Vintersjälen, del 3
Som sagt: Lite kort, Mindre mild subtext (äntligen kommer vi någon vart!;) ),
Perdicusvarning och ett stycke Joxer.
Johanna -I have many skills-
herakles@xenaverse.com
Hon gned näsan mot den mjuka ytan och vred sig i värmen. Fingrar drogs genom hennes blonda hår, avslappnat och stilla. Den naturligaste känslan i världen var att ligga och småslumra såhär om morgonen. Hon lät armen glida in tätare om den fasta kroppen som hon låg uppkurad mot. En skugga följd av mild, trygg värme kom emot henne och en famn slöt henne närmre intill sig. Nöjt sjönk hon ner i drömmarna igen och mumlade i sömnen.
Krigarens mungipor drogs lätt uppåt medan de svarta ögonbrynen höjdes i road betraktelse då hon såg hur den leende barden lade armen ännu mer ägandemarkerande om hennes läderklädda midja. Hon skrockade tyst och strök den yngre kvinnans rygg tills hon hörde de bedårande små snusningarna mot sin hals. Gabrielle hade somnat på nytt, sin äldre vana trogen. Det hade alltid varit Xena som morgonpiggt fått börja dagen med ett morgonpass med svärdet för att ge barden tid att vakna. Hon visste bättre än att väcka den lilla kvinnan; det kunde leda till ödesdigra händelser. Hon flinade brett och lade armarna att vara stilla om sin sovkamrat. Hon hade saknat henne.
Redan i nästa andetag undrade krigaren om det hade varit en så god idé att smyga sig in i huset på det här sättet. Hur tyst och stillsamt det än nu var på vinden så var Perdicus hemkomst oundviklig. Hon kunde svära på att hon hade hört rörelser nedifrån de andra våningarna sent in på dygnets sista timmar. det måste ha varit ett långt möte med byrådet, grimaserade hon uttråkad av tanken. Hon kom på sig själv med att gosa barden närmare sig medan hon sneglade ner på det trimferande belåtna lilla flin som krönte den yngre kvinnans läppar. Det ryckte i de egna smilgroparna och ännu ett skrockande mullrade fylligt mjukt från hennes hals. Hur hade hon kunnat lämna barden kvar bakom sig? Hur hade hon överlevt utan de små ryck och saker som var så specifikt Gabrielle? Det mindes hon inte. Men den insikt som låg och vilade stadigt i hennes hjärta och sinne var varm och sade henne att hon inte borde släppa taget den här gången, samtidigt som en orosgnista slog till och drog igenom magen.
Gabrielle rörde makligt på sig och en hand dråsade ner över Xenas näsa. Hon flyttade varligt bort handen och släppte den försiktigt på sin mage. Den ålade sig genast om hennes midja och ett stycke nöjd bard hakade sig fast mot henne med bestämdhet. Om hon tidigare hade varit en vilokudde så var hon nu bara alldeles fast. Hon var förvånad över den lilla kvinnans enorma styrka, som verkade visa sig när det väl gällde, men inte annars. Hon borde inte ha blivit förvånad, bannade hon sig själv. Gabrielle var ingen fridstörare. Hon använde inte råstyrka på samma sätt som hon själv gjorde. Och det var en av de många anledningarna till att hon tyckte så mycket om henne. Men just nu började det bli en smula obekvämt, så hon vred sig milt ur bardens grepp. Gabrielle famlade sovandes med händerna ut i tomheten som lämnats kvar av krigaren och hennes blonda ögonbryn höjdes för att omedelbart rynkas frågande. Hennes underläpp plutade besviket och hon kurade sedan instinktivt ihop sig för att få värme.
Synen värmde krigarens hjärta där hon nu stod, betraktandes den sovande kvinnan samtidigt som hon spände på sig svärdet så tyst hon kunde. Hur härligt det än var att ha fått vara nära Gabrielle, så kunde hon inte komma ifrån sanningen att hennes bard var gift med en man som förmodligen låg och snarkade den rättfärdige bondens drömlösa sömn nedanför dem. Att vara den som var ensam med hans frånvarande hustru uppe på parets vind, det skulle leda till skvaller om inte till mord. Hon drog på munnen och fäste chakramen med ett vant, tyst klick på höftkroken. Perdicus var en vänlig själ, men hur skulle han se på att ännu en figur från Gabrielles förflutna dök upp så nära inpå Joxers besök? Det skulle se mycket misstänkt ut, konstaterade hon. Han var en smart gosse för att se så menlös ut. Han skulle nog lista ut sambandet mellan Joxers plötsliga intrång i det för Perdicus fullt tillfredsställande bylivet. Men hur skulle han ställa sig till två meter krigarprinsessas närvaro?
Av någon anledning så fick den tanken henne att flina brett och omedvetet började hon stryka sin chakrams sida medan flinet växte i ren skadeglädje. Perdicus tolererade henne, men hon hade någonstans mitt i all den falskt uppriktiga värmen anat att han var rädd för henne. Inte på det sättet att han fruktade för sitt liv i hennes närhet, utan för det band hon delade med Gabrielle som han aldrig kunde få, hur mycket han än försökte.
Den bondlurken. Vem stänger in Gabrielle i ett själlöst hus för att dessutom låta henne vara en grå ingentingsperson? Hon skakade på huvudet. Om du har en endaste instinkt i kroppen Perdicus, så vore det klokt att börja bli rädd nu. Ingen rör min bard!, där blinkade Xena till och hostade förläget medan rodnaden bredde ut sig över de fina anletsdragen. Vart kom det där ifrån? Hennes omskaldade överbeskyddande natur och revirsinstinkt vällde upp så fort hon såg bardens makes ansikte framför sig.
Xena, du VET att Perdicus är en god man. Lägg ner.
Hon drog handen genom det svarta håret, djupt försjunken i tankar och en namnlös, stark tvekan. Hon var kluven i frågan om vad hon skulle göra nu. Ingen skada var skedd, så hon skulle kunna försvinna utan att orsaka rabalder. Gabrielle skulle förmodligen tro att allt bara var en dröm och Perdicus skulle inte bli upprörd och ta ut sin ilska på sin hustru. Han skulle bara våga, den lilla vesslan!, fräste krigaren i tankarna och fingrade med en låg fnysning på chakramen. Att hennes tankar förvirrade cirklade kring att tycka om Perdicus, hata honom och önska att hon verkligen hatade honom, gjorde henne vresig och muttrandes lade hon armarna i kors, medan hon funderade på vad hon skulle göra. En blick på barden och det kliade i henne att stanna kvar. En blick på vindsdörren och ett styng av skuldkänsla sade åt henne att det vore bäst för dem alla om hon gav sig av och aldrig mer kom tillbaka. Bägge alternativen fick henne att närapå gnälla av obeslutsam frustration.
Hon avbröts i tankarna av den plötsliga vetskapen att någon såg på henne. Instinkten som hade varit till så god nytta under hennes dagar som krigsherre var finslipad till perfektion och hade bara förstärkts över åren, även när hon vänt sig bort från den mörkare stigen av livet. Den hade visat sig vara användbar mer än bara ett par gånger. Mången annan krigsherre och soldat från hennes gamla armé hade försökt smyga sig på henne för ett slagsmål eller en duell. Det var ironiskt; men rent övergripande så hade hon större användning av sina instinkter nu än för tio år sedan. Godheten hade sitt pris, hon var ständigt förföljd av skuggor från det förflutna. Men det var ingen av dem som ondsint stirrade henne i ryggen, nej, den blick som vilade på henne var lugn och välmenande. Och i samma ögonblick som hon med en inandande suck vände sig om, så visste hon vem det var.
Barden låg stödd på en armbåge och betraktade krigaren med klara, gröna ögon som inte tycktes tro vad de såg. Hennes huvud lades på sned i förundran och hon var tvungen att svälja när krigaren vände sig om. Grönt mötte blått och sjönk in i den långa blicken. Munnen blev torr och en yr, flygande sensation steg henne åt huvudet. Två markerade, svarta ögonbryn höjdes frågande. Gabrielle log och skakade av sig reaktionerna, alla utom de påskyndande hjärtslagen, som hon inte helt kunde styra över. Den äldre kvinnan hade inte förändrats så mycket. Hon var smalare och ögonen var märkta av en djupare eftertanke än de hade varit förr. Det långa, korpsvarta håret var tillrufsat på ett sätt som snörde åt bardens strupe. Hon harklade sig lätt och fuktade läpparna.
Den lilla rosa tungspetsen som drog över bardens läppar fick bokstavligt talat tiden att stå stilla och tungan i krigarens mun att bli en barkbåt. Hon svalde hårt ett par gånger och mässade ett förmanande mantra i huvudet för att inte låta blicken blomma ut i ett glupskt, rovdjursliknande glimmer. Föga anade Xena att barden faktiskt hade lagt märke till den glittrande glimten som snabbt hade dragit igenom krigarens ögon och lämnat dem i en djupare blå färg. Tankegångarna avbröts och alla huvudets förnuftiga funktioner stängdes av när den skogsgröna blicken mötte hennes. Xena rörde sig stumt mot barden, hon var en fånge för sina egna reaktioner och känslor. Det gröna djupnade och dränkte hennes sinnen. Hon sjönk ner i hukande ställning, stödde tyngden på knogarna och lutade sig fram.
Barden satt som förhäxad, förstummad av den kattlika gången och den smidiga rörelsen med vilken krigaren hade sjunkit ner framför henne. Grönt och blått. Xenas ögon slöts och Gabrielle kunde svära på att hennes hjärta stannade vid åsynen. Fascinerat sträckte hon på halsen när krigaren lutade sig fram och möttes av hud, när Xenas kind drog mjukt över hennes egen kind. Krigarens näsa strök längsmed bardens i en tyst, öm rörelse som övergick i en kinds smekning mot pannan. Gabrielles ögon var slutna och hon tillät sig själv att vältra i känslan. Xena kysste hennes panna och hon kunde känna hur krigarens värme försvann från henne när denna lutade sig tillbaka. Hon öppnade ögonen och såg upp i ett leende ansikte, där lugnt åthållen upprymdhet blandades med en svallande våg av varm avgudan. En hands långa fingrar förde ett par blonda hårslingor åt sidan och in bakom hennes ena öra. Gabrielle log tryggt. Hemma.
"Hej."
"Hej."
Bard och krigare såg på varandra under tystnad, som om tiden hade stannat och de behövde få den att hinna ikapp. Det var tre år sedan Xena hade sett en lycklig resekamrat och vän springa ut ur kapellet tillsammans med sin make. Då hade de gröna ögonen varit glittrande fulla av sprallighet och liv, som på en ivrig valp; nyfiken och glad över att få utforska, upptäcka och bara leva. I den ansträngda, mattade blick hon nu mötte kunde hon inte utläsa någon ivrighet, utan snarare en stark, obehaglig vilja att stänga ute allt som kunde tänkas sprida värme. Men nu glimrade de till av en svunnen känsla, som förstärktes av ömt bevarade minnen som den lilla kvinnans make försökt undanröja. Den hoppfulla, frågande glimt som drog igenom det skogsgröna var nog för att få ett hjärta att svaja till och dansa en yster dans av fröjd. Intet undantag för krigarprinsessan. Xena kände hur hennes eget leende bara växte i ansiktet och hur hon fylldes med en bekant tillhörighet. Klick. Ännu en pusselbit. Själsfränder förenade.
"Du är här.", orden var mera en fråga än ett konstaterande.
Krigaren log och nickade. Det breda flinet som krusade läpparna blev spjuveraktigt än bredare.
"Någon måste ju se efter dig så att du inte hamnar i trubbel."
"Ha! Som om det fanns något trubbel att hamna i på det här hems-...", Gabrielles ord dog bort och hon svalde behärskat, samtidigt som hennes fingrar stelt darrandes slätade till det grå förklädet. Linnet kändes kallt och främmande under fingertopparna. Hon sänkte skyldigt blicken med en klump i halsen.
"Sssssch...kom hit.", Xena sträckte ut sina långa armar och fångade in barden. Hon drog henne intill sig i en varm, innerlig omfamning. Ena handen kände det stickande yllet från den bruna bondklänningen under sig, medan den andra strök tröstande över den yngre kvinnans blonda hår som den så många gånger hade gjort förr. "Sssssch...jag vet. Jag förstår..."
Gabrielle drog in ett djupt andetag och ryggade tillbaka med plötslig häftighet. Ögonen blixtrade till i vrede och begraven vantro.
"Vad är det du vet?!? Och vad är det du kan förstå!?!? -Hur det kändes när den enda personen som du litade på och trodde förstod dig i världen bara lät dig gå, försvinna och sedan själv försvinna? Som luft! Du var som bortblåst, Xena! Då sade du också att du visste, förstod och att du ville att jag skulle bli lycklig.", barden stod upp nu och gestikulerade vilt, ilsket, "Titta på mig! Titta!!! Är jag lycklig? Är det här vad jag dåraktigt drömde om? Ta en noga titt, Xena...det är det här som har blivit av den dumma lilla naiva flickan som du tog med dig från Poteidaia. Visste du att det här var det sista jag ville, innerst, innerst inne? Förstod du att du slet hjärtat ur kroppen på mig NÄR du sade att du förstod?...Förstår du hur svårt det är att förstå?"
Xena satt helt tyst och tittade på när Gabrielle öste ur sig sina tankar och undertryckta känslor. Hon svalde ner ett styng av skuldkänsla och blinkade en gång. Två gånger. De isblå ögonen skälvde för den som kände henne väl nog för att se igenom den snabba ansamlingen av muren. Hon hade låtit den vika för första gången på flera år, men nu var hon inte så säker på att hon kunde hantera det här utan den. Det var en skrämmande tanke som fick det att skära i magen av rädsla. Och rädsla tyckte hon inte om. Den gjorde henne sårbar. Hon drog tungan över läpparna i ett försök att fukta dem och hostade svagt till.
"Gabrielle...."
"Du bara lät mig göra det..."
"Gabrielle, jag-eh...hm..."
Gabrielle såg den handfallna tvekan som fick Xena att inte förmå uttala ett ord. Den mörkhåriga kvinnan försökte, men varje gång hon skulle säga någonting så dog det på läpparna. Hon såg vilsen ut. Som ett barn som gått vilse, inte hittar hem och vet att föräldrarna kommer straffa det för den rädsla och panik det känt när det försökt att hitta rätt men inte kunnat göra det. Uttrycket i de gröna ögonen mildrades och barden sjönk ner på knä framför sin krigare och strök lugnande hennes sida.
"Xena...varför sade du åt mig att gå om du inte ville det?"
"Jag ville bara att du skulle bli lycklig, Gabrielle. Min egen lycka eller mina drömmar får inte komma i vägen för vad du vill och vad som är bra för dig. Perdicus är bra för dig.", hon nickade upp mot takbjälkarna, "Du ser; han har byggt dig ett fint, stort hus...ni har byggt er ett liv här i byn, du har vänner och snart också små fötter spr-...", hon suckade tungt och morrade ofrivilligt till. Hon slog ut med händerna och förde dem till ansiktet för att gnida kinderna och pannan. Hon kände sig lite trängd, men kunde inte ljuga; "Vem försöker jag lura? Jag är svartsjuk så det skriker om det, Gabrielle."
Tystnad. En mycket blek bard stirrade med oförstående blick på krigaren, som i sin tur skruvade olustigt på sig när det hade gått både ett ögonblick och två. Hon fuktade läpparna igen. Hon måste rädda det här innan den yngre kvinnan flydde.
"Eh..jo, allt du har. Jag menar...det är inte ett liv för mig, men ändå drömmer jag om det någon gång ibland. Om en familj, vänskap och trygghet...att slippa sova i en regnhärjad glänta där rännilarna rinner droppandes från träden i vida strålar och dränker mig. Mat över härden istället för en eld som aldrig knastrar igång när man försöker göra upp den...du har det bättre här. Tro mig."
Bardens rörelser blev långsammare, blygt tillbakadragna och stumma. Det var som om en knytnäve formats i halsen och kvävde alla hennes ord. All luft stod stilla i lungorna och snart började hon svaja. Svarta, markerade ögonbryn höjdes oroat när det stod klart att den lilla kvinnan höll andan.
"Gabrielle? Andas."
Barden skakade på huvudet och såg fortfarande förstummat på henne. När intet svar kom från henne så sträckte sig krigaren instinktivt fram efter henne för att skaka om och kanske väcka de slumrade sinnena. Då tände det till i Gabrielles ögon och hon slet undan sin hand, som Xena hade försökt fatta tag i. Hon backade och skakade på huvudet, medan hon drog sig bort från henne. De gröna ögonen utstrålade indignation och en misstro som fick krigarens hjärta att värka. Hon ville helst bara slänga armarna om barden och rycka bort henne från all den orättvisa som fanns i världen. Men hon förde en tyst tvist inom sig själv om huruvida det var en god idé eller inte att göra det. Här fanns allt som barden saknat under deras resor och här i hemmets varma hörn kunde hon få den familj som hon alltid hade längtat efter. Samtidigt visste hon med skarp klarhet att Gabrielle hörde hemma här lika lite som hon själv hörde hemma i Joxers famn. Hon drog på munnen. Joxer. Undras vart han tog vägen? Ingen tid för tankar där nu. Hon sträckte sig efter den lilla blonda kvinnan en gång till, bedjande.
"Gabrielle, snälla, tala med mig!"
"Nej, jag vill inte! Du antar alltid saker och beslutar om dem på egen hand. När frågade du mig senast om råd eller om vad jag tyckte? Du tror alltid att du vet vad jag tycker, även fast det varken gör dig eller mig lyckliga, glada och tillfreds. Jag är så trött på det! Jag vill inte...jag orkar inte med det längre, Xena. Fram och tillbaka. Jag har alltid försökt förstå, men jag kan inte längre. Jag kan ärligt talat inte längre. Förlåt mig...", hon drog sig längre in i skuggorna och lämnade krigaren med lamslagen min, tafatt och ensam ute på vindsgolvet.
"Hej...du vet...eh...", den långa krigaren harklade sig och petade generat med foten i marken utan att riktigt veta vad hon skulle säga, "Eh..." Hon höjde blicken och möttes av den omvälvande, starka känslan av att vara grundligt betraktad. Barden sade inte ett ord, men hon kunde skönja henne i skumrasket. Tvekande tog hon ett steg framåt och drog med fingertopparna över skriftrullarnas hopbundna sigill, pergament och ändar. Hon kunde höra hur de små andetagen från barden helt abrupt slutade när hon kom närmre och hon drog sig därför en bit tillbaka igen. Nu stod de åter och stirrade på varandra. Så nära, men med en ocean av fåniga förvirringar och missförstånd mellan sig. Det drog ett skälmskt skimmer genom de blå ögonen när krigaren unnade sig den ömma sysselsättningen att se på kvinnan hon älskade. Ja, det var rätt ord. Älskade. Jag undrar när det hände? Spelar det någon roll? Säg något, Xena! Vad som helst! SÄG NÅGOT!
"Jag...eh...eh...", stammade hon fram.
"Ja?", sade barden hastigt, lite för hastigt enligt henne själv. Hon svalde. Xena log.
"Jag har en sak att erkänna...bli inte arg."
"Xena, du har inte hört av dig på tre år och nu dyker du upp från ingenstans, gör mig frustrerad och ilsk och du tror att det ens är möjligt att få mig argare? VAD?!?", otåligheten fick irritationen i den lilla kvinnan att växa ännu mera. Krigaren log ett snett, varmt leende som övergick i ett brett flin.
"Jag brukade krympa din top med flit." Pet, pet med foten i marken. Bardens granithårda blick mildrades och hon började skratta. De små skrattrynkorna kring näsan fick den två meter långa kvinnans knän att bli till vatten. Hon blev torr i munnen och rodnade svagt. Gabrielle tog ett steg framåt och lade handen på hennes arm.
"Varför tror du att jag aldrig protesterade när du tvättade den två gånger på en dag ibland?"
Xena rodnada än häftigare.
Bardens flin blev mycket brett och ögonen glittrade farligt lockande, på ett sätt som fick hela krigarens kropp att bli varm. Den lilla kvinnan steg trädde närmare tills hon var alldeles inpå krigaren. Ett finger ritade mönster mot det bruna lädret på magen medan hon stilla reste sig på tå och mjukt kysste den äldre kvinnans halsgrop. Ett litet leende smekte huden när hon såväl kände som hörde hur Xenas puls dunkade snabbare och hårdare, samt att en halvkvävd flämtning undslapp krigarens läppar.
Hon höjde blicken för att få drunkna i det blå, men en tumme som långsamt drogs fjärilslätt över hennes underläpp fick de egna hjärtslagen att snabba på och börja bulta oroväckande högt. Värmen steg i kroppen och det började pirra svirvlande i magen. Det starka pirrandet spred sig i angenäma, långa ilningar av välbehag längsmed ryggraden och maggropen. Xenas hand lades mot hennes kind. Gabrielle slöt ögonen och vältrade sig i känslan av den enkla, intima beröringen. Hon kände en värme kittla mot ansiktet och den förväntan som ilade genom var fiber i hennes kropp gick över i en fullbordande helhet när krigarens steg framåt gjorde att deras kroppar föll in mot varandra. De långa, starka armarna slöts om den korta kvinnan och drog henne närmare. Hon kisade och såg hur krigaren log mot henne innan denna slöt ögonen och sänkte huvudet. Läppar snuddade vid läppar, försiktigt och trevande, sökande. Sedan kysste Xena sin lilla bard ömt, med stigande säkerhet. Barden undslapp ett litet kvidande av ljuv kapitulation. Kyssen blev mer krävande och ivrig, Gabrielles fingrar flätade in sig i den längre kvinnans korpsvarta hår. Den glädjeilande, porlande sprittningen i kroppen brann när bard och krigare smälte samman i en lång, passionerad och knämattande djup, innerlig kyss.
När de väl bröt kyssen för att andas så stod de bägge kvinnorna tätt omslingrade med blickarna förlorade i varandra. Vördande fingertoppar smekte lätt över var kvinnas anletsdrag, som om de återupptäckte och lade dem på minnet. Och det var den synen som mötte den nyutsedde förste förtroendemannen i byrådet när han öppnade vindsdörren och färgen vek från hans ansikte. Dörren knarrade till och bröt förtrollningen. Gabrielle flämtade till, likblek.
"Perdicus!"
Fortsätter i del fyra...