Vinnare i svenska fanfictävlingen, januari 2003!
Angående rättigheterna: Fortfarande Renpics karaktärer...
Sammanfattning: Underjordens herre får problem när en trilskande Gabrielle vägrar inse att en död tiger.
Trevlig läsning!
/Erik, b9erikar@ulmo.stud.slu.se .
Ur dödens käftar!
"VEM är här sade du?" Utbrast Hades bestört. Karon ryckte på axlarna.
"Du hörde mig chifen. Ingen anledning till att upprepa sig som jag brukar säga. Jag har mycket att göra som det är utan att leka papegoja med dig"
Dödsguden reste sig upp från sin bentron och började vanka av och an på det svarta stengolvet.
"Men hon… det är… varför kan de inte vara mer försiktiga?"
"Tja, de lever ett farligt liv" skrockade Karon. "Man måste räkna med lite missöden här och där... Hon kom inte ensam om det intresserar dig, chiefen. Det satt fyra slashasar till i båten och blängde under lugg. Jag skall tillbaks efter nästa gäng så snart jag är färdig här, chiefen." Han lät ett visst mått av ironi smyga sig in i rösten, noterade Hades. Själv var han inte på humör för att hitta på en sarkastisk ripost. Han hade uppenbarligen större problem att ta hand om.
"Du inser vad det här betyder förmodar jag."
"Självklart gör jag det chiefen, jag är inte dum bara för att jag jobbar i dödsriket skall du veta."
"Om du kan hålla dig till ämnet så kanske du inser att vi har fått rejält med problem på halsen."
"Inte alls, inte alls chiefen. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att herr-dethärärmittrikeochjaggörvadjagvill-dödsgud kommer att finna en lösning. Själv skall jag bara hålla mig ur vägen och se till att min båt inte kantrar.
Hades muttrade något ohörbart och sträckte sig efter sin osynlighetshjälm.
"Jag får väl gå och titta till henne, antar jag. Vart tog hon vägen efter att du släppte av henne?"
"Hon skulle visst till Elysenska fälten och återknyta bekantskapen med några gamla vänner."
Gabrielle satt på en sommaräng omgiven av de vackraste blommor man kan tänka sig. Himlen var blå och en svalkande bris ombesörjde att det strålande solgasset inte blev varmare än behagligt. Hennes blonda hår rann mjukt ner över de vackra skuldrorna och den slitna, gröna toppen hon bar. Vandringsstaven hade hon lagt ifrån sig i gröngräset. Hennes ansikte tycktes vara idel skrattrynkor och smilgropar, och dessutom, noterade Hades, syntes också en söt liten rodnad på kinderna. Han smög närmare det skrattande sällskapet.
"Du kan inte gärna förneka det" flinade den fjäderprydda kvinnan som Gabrielle pratade med. Hon knackade sig i tinningen med pekfingret. "De döda hör dig när du tänker på dem, vet du."
Gabrielle försökte svara men blev avbruten av ytterligare en befjädrad amazon.
"Ephiny har rätt Gabby. Det är snällt av dig att tänka på oss då och då, men det är anmärkningsvärt hur svårt dina tankar har att hålla sig borta från -" hon såg sig om och utbytte konspiratoriska blickar med de andra innan hon brett leende fortsatte "- din blåögda kärleksgudinna."
"Ditt hjärtas alla innerligaste önskan" fortsatte Ephiny skrattande
"Livets ljus och mening" fyllde en annan av bardens väninnor i utan att bry sig det minsta om bardens protester.
"Kärlekens egen gestalt."
"Din egen allra käraste krigarprinsessa."
"Lilla pussgurkan."
Ett ögonblicks förvånad tystnad uppstod när församlingen - den osynliga Hades inberäknad - tvivlande vände sig mot mannen som hade yttrat sig. Han var brunhårig, slätrakad och klädd i löst sittande kläder. Han skruvade nervöst på sig under de granskande blickarna.
"NÄR har jag tänkt det, Perdicas" krävde Gabrielle att få veta. Han rodnade.
"Det var rätt så länge sedan nu, inte särskilt långt efter att jag dog. Du var ledsen och Xena lade armen om dig för att trösta dig och du…"
"För all del, jag kallade väl henne för pussgurka då" avbröt Gabrielle snabbt och mötte trotsigt de andras blickar. "Är det någon som har problem med det?"
"Inte alls, pussgurkan" log Ephiny och klappade henne på huvudet. "Jag tycker det är sött."
"Men nu måste du berätta vad som hänt sen förra gången du dog" sade amazon numro två, vars namn Hades kom ihåg som Solari.
"Jo nu skall ni höra" svarade Gabrielle och föll omedvetet in i sin vanliga berättarstil. "Det började när jag och Xena lämnade den lilla byn Lavedium…"
Hon fortsatte med livfull stämma och mycket gestikulerande att redogöra för de extraordinära och heroiska äventyr som slutligen lett fram till hennes nuvarande belägenhet.
"…och samtidigt som jag kände hur livet rann ur mig så såg jag genom brustna ögon hur ena kämpade sig fram mot mig med krafter runna ur förtvivlans källa. Hennes ögon var vidöppna och lät mig se rakt in i hennes själ. Hon såg så liten ut, så sårbar. Trots att det var jag som låg för min död så ville jag hålla om henne, smeka henne och trösta henne, försäkra att allt skulle gå bra. Hon tog mig i sina starka armar och med tårar rinnande längs kinderna sade hon att hon älskar mig. Jag kämpade för att svara henne, säga att jag älskar henen minst lika mycket och att jag alltid har gjort det, men luften tröt mig. Hennes blick sade mig dock att hon förstod. men en kyss slöt hon mina läppar och jag lämnade de levandes värld i armarna på den kvinna jag älskar över allt annat"
"Ååååhh!" suckade åhörarna tårögt.
"Vad hände sedan då?" frågade Solari nyfiket.
"Xena charkitererade resten av hären som hade dödat mig" erkände Gabrielle. "Karon gnällde över att han hade minst två vändor till att göra för att få med alla… Men hon tänkte jättevackra saker om mig hela tiden" lade hon till med gladare röst. "Och när hon var klar så grät hon över min döda kropp."
"Men känns allt bra och så?" Ville Perdicus veta. "Trots allt är du, du vet, död. Folk brukar ta det rätt hårt i början.
"Nädå" svarade Gabrielle vårdslöst. Hon kommer snart och räddar mig. Jag är bara glad över att få tillfälle att träffa er igen. Det var ju ett tag sedan förra gången."
Sällskapet återgick till gamla minnen, och Hades bestämde att det var dags att ge sig tillkänna. Han tog av sig osynlighetshjälmen och tog ett steg framåt.
"Välkommen till mitt rike, Gabrielle från Potadeia" sade han med ihålig röst.
Gabrielle såg upp mot den bistra, svartklädda gestalten som tornade upp sig över henne och vinkade glatt.
"Hej på dig Hades" log hon. "Bry dig inte om mig, jag är bara på genomresa."
Hades gav henne en sur blick.
"Jag tycker inte att du tar situationen på fullt allvar, Gabrielle. Detta är dödsriket, de dödas sista boning och viloplats. Inte en picknickplats för äventyrerskor." Han sträckte på sig i sin fulla längd och anlade sin mest ödesmättade röst. "Du är här nu Gabrielle från Potadeia - och du är här för att stanna."
Hades insåg plötsligt att gruppens uppmärksamhet hade övergivit honom, och nu istället var riktad mot en punkt strax bakom honom. Han vände sig om och stirrade rakt in i en väldig massa av dreglande huggtänder, blodsdrypande käkar och rödsprängda ögon.
Uppenbarelsen hade dessutom en frenetiskt viftande svans. Hades sträckte ut en handsbeklädd hand och gnuggade kärleksfullt sin vakthund bakom ett av de sex öronen.
"Hej på dig Kerberousgubben" sade han med det glättiga tonfall vissa i andra sammanhang ytterst reserverade människor (och gudar) sparar till sina husdjur.
Den trehövdade hunden slickade honom i ansiktet (vilket den var bra på) men drog sig sedan gnällande bakåt och ruskade på sig. Till sin bestörtning insåg Hades att det var ett koppel fäst vid den mellersta halsen.
"Vem har…" utbrast han bestört, men hejdade sig när han såg gestalten i andra änden av snöret.
"Xena" sade han långsamt.
Den läderklädda krigarprinsessan nickade.
"Jag har kommit för att hämta Gabrielle" sade hon med en klang av stål i rösten. Hon och jag har vandrat länge tillsammans och skall vandra länge än. Inte ens döden kan komma oss emellan." En lycklig suck hördes från bardens håll. Hades hötte irriterat med fingret mot Xena.
"Du går för långt, krigarprinsessa" anklagade han. Du tror att det bara är att komma och gå som man vill här nere som om det vore ett annat härbärge eller taverna. Ånej, din vän är död, och hon kommer att förbli död så länge jag har något att säga om den saken, det säger jag … och du är tyst!" fräste han åt Ephiny som tycktes ha fått hejdlöst roligt åt 'vän'-biten. När han tittade åt krigarprinsessans håll igen hade Gabrielle på något sätt materialiserat sig i Xenas famn och var nu djupt upptagen med att smeka dennas ansikte.
"Åh Xena! Jag har varit så orolig" ljög hon med en bedårande liten darrning på rösten. Xena böjde sig framåt och kysste henne på pannan.
"Du vet att jag aldrig skulle överge dig Gabrielle"
"Jag tillåter inte…" försökte Hades skjuta in med blev raskt avbruten av barden.
"Mitt liv vore intet utan dig."
"Ni måste…"
"Åh Gabrielle, när du dog lämnade du ett stort, svart tomrum i mitt hjärta."
"Jag sade just att…"
"Jag älskar dig Xena."
"Jag älskar dig Gabrielle."
"HÅLL KÄFTEN!!!" skrek Hades med en röst som fick Styx att gå i vågor, Kerberous att darrande kura ihop sig och täcka så många öron han kom åt med tassarna och Xena och Gabrielle att distraherat titta upp ett ögonblick.
"Gabrielle är DÖD" fräste han i ett förtvivlat försök att behålla deras uppmärksamhet. "Vad får dig att tro att du bara kan klampa in här och kräva henne tillbaks? Det är trots allt jag som är dödsgud på det här stället, och jag tillåter det inte!" Xena mötte lugnt hans blick.
"Ser du vad jag har i min hand, Hades? frågade hon. Han tittade.
"Gabrielle." svarade han. Xena hostade och släppte snabbt taget om den lätt trumpna barden.
"Inte Gabrielle. Titta igen." Hades tittade igen.
"En pinne?"
"En pinne!" flämtade Gabrielle.
"En pinne!" ekade hennes vänner i gröngräset. Xena skakade på huvudet.
"Det här, Hades är en gren från blodsträdet vid döda havets strand" sade hon med dov stämma. Gabrielle spärrade upp ögonen.
"En gren från blodsträdet vid döda havets strand?" repeterade hon andlöst.
"En gren från blodsträdet vid döda havets strand?" ekade doakören lydigt. Hades suckade.
"Och exakt vad, om jag nu törst fråga, är blodsträdet och varför växer det på ett så pass gnetigt ställe?" Gabrielle spärrade upp ögonen.
"Han vet inte vad blodsträdet vid döda havets strand är!" Utbrast hon, formligen strålandes av bestörtning.
"Han vet inte…" började kören med tystades av en handrörelse. Nu var det berättardags.
"Blodsträdet" förklarade Gabrielle "är ensamt av sitt slag. Det växer vid döda havets strand och dricker varje dag av des gift. Legenderna säger att Titanerna planterade det för länge, länge sedan - innan de blev besegrade av Zeus - för att kunna bevara något av sin styrka och makt i världen. Det vaktas av den fasansfulla drakormen Mazner. Vid trädets fot ligger de avgnagda benen från de olyckliga som kommit trädet för nära. En gren från blodsträdet vid döda havets strand är det enda som kan dräpa en gud."
"Det enda som kan dräpa en gud?" frågade Hades misstänksamt.
"Det enda som kan dräpa en gud!" bekräftade Xena.
"Det enda som kan dräpa en gud!!!" repeterade kören lyckligt.
"Vad hände med Hindens blo…"
"BLODSTRÄDET" avbröt Gabrielle snabbt "har i alla tider stått orört. Ingen har någonsin förmått tränga förbi de försträckliga faror som vaktar trädets mörka krafter. Ingen utom den största hjältinnan av de alla - Xena krigarprinsessan. Och hon fann sig mäktig utmaningen bara i sin stora kärlek till mig" lade Gabrielle självbelåtet till.
"Åååhhh!!!" suckade kören. Hades tog sig en närmare titt på pinnen.
"Det här ser ut som vanlig ceder, så vitt jag kan se. Det växer mycket ceder kring sjön du simmade hit igenom."
"Hades" sade Xena med all den iskyla hon var mäktig. "Låt Gabrielle gå eller så slår jag grenen i roten på dig."
"Och det dödar mig?"
"Det ger dig huvudvärk ett tag."
De såg på varandra under tystnad, en sådan där tystnad när vinden mojnar, fåglarna tystnar och hela världen verkar hålla andan. Det blev Gabrielle som bröt den.
"Snälla Hades, låt mig gå" lirkade hon. "Kärleken segrar ju alltid till slut, det vet du ju." Hon skuttade fram till den något förvirrade dödsguden och pussade honom på kinden.
"Xena och jag älskar verkligen varandra jättemycket…" (kort paus för himlande ögonkast åt krigarprinsessans håll och en lycklig/avundsjuk suck från kören) "…så vi bara MÅSTE få vara tillsammans. Snälla, rara Hades. Persephone kommer att bli så stolt när hon får höra hur ädelmodig du har varit. Jag lovar att inte berätta det för någon. Bara för de här gången? Snäääälla Hades."
Hades övervägde allvarligt att dra på sig osynlighetshjälmen och smita från hela eländet, men dessvärre hade Kerberous under samtalets gång fått tag på den och bollade nu omkring med den på ängen. Han såg ingen annan utväg än att konfrontera den babblande barden som hängde vid hans arm.
"Gabrielle" sade han uppgivet. "OM jag skulle låta dig gå…"
"JIPPIIIIII" tjöt Gabrielle och kastade sig om halsen på Xena. "Han sade ja! Du har räddat mig min underbara hjälte!"
"Lilla pussgurkan" muttrade Solari.
"Du är underbar" viskade Xena med famnen full av bard.
"Men se till att VARA LITE FÖRSIKTIGA NÄSTA GÅNG!!!!!!!" vrålade Hades med sina lungors fulla kraft, vilket bara ledde till att Xena och Gabrielle, som inte längre kunde viska små kärleksord till varandra för allt oväsendet började kyssas istället.
"Apollon också" muttrade Hades (det var ett gammalt skämt dem emellan) när han insåg att hans chanser att göra sig hörda var lika med noll. Hans blick föll på Grenen från Blodsträdet vid Döda Havets Strand.
"Ge hit den där och ge er av härifrån" fräste han och snappade åt sig pinnen från Xena som hade händerna fulla och inte var i position för att bjuda något motstånd för tillfället.
"Hej då Gabrielle, hej då Xena" ropade klungan i gröngräset och vinkade glatt åt de ivägvandrande, fortfarande ivrigt kyssandes hjältinnorna." Tänk på oss så ofta ni kan och kom snart och hälsa på igen."
"Du får inte se på henne på tillbakavägen" skrek Hades efter dem utan något egentligt hopp om respons, även om de tu rent tekniskt sett inte såg på varandra för tillfället. Han skakade uppgivet på huvudet, men tanken på att de måste ta sig över floden Styx för att komma till de levandes värld igen piggade upp honom. Förhoppningsvis skulle de ge Karon hans beskärda del av elände innan deras resa var över.
Frånvarande klappade han Kerberous på ett av huvudena när hunden glatt gläfsande återvände från sin lek med hjälmen. Hans blick föll på pinnen han hade i handen. Försjunken i sina egna tankar granskade han den tyst en stund, sedan ryckte han på axlarna och kastade ut den i Perdicus veteåker.
"Apport!"
