En annan men för den väldresserade spanieln demoraliserande jaktform är att med förhållsskyttar utplacerade låta ett antal spaniels på egen hand avsöka begränsade markpartier. Hundarna tillåtes under sådan jakt att driva hårvilt kortare sträckor, gärna med skall för att varna skyttarna.

Under den mera skolmässiga jakten med spaniels är det hundens rörelseschema och framför allt dess svansrörelser, som skall tala om för jägaren att han skall göra sig redo för skott.

Sedan gammalt har spaniels också använts som apportörer vid andjakt, där deras vattenpassion är till oskattbar nytta för jägaren.

RETRIEVERS
uppgift: att söka upp och apportera dödat eller blesserat småvilt.

Arbetssätt: att på anvisad plats tyst och lugnt avvakta skott.

Kommentar: Retrieverns arbete börjar först efter skottet. Denna apporteringsspecialist är en ovärderlig hjälp på t ex andpass och klappjakter. En väldresserad retriever är helt koncentrerad på sitt arbete och skall exempelvis kunna genomföra en apport efter ne dykande skadskjuten and utan att låta sig distraheras av att ytterligare skott avlossas. Under en klappjakt skall retrievern under drevet lugnt sitta och observerra var fåglarna faller för att efter drevet snabbt kunna apportera dem utan att låta sig störas av kvarvarande oskadat villebråd.

I senare års debatt har det blivit allt mer uppenbart att en pålitlig apportör och spårhund är ett absolut krav för den kultiverade jägaren. Intresset har kanske hitills alltför ensidigt inriktats på eftersök av klövvilt. För den humane jägaren är det lika självklart att ha en hund som också är en pålitlig småviltapportör till hands.

Retrievern är den för ändamålet framavlade specialisten.

Text: G.Ahlberg.