Disclaimer: Precis som i nästan alla mina andra fanfics så tillhör inte karaktärernas utseende mig, utan RenPics. Men allt annat i novellen är mitt, bara mitt. Ingen annans. =)
Kärlek/sex: Som tur var så finns det åtminstone lite kärlek, vad skulle livet vara utan det? Och en kvinna har väl rätt att älska en annan kvinna eller hur?
Tänk på att det som är skrivet i den här fanficen är sådana tankar som vi alla någon gång tänkt, jag vet det eftersom jag själv har burit på dem. Fast självklart så är det i lite överdriven form. Det är många som hatar sig själv och tror att alla andra gör det också. Men då kan du ju fundera på varför? Varför tänker du så om dig själv? Varför tänker andra sånt om dig? Det finns aldrig någon bra anledning. Och om du tänker efter så kan jag nästan lova dig att du inte heller kommer att hitta någon.
Vid eventuella kommentarer eller frågor så maila till mig på xena_subtexter@hotmail.com så lovar jag att svara.
Vem är rädd för mörkret?
av Linda Bengtsson
"Vem är rädd för mörkret? Inte är det jag!"
Håll om mig, jag fryser. Mörkret försöker äta mig, jag kan inte andas. Hjälp mig, snälla. Jag klarar det inte längre. Den tär på min själ och får mig att vilja dö. Håll om mig!
Livet är så ohyggligt ensamt när man inte vet vem man är. Det enda jag visste var att den jag spelade förhoppningsvis aldrig visade någon glimt av vem jag egentligen var. Mina fasader skulle vara bergfasta, inte ens ljus fick slippa igenom. Jag förklädde mig med tuff attityd och vacker kropp. Ingen kunde väl någonsin lista ut vad som fanns där under? Ingen skulle någonsin kunna lista ut vem jag var eftersom jag inte ens själv visste det. Men vem vet vem man egentligen är?
Jag stod framför spegeln, som vanligt på morgonen, i bara trosor och synade min kropp. Jag satte händerna under brösten och lyfte upp dem. Jo, en plastikoperation vore nog på sin plats just nu. Inte för att mina bröst var så ruskigt små, men det hade varit trevligt att ha en c-kupa istället. Kanske skulle människor tycka bättre om mig då. Jag tog ner mina händer igen och lät armarna hänga slappt längst sidorna. Min kropp var väl rätt okej egentligen. Magen var det absolut inget fel på, men som jag tränade så var det inte så konstigt. Hela kroppen var vältrimmad, bara muskler och kött. Inget fett så långt ögat kunde se. Det var väl egentligen inget fel på mitt hår heller, blont och kortklippt.
Jag vet inte varför, men det var något som inte stämde med min kropp ändå. Bara att titta på den fick mig att må illa. Det kan ha varit de dystra och trötta gröna ögonen som aldrig glimmade till av riktig lycka eller munnen som till större delen pekade neråt.
Någon bultade på dörren.
"Frukost", hördes ett vrål utanför.
Jag svarade med att sparka till dörren, sedan gick jag bort till sängen där jag slängt fram de kläder som jag tänkt bära. Jag ålade mig i den svarta långa klänningen med långa ärmar och tog på mig mina svarta strumpbyxor. Sedan gick jag ut till min familj som redan hade börjat äta. Min sjuåriga lillebror satt och lekte med sina frukostflingor och den irriterande femtonåriga bitchen även känd som min lillasyster satt och bredde på mer honung på sin macka. Mamma och pappa satt som vanligt och läste morgontidningarna utan att säga ett ord vare sig till varandra eller någon annan. Jag satte mig på min plats och hällde upp ett glas juice, något att äta skulle jag köpa sen i skolan. Det hjälpte inte hur många gånger jag berättade för mamma och pappa att jag var mjölkallergiker, de glömde alltid bort det när de var och handlade. Därför hade de aldrig något som jag kunde äta hemma. På kvällarna och helgerna åt jag antingen hos kompisar eller så lagade jag till något själv.
Större delen av de pengar som jag fick i studiebidrag och i lön gick åt till mat eftersom jag även fick köpa kvällsmaten själv om jag vill ha något mjölkfritt. Mitt jobb som uppackare i en mataffär inne i stan hade jag inte berättat om för min familj, jag ville inte att de skulle ta pengarna ifrån mig. Jag sa bara att jag var hos någon kompis eller att jag var och tränade, om de nu någon gång brydde sig om att fråga. Vilket inte var ofta eftersom som de struntade blankt i vad jag hade för mig, jag vet inte ens i fall de brydde sig om i fall jag levde eller inte. Troligtvis så hade de tyckt att det varit mycket skönare om varken jag eller mina syskon funnits.
När jag druckit upp min juice gick jag ut från rummet, det var ingen idé att sitta där och låtsas vara social för det var ju ändå ingen som brydde sig. Jag krängde på mig kängorna och min slitna sommarjacka, jag hade inte råd att köpa en dyr dunjacka. Sedan slet jag åt mig min väska och gick ut i vintern utan ett ord. Vem hade väl trott att det skulle komma snö redan i början av november, inte jag i alla fall. Den iskalla vinden och snön skar igenom märg och ben på mig, som tur var så var det bara ett par hundra meter till bussen.
Framme vid busshållsplatsen stod redan min vän, min enda vän, Hieu. Hieus familj hade flyttat hit från Vietnam strax innan hon föddes. Hon var liten och söt med det svarta håret alltid uppsatt i två bollar på huvudet. Hade det inte varit för att hon umgåtts med mig så hade hon säkerligen varit jättepopulär.
När hon såg mig så vinkade hon glatt och pekade på en kasse som stod vid hennes fötter. Jag sprang den sista biten fram till henne.
"Hej tjejen, ätit idag?" frågade hon och kramade om mig.
Jag skakade på huvudet. "Nä, drack bara lite juice. Sten och Klara glömde bort att köpa mjölkfritt igen."
Jag sa aldrig mamma och pappa till mina föräldrar, i alla fall inte högt. Jag hade för länge sedan gjort det till en vana att kalla dem Sten och Klara. Jag tyckte inte att de var värda att kallas mamma och pappa. De hade inte gjort någonting, vad jag kunde minnas, för att förtjäna de titlarna.
"Jag tänkte nästan det", svarade Hieu och böjde sig ner. Hon tog upp kassen, räckte över den till mig och nickade med ett leende.
Jag öppnade kassen, jag visste nästan var det var. I den låg en ask med mjölkfria mackor, dem hade Hieus mamma gjort, och under den låg en stor, svart jacka. Det såg ut att vara en dunjacka, men jag var inte riktigt säker. Jag tog upp asken och jackan, mina ögon började fyllas med tårar. Snälla, rara, underbara Hieu hade fixat en jacka till mig, en äkta dunjacka.
"Jag vet att den inte är så fin, men jag hoppas att den duger", sa Hieu och såg på mig. "Det är min systers gamla, hon skulle ändå slänga den."
Jag slog armarna om henne med tårar rinnande ner för mina kinder. "Tack så hemskt mycket, det här är det snällaste någon någonsin gjort för mig. Du fattar inte hur mycket det här betyder för mig."
"Såja, det är väl inte så mycket", sa hon och strök mig över ryggen. "Ta på dig den istället, du skakar ju för sjutton som ett asplöv."
Jag bröt omfamningen och såg på henne, sedan krängde jag av mig min sommarjacka och räckte över den till Hieu. Hon höll i den medan jag tog på mig den stora, varma dunjackan. Det var som om någon satt igång en kamin inuti mig, genast spred sig värmen runt i min kropp. Min andra jacka tryckte jag ner i min svarta fjällräven-väska. Hieu höll på att börja skratta när hon såg mitt ansikte, eftersom jag inte log så ofta så var mitt lilla leende mera en grimas.
Jag visste inte riktigt hur man gjorde, men jag var gladare än jag varit på mycket länge. Inte bara för att jag hade fått mat och en underbart varm jacka, utan också för att jag hade en sån vän som Hieu. När jag tänkte närmare på saken så var alla i Hieus familj otroligt snälla. Hieus mamma köpte mjölkfritt bröd och viss mjölkfri mat för att jag skulle kunna äta och hennes pappa brukade skjutsa oss in till träningen och hjälpte mig alltid när jag behövde det. Sen var det hennes syster, Yoko Tie som var tjugo år alltså tre år äldre än oss och hon var nästan som en vän till mig. Hon gav mig sina kläder som hon växt ur och det var hon som lärde mig hur man sminkar sig. Och framför allt så var det hon som hjälpte mig när jag undrade hur barn blev till när jag var liten och det var hon som var där när jag fick min första mens. Hon visade vilka bindor och tamponger jag skulle köpa, hon till och med sa att jag fick ta hemma hos dem när jag var där.
När bussen kom så gick jag och Hieu på, som vanligt satte vi oss längst fram. Flera av de som redan satt på bussen ropade spydigheter åt mig, men jag hade lärt mig att ignorera dem. Jag började äta på mina mackor, inget smakade så bra som mackor när man inte ätit sedan skollunchen dagen innan. Jag tryckte i mig mackorna så snabbt att Hieu trodde att jag skulle kväva mig själv.
"Lugna ner dig", sa hon och dunkade mig i ryggen när jag för tredje gången satte i halsen. "Det är ingen idé att ge dig mat om du ska äta så där snabbt, du kommer ju bara att spy upp allt igen."
"Förlåt", mumlade jag och började äta långsammare.
Hieu log och strök mig över kinden. "Inte behöver du be om ursäkt, du kan ju inte hjälpa att du är hungrig. Och jag lovar att jag inte ska ta maten ifrån dig."
Resten av bussresan fortgick som den brukade, vi pratade och någon gång hände det faktiskt att jag gav ifrån mig något som kanske skulle ha kallats ett skratt. Jag gjorde mitt bästa för att ignorera spydigheterna som de andra i bussen skrek åt mig. Men det blev svårare och svårare för varje dag. I början var det bara pikar om mina kläder och hur jag såg ut i allmänhet, men med tiden så hade flera fått reda på hur det verkligen var ställt hemma hos mig. Jag hörde hur de härmade min alkoholiserade mamma och hur de skrek som min pappa brukade göra där han arbetade i fabriken. Jag fick också höra om hur dum min lillebror Oskar var för att han var dyslektiker och led av DAMP, och hur min lillasyster lät när hon var dyngrak och stötte på alla killar på de fester som hon var på. Min lillasyster, Annika, gick ofta på fester och hon tyckte inte att en fest var lyckad om hon kom ihåg vad hon gjort. Hon hade varit sexuellt aktiv sedan hon var tolv och det visste mina föräldrar om. Men i vanlig ordning, eller ska man säga oordning, så brydde de sig inte.
Nu klev jag och Hieu av bussen tillsammans med resten av de äckliga och jobbiga gymnasieeleverna.
"Jag måste bara prata med Kjell", sa Hieu och pekade på våran svensklärare som gick trettio meter därifrån. "Jag har glömt mitt arbete hemma."
Jag nickade och viftade lite med handen. "Visst, jag väntar vid skåpen."
Så sprang hon därifrån och kvar gick jag med de andra eleverna bakom, framför och på sidorna om mig. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag snurrade runt för att se vem det var trots att jag på något sätt redan visste det. Där stod en av killarna som gick i en klass under mig, han var lång och ful. Luften runt omkring honom stank av Axe, han var vad man skulle kalla en riktigt populär kille som alla gillade. Alla utom jag.
"Se på mig, din jävla flata", fräste han när jag såg ner i marken.
Jag hajade till. Mycket hade jag blivit kallad men aldrig det. Hur visste han? Det var ingen mer än jag som visste om det, ingen annan skulle någonsin få veta. Jag såg upp och spände mina gröna ögon i honom.
"Vad fan vill du?" fräste jag tillbaka och försökte få upp min tuffa fasad igen.
"Du ska inte tro att du är någon!"
Jag log ett dystert leende. "Det tror jag inte heller."
"Var inte uppkäftig, din förbannade slyna", fräste han.
Slaget kom så snabbt att jag inte ens hann reagera, handflatan träffade mig rakt över vänster kind. Det sved och tårarna började tränga fram i ena ögat, men jag lät dem inte komma.
"Nu var du väl jävligt häftig", sa jag lugnt. "Slå en tjej, fast det var ju ett riktigt tjejslag så det spelar ju ingen roll. Jag slår vad om att du inte vågar slå mig igen."
Jag såg hur han spände sina muskler, jag väntade på att han skulle höja handen. Vad jag inte förväntade mig var att hans kompisar skulle lägga sig i. Slagen träffade mitt ansikte och min mage. Jag kved till och la mig hostande ner på marken, men det skulle jag aldrig ha gjort. Direkt såg killarna det som en invit till att sparka mig, och nu träffades jag på alla ställen som min kropp inte var skyddad. Runt omkring gick de andra eleverna, ingen vågade eller hade lust att reagera. Alla visste att jag var knäpp och förtjänade att bli slagen.
Då hördes ett rop. "Är ni helt jävla dumma i huvudet? Vad fan håller ni på med?"
Killarna stannade upp och såg sig omkring, de var inte vana att bli avbrutna. Rösten tillhörde en lång svarthårig tjej som sprang emot oss med stora kliv. Hon föll på knä bredvid mig, la mitt huvud i sitt knä och såg sedan upp på killarna.
"Hur kan ni vara så förbaskat blåsta och fega? Har ni inget hjärta?"
Killarna ryckte på axlarna och började gå därifrån. De pratade irriterat med varandra. Vem var den där tjejen som avbrutit dem?
Den svarthåriga tjejen strök mig över håret och såg ner på mig. "Hur är det?"
Jag öppnade munnen för att prata, men fick inte fram ett ord. Istället började jag hosta våldsamt. Blodet strömmade ut ur munnen på mig. Tjejen vred på mitt huvud så att jag inte svalde det jag hostade upp, hela tiden viskade hon tröstande ord. Den blöta, smutsiga snön färgades röd. Det var äckligt och jag visste att hon också tyckte det. När jag hostat klart satte jag mig mödosamt upp.
"Tack", flämtade jag fram.
Jag såg nu hur otroligt vacker hon var. Det svarta håret glänste i vintersolen tillsammans med hennes isblå ögon. Hon bar ett par tajta svarta v-jeans och en stor svart munktröja med Bob Marley på. När hon log visade hon alla sina bländande vita tänder och jag kunde inte annat än att le tillbaka trots mitt miserabla utseende. Leendet blev till en grimas och det gjorde otroligt ont. Allt spände i ansikte som om blodet redan hade torkat.
"Vi borde nog gå till skolsyster", sa hon och rörde lite försiktigt ovanför ett sår som jag fått i pannan. "Ska vi ringa till dina föräldrar?"
Jag skakade försiktigt på huvudet. "Jag ska bara tvätta av det lite, det är ingen fara. Förresten bryr mina föräldrar inte sig."
"Det är klart att de gör, klart att de vill veta om deras dotter har blivit nersparkad."
"Nä, de gör de inte", svarade jag och skakade på huvudet igen. "Jag har varit med om det här förut, de har inte brytt sig en enda gång."
Den svarthåriga tjejen tittade förvånat på mig, det var som om hon trodde att jag ljög. Men vartenda ord jag sa var sant. Fyra gånger tidigare hade jag blivit nersparkad och de hade inte nämnt ett ord om det. Fast egentligen så var ju alla gångerna mitt fel. Varför skulle jag tvunget käfta tillbaka, måste jag vara så fruktansvärt blåst?
"Har samma killar sparkat ner dig förut?"
Jag tänkte nicka, men kom på vilken bultande huvudvärk jag fått när jag skakade på huvudet. Så jag nöjde mig med att bara se på henne och tyst svara. "Ja, de har väl något emot mig antar jag."
"Varför?"
En bekymmersrynka hade bildats i hennes panna, mellan hennes ögonbryn. Den fick henne att se så fruktansvärt sorgsen och ensam ut. Hade jag inte varit sorgsen och ensam själv så hade jag kanske kunnat trösta henne. Nu såg jag på henne och skrattade bittert.
"För att jag är ingen, en nolla som inte borde finnas på jorden."
Jag tror hon hörde att jag verkligen trodde på det själv. Men det var sant. Jag var ingen, jag var inte värd att finnas egentligen. Jag var bara i vägen och irriterande för de som verkligen ville leva.
Hon såg på mig med sina sorgsna blåa ögon, sakta strök hon min blodiga kind. "Du är allt du vill vara."
Visst kunde hon ha en poäng där, men saken var ju den att jag inte ville vara någon. Jag ville inte finnas, jag ville försvinna för att göra det lättare för alla andra här i världen. Sten och Klara skulle slippa att ha mig i huset, Hieus mamma skulle slippa att köpa massa mjölkfri mat och den där orosrynkan skulle försvinna från den vackra tjejens panna.
"Vad heter du?" frågade hon efter en lång tystnad.
"Ylva", svarade jag trött.
Och visst passade mitt namn bra, Ylva betyder varg. Jag var en ensam varg, en som var lite utanför som bara ett fåtal ens ville veta av. Just nu var det bara Hieu, hennes familj och så den här svarthåriga främlingen som satt framför mig. Men jag trodde att alla brydde sig som om av skuldkänslor eller någon dum uppfostran om att man skulle bry sig om alla.
"Och du?"
"Katarina", svarade hon och ögonen glimmade till. "Men kalla mig för Katta, det gör mina vänner."
Ett hopp tändes i mitt hjärta. Det gör mina vänner, kanske kunde jag bli en av dem. Det fanns alltid en möjlighet. Men varför skulle hon vilja bli vän med en nolla, någon som egentligen inte räknades. Inte ens lärarna på skolan tyckte om mig. När det endast finns ett fåtal personer som bryr sig om i fall man lever eller inte då borde man väl inte få finnas? Man bara tar upp andras plats och syre som någon annan skulle må bättre av. Och tänk en av alla de många svältande som skulle kunna få mat om inte jag fanns. Inte förrän jag dog skulle jag kunna göra något bra.
Nu såg jag på Katarina och log ett svagt leende. "Tack för hjälpen, men jag klarar mig själv nu."
Jag reste på mig och borstade av min klänning, den hade blivit blöt och smutsig. Blodet hade bildat en stor pöl på jackan och på klänningens ena ärm. Jag svalde tungt och sträckte lite på mig, min rygg gjorde så ont att jag höll på att skrika. Katta reste också på sig, hon la försiktigt handen på min axel och såg oroligt på mig.
"Är det säkert att du är okej? Jag kan följa med dig till syster om du vill, det är ingen fara."
Jag skakade så försiktigt jag kunde på huvudet. "Nä, gå till din lektion. Jag ska inte hindra dig."
"Jag börjar inte förrän halv tio så det är ingen fara."
Jag ville protestera, men kunde inte komma på något vettigt argument till varför hon inte skulle kunna följa med mig. Kanske skulle jag kunna säga sanningen. Kanske jag skulle kunna berätta hur rädd jag var för att hon skulle hata mig när hon fått reda på hur mitt liv egentligen var. Eller kanske ännu värre, hon kanske skulle börja umgås med mig för att hon tyckte synd om mig. Jag hatar medlidande, det finns inget som får en att känna sig så fruktansvärt liten och patetisk.
Nu lade hon sin arm runt min midja och började leda mig bort mot skolsysters mottagning. Jag ville putta bort henne, jag ville säga att jag klarade mig själv. Att det inte gjorde ont längre. Men av någon konstig anledning så kunde jag inte ljuga för henne. Jag kände inte heller att jag hade något skäl att ljuga. Hon hjälpte ju mig, då kunde jag väl vara schysst mot henne just nu i alla fall. När vi kom in på mottagningen sa hon åt mig att sätta mig i soffan medan hon pratade med skolsystern. Jag satte mig i soffan, precis som hon hade sagt och tog av mig min stora nygamla dunjacka. Jag såg hur hon ringde på klockan bredvid dörren. Som vanligt satt skolsystern och pratade i telefon, hon gjorde inte mycket annat. Hon ropade ett avlägset: "Vänta lite" och fortsatte sedan med samtalet.
Katta ryckte på axlarna och vände sig sedan mot mig. Jag kunde se på hennes min att jag måste ha sett hemsk ut. Mitt ansikte hade börjat svullna upp, det kände jag, och mina kläder var smutsiga och dyblöta. Hon gick fram till mig och satte sig ner. Varför var hon tvungen att sätta sig så nära? Jag kände värmen som hon utsöndrade. Mitt inre slets mellan två olika känslor. Ena halvan av mig ville springa därifrån så fort mina ömma ben kunde bära mig, medan den andra halvan ville pressa mina läppar mot hennes. Saken var ju den att vilken sida som än vann så skulle hon tycka illa om den. Så jag såg ner i golvet och lät mitt inre tjafsa för sig själv.
"Hur är det?"
Jag ryckte på axlarna. Så bra som det kunde tänkas vara när man precis blivit nerslagen. "Okej, antar jag."
"Vilken klass går du i?"
"BF01C."
Mina svar var korta, det var onödigt att avslöja för mycket om mig själv. Man kan få reda på lite hur en människa är genom att höra hur hon talar.
"Då går du i samma klass som Jannike", sa hon och jag kunde se i ögonvrån att hon log.
Jag hatade Jannike, hon var en av de värsta människor som fanns. Tillsammans med de flesta andra här i världen förstås. Hon fick mig att vilja kräkas bara hon kom på en räckvidd av tre meter och jag är säker på att hon kände likadant om mig. Den jävla bimbon var så perfekt, hon hade allt. Jag tror att hennes största problem var när hennes ena nagel gick av. Aldrig fick hon kämpa med tankarna om i fall hon var värd att leva eller i fall hon verkligen var värd att dö. Jag själv var inte värd att existera, jag hade inte gjort tillräckligt mycket med mitt liv för att vara värd att behålla det. Men jag var inte heller värd att dö, inte skulle jag komma så lätt undan. Genom att fortsätta leva förolämpade jag mig själv varje dag.
Hade jag inte varit så rädd för döden hade jag begått självmord.
Hade jag inte varit så rädd för livet så hade jag velat leva.
Det var ungefär så mina tankar färdades genom mitt huvud dag ut och dag in. Aldrig stannade de upp för att tänka: Kanske är jag värd något ändå. Kanske jag faktiskt är någon!
"Fan jag hatar Jannike", sa Katta nu.
Jag såg upp på henne och var nära att le. Hon såg det och fyrade av ett bländade vitt leende.
"Jag tror inte att det finns en större bitch i hela världen", fortsatte hon.
Jag nickade försiktigt. "Jag håller med."
Min röst var tunn och ynklig som hos en tioårig flicka som pratade med den pojke som hon blivit förälskad i. Jag hatade det! Plötsligt började jag hosta igen, men Katarina var snabbt framme med en servett. Hon hade ena handen framför min mun och sin andra arm la hon över min rygg. Hon strök mig sakta och försiktigt över ryggen. Jag ryckte till när hon råkade träffa ett ställe som jag sedan upptäckte att jag hade ett stort blåmärke på.
"Åh, förlåt", sa hon och tog bort armen. "Jag tänkte inte…"
Jag hade nu slutat hosta och såg istället på henne. Jag ville så gärna ha hennes arm om mig, men det hade varit för mycket. Jag ville inte ge mig själv den tillfredsställelsen, jag var inte värd henne.
"Vill du gå in och tvätta av dig lite på toaletten innan du går in till syster?"
Jag nickade. Kanske skulle hon gå om jag visade att jag kunde klara mig själv, att jag kunde tvätta av mig själv. Jag menar, det var ju inte så farligt som det troligtvis såg ut. Det var bara blodet som hade smetats runt i mitt ansikte, jag hade säkerligen bara bitit mig själv i läppen eller något liknande. På vacklande ben reste jag mig upp, hon gjorde likadant. Försiktigt la hon åter armen om mig och ledde mig bort till toaletten som fanns inne i väntrummet. Paniken började stiga i mig, hon tänkte följa med in.
Väl inne började hon försiktigt tvätta av mitt ansikte, ingenting fick jag göra själv. Jag såg på min spegelbild, det var fult och uppsvullet. Men det var som jag hade trott, inte så farligt. Jag hade fått ett blödande hack i pannan, bitit mig i läppen och så hade jag ett par rejäla blåmärken. Men det var ju inte värre än vanligt, svullnaden skulle gå ner på en dag eller två och blåmärkena skulle också försvinna. Fast såret skulle lämna ett fult ärr, en anledning till för killarna att klanka ner på mig. När mitt ansikte var så rent som det kunde bli såg hon på mig. De blåa ögonen glittrade och nu upptäckte jag hur mycket längre än mig hon var, säkert två decimetrar. Hon log mot mig och leendet fick mina ben att bli till gelé. Fan jävla kropp, varför funkar den aldrig som jag vill att den ska. Den bara förstör. Varför kunde jag inte ha fått en kropp som ville samarbeta med mig, som ville mitt bästa? Varför fick jag en som plågar mig och trasar sönder mig?
Plötsligt började en annan känsla ta över. Det var som elektricitet i luften, mina läppar drogs mot hennes. Men det här var ju fel, så här skulle det ju inte! Jag la handen på hennes nacke och drog henne ner i till min höjd, djuriskt och hungrigt kysste jag henne. Nog borde jag ha känt smärta, men för stunden fanns inget mer än hon. Min tunga trycktes in i hennes mun, hon smakade sött och lent. Men efter ett tag började en annan smak träda fram, blod! Mitt sår i läppen hade återigen börjat blöda och förstörde nu allt. Hastigt drog jag mig undan och backade ett flertal steg. Katta stod som förstelnad och bara såg på mig.
"Förlåt", viskade jag och backade in i ett av toalettbåsen. "Förlåt."
Jag satte mig ner på toaletten och drog upp benen mot min kropp, jag struntade i smärtan som skar igenom mig när jag lutade ryggen mot den hårda kalla stolsryggen. Jag kunde se hur den chockade, men o så vackra varelsen, svalde hårt och blinkade ett par gånger.
"Förlåt, jag…"
Hon skakade på huvudet och var framme hos mig med bara ett fåtal steg. Hon satt sig på huk framför mig och strök min nu våta kind. Tårarna strömmade ner för mina kinder och hennes försök att hindra dem misslyckades.
"Varför?" viskade jag.
"Varför vadå?"
Jag suckade tungt. "Varför måste jag vara så förbannat misslyckad? Varför finns jag överhuvudtaget? Jag är bara äcklig! Jag bara ställer till allt, fan också." Det där sa jag nog mer till mig själv än till henne, men hon svarade ändå.
"Du ställer väl inte till allt?!"
"Jo, det gör jag fanimej visst. Jag menade inte att det där skulle hända, jag kunde inte kontrollera mig själv. Jag har ingen kontroll över min jävla skitkropp."
Katta såg lidande på mig och la båda sina händer på mina kinder. Hon lyfte upp mitt ansikte så att jag såg rakt i hennes ögon istället för att se ner på mina blodiga kläder.
"För det första så har du en alldeles underbar kropp", sa hon och log lite. "Och sen måste du fråga dig själv, ville du kyssa mig?"
Klart som fan att jag ville, jag nickade.
"Vad har du då att vara arg över?"
Förbryllat såg jag på henne, jag fattade ingenting. Var hon helt jävla dum i huvudet? Jag hade ju kysst henne, fattade hon inte det? Jag var en jävla lebb som hade antastat henne!
"Jag ångrar inte att du kysste mig", fortsatte hon. "Och hade det inte varit för att du blev så ledsen över det så hade jag kysst dig nu."
"Så du hatar mig inte?" frågade jag, jag fattade fortfarande inte någonting. Ville hon bli kysst av mig? "Varför skulle jag det?"
Ingen hade någonsin frågat mig det, jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. "Varför skulle du inte göra det?"
"Men Ylva, jag har ingen som helst anledning att hata dig. Jag känner dig inte tillräckligt bra för att göra det. Och även om jag hade känt dig så bra så tvivlar jag på att jag skulle hata dig."
Vad var det med den här människan? Här satt hon och sa emot allt jag någonsin trott på, varför hatade hon inte mig? Alla hatar ju mig! Jag skulle inte klandra henne i så fall, då hade hon ju varit precis som alla andra. Tankarna virvlade runt i mitt huvud, vad skulle jag säga? Hon hade väl all anledning i världen att hata mig, jag fanns ju till! Min äckliga kropp hade ju rört hennes och min förbannade själ hade blandats med hennes. Jag öppnade munnen för att tala, men inte ett ljud ville slippa ut. Jag hade inget att säga. Att hon skulle hata mig var som en självklarhet, jag visste inget annat. Jag såg ner i mitt knä, tårarna rullade ner för kinderna.
"Varför", viskade jag. "Varför hatar du mig inte? Det är mycket lättare så."
"Tror du verkligen det blir lättare att leva om alla inklusive du själv hatar dig?"
Jag ryckte på axlarna. "Ja."
Nu var det Kattas tur att inte veta vad hon skulle säga, hon bara öppnade munnen och såg på mig. Förmodligen kunde hon inte förstå varför, hon var säkerligen älskad av alla som hon mötte. Hon kunde inte antagligen inte förstå hur det kändes att veta att man var hatad av den enkla anledningen att man fanns till. Jag visste egentligen inte vem hon var, men jag kunde se på henne att hon var en sån person som var snäll mot alla och alltid glad. Bästa tänkbara betyg och en underbar familj som älskade henne över allt annat. Hon var säkerligen inte något så jobbigt som mjölkallergiker heller. Hon var säkert precis allt som jag inte var. De blåa ögonen sökte i mitt ansikte efter något spår av förklaring, men inget sådant stod att finna. Jag hade inte förklaring till de här sakerna, de bara var.
Pinsamheten över att sitta och gråta framför en vilt främmande människa började göra sig märkbar, jag skruvade besvärat på mig och såg bort. Jag vågade inte möta hennes blick. Blint stirrade jag på väggen bredvid mig som om något jätteintressant plötsligt framträtt där. Jag kunde se i ögonvrån hur Katta satte sig på knä och kasade lite närmare mig. Min andhämtning blev tyngre, det var som om jag visste vad hon skulle göra men inte hade kraft att stoppa det. Inte lust heller för den delen. Sakta och varligt satt hon handen under min haka och vred på mitt huvud så att mitt ansikte mötte hennes. Kyssen var lätt och varsam som om hon ville skona mina läppar för hårdare påfrestningar. Jag slog armarna om henne och grät medan jag lekte med min tunga i hennes mun. Stora tårar rullade ner för mina kinder och vätte henne lika mycket som mig, men konstigt nog brydde hon sig inte. Hon lät våra läppar vara samman en lång stund, lät våra tungor dansa en förförande och erotisk dans. Efter en stund avslutades kyssen, men läpparna förlorade på något sätt inte kontakten.
Det var någon millimeters mellanrum mellan dem, men ett elektriskt band höll dem kopplade till varandra. Jag öppnade mina gröna ögon och såg rakt in i hennes, ögonen log. Det var det här hon ville, hon hade gjort det av egen fri vilja. Jag hade inte startat det den här gången och hon hade inte heller dragit sig undan när jag besvarade kyssen.
"Jag kan inte kyssa någon jag hatar", viskade hon och gav mig en lätt puss.
Till min stora förvåning upptäckte jag att jag log och den här gången blev det ingen konstig grimas. "Tack", svarade jag och strök henne över kinden.
Det kändes som jag var i himmelen, jag hade precis hittat en anledning till att stanna kvar på jorden. Jag hade äntligen hittat någon. Jag tror egentligen inte att jag var värd henne, men det spelade ingen roll just då. Hon ansåg mig värdig och det var det som räknades. Jag vet inte vad jag hade tagit mig till om hon senare hade sagt att det var en engångsföreteelse. Som tur var så gjorde hon aldrig det och jag fick behålla henne. Det är otroligt hur lätt alla spydigheter rinner av en om man har någon som hjälper en och som älskar en vid sin sida. Och när man har någon som vågar säga ifrån utan att löpa risk att bli slagen så är det fantastiskt hur snabbt spydigheterna upphör att existera.
Nu var hon min och jag var hennes. Det kändes så fantastiskt att äntligen få vara med någon där det inte kändes som det var av välgörenhet. Visst älskar jag Hieu och hon är min vän, men det kändes alltid som hon var snäll mot mig bara för att hon tyckte synd om mig. Fast jag vet att det inte var sant.
Nu hade jag Katta, min egna underbara Katta. Nu vet jag också vem jag är. Jag är Ylva, sjutton år och jag är värd något!
"Vem är rädd för mörkret? Inte är det jag!"