Rasstandard för Australian Kelpie
Rasgrupp: 1. Vall-,
boskaps- och herdehundar
Hemland: Australien
Bakgrund/ändamål:
Australisk kelpie härstammar från olika typer av
vallhundar, som engelsmän och skottar medförde och
importerade till Australien under 1800-talets första
hälft. Av dessa vallhundar formades så småningom en
typ av hund som kom att bli en oersättlig hjälpreda
för fårfarmarna med sina hjordar om flera tusen djur.
Kelpien blev känd som en outtröttlig vallare lika
användbar på de öppna slätterna som i de trånga
fållorna, där det krävdes en tuff hund för att klara
av de tätt sammanpackade fåren. Rasnamnet fick kelpien
efter en berömd vallhund under 1870-talet som hette
King's Kelpie. Den första standarden för rasen skrevs
1902 då man fortfarande avlade enbart på
vallningsförmågan och modellen var alltså en
funktionell, arbetande hund. Sedan dess har bara smärre
förändringar gjorts i standarden och fotografier av
King's Kelpie visar att typen fortfarande är sig lik. I
Australien är kelpien alltjämt en oumbärlig
medhjälpare på fårfarmerna. Kelpien har inte bara
nått framgångar som vallhund, utan i Sverige har den
framför allt visat sig vara en utmärkt allroandhund.
Genom sin storlek och kapacitet har kelpien exempelvis
visat sig vara mycket användbar som tjänstehund inom
såväl bevakning som räddning. En kelpie är mycket
arbetsvillig och trivs bäst när den får någon uppgift
att lösa. Typiskt för rasen är dess välvilliga
inställning till människor och dess läraktighet,
vakenhet och samarbetsförmåga. Rasen kom till Sverige
1973.
Helhetsintryck:
Helhetsintrycket skall vara en smidig, livlig hund av
hög klass, som visar hård muskelkondition kombinerad
med stor smidighet i lemmarna och som ger intryck av
förmåga till outtröttligt arbete. Den skall vara fri
från varje antydan till spinkighet. Kelpien är en
utomordentligt vaken, pigg och i hög grad intelligent
hund med ett milt, fogligt lynne och en nästan
outtömlig energi, med en påfallande lojalitet och
plikttrogenhet. Den har en naturlig instinkt och
fallenhet för att valla får, både på öppen
ostängslad mark och i inhägnade fållor. Varje
felaktighet i byggnad eller temperament som är
främmande för en arbetande vallhund måste anses som
otypiskt.
Huvud:
Huvudet skall stå i proportion till hundens storlek.
Skallen är en aning rundad och bred mellan öronen.
Pannans profil är rak fram till ett markerat stop.
Kinderna är varken grova eller utstående men runda mot
nospartiet, som är fint utmejslat och markerat. Nosen
skall helst vara en aning kortare än skallen. Läpparna
skall vara tättslutande och släta utan slapphet.
Färgen på nosspegeln rättar sig efter färgen på
pälsen. Huvudets allmänna form och kontur ger ett
ganska rävligt uttryck, vilket mildras av de
mandelformade ögonen.
Ögon:
Ögonen skall vara mandelformade, av medelstorlek, klart
markerade i vrårna och visa ett intelligent och ivrigt
uttryck. Färgen på ögonen skall vara brun,
harmonierande med färgen på pälsen. På blå hundar
är ljusare ögonfärg tillåten.
Öron:
Öronen skall vara upprättstående, avsmalnande till en
skarp spets i toppen. Själva örat skall vara tunt men
starkt vid basen. Öronen skall vara brett ansatta på
hjässan, lutande utåt, lätt rundade i ytterkanten och
av medelstorlek. Insidan av örat skall vara väl
behårad.
Bett:
Saxbett med starka, sunda och jämnt placerade tänder.
Hals:
Halsen skall vara medellång, stark, lätt välvd och
gradvis övergå i skulderpartiet. Den skall vara fri
från löst halsskinn och ha en någorlunda kraftig
krage.
Kropp:
Bröstkorgen skall vara djup snarare än vid med väl
välvda revben. Ryggens överlinje skall vara fast och
jämn. Ländpartiet skall vara starkt och muskulöst och
flankerna skall ha gott djup. Hundens längd från
spetsen av bröstbenet i en rak linje till
sittbensknölen är större än höjden och förhåller
sig till denna som 10:9.
Fram- och bakben:
Skuldrorna skall vara torra, muskulösa, väl sluttande
med skulderbladen tätt ansatt vid manken. Överarmen
bör bilda en rät vinkel mot bogbladet. Armbågarna får
varken vara inåt- eller utåtvridna. Frambenen skall
vara muskulösa med stark men elegant benstomme, raka och
parallella sedda framifrån. Sedd från sidan skall
mellanhanden visa en lätt lutning för att säkerställa
smidigheten i rörelserna och förmågan att vända
snabbt. Bakdelen skall vara bred och stark. Korset skall
vara ganska långt och sluttande, knäleden väl vinklad
och hasorna ganska låga. Sedda bakifrån skall bakbenen
från hasen till tassen vara raka och parallella och
varken för brett eller för trångt ställda.
Tassar:
Tassarna skall vara runda, starka med tjocka trampdynor
och väl slutna med väl välvda tår och starka, korta
klor.
Svans:
I vila skall svansen hänga i en mycket lätt båge.
Under rörelse eller upphetsning får den höjas, men
under inga omständigheter bör svansen bäras förbi en
lodrät linje dragen genom svansroten. Den skall vara
försedd med en rejäl borste. Den skall vara ansatt så
att den sammanfaller med det sluttande korset och den
skall räcka ungefär till hasen.
Rörelser:
För att åstadkomma den nästan obegränsade
uthållighet som krävs av en arbetande fårhund på
vidsträckta oinhägnade marker måste kelpien vara
absolut sund, både i byggnad och i rörelser. Varje
tendens till kohasighet, hjulbenthet, styltighet, lösa
bogar eller bundna rörelser, nystande eller paddlande
rörelser är ett allvarligt fel. Rörelserna skall vara
fria och outtröttliga och hunden måste ha förmåga att
vända plötsligt i hög fart. När hunden travar kommer
tassarna att sättas allt närmare varandra i markplanet
allt eftersom hastigheten ökar, men när hunden står
stilla skall den stå parallellt.
Päls:
Pälsen skall vara dubbel med kort, tät underull.
Täckhåret skall vara tätt, varje hårstrå rakt, hårt
och liggande utefter kroppen så att det står mot regn.
På undersidan av bålen till baksidan av benen är
pälsen längre och bildar vid låren en måttlig byxa.
På huvudet (inklusive insidan av örat), benens
framsidor och på tassarna är pälsen kort. På halsen
är den längre och tjockare och bildar en krage. Svansen
skall vara yvig. En päls som är för lång eller för
kort är fel. I genomsnitt bör håret på kroppen vara
från 2 till 3 cm långt.
Färg:
Svart, black and tan, röd, red and tan, fawn (gulbrun),
chokladbrun och rökblå.
Mankhöjd:
Mankhöjd för hanhund 46-51 cm Mankhöjd för tik 43-48
cm
Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall
bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt
utvecklade och normalt belägna i pungen.
|