Rasstandard för Hollänsk Herdenshonde eller Hollänsk Vallhund.

HEMLAND:
Holland

BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Holländsk vallhund är, speciellt den korthåriga varianten, ganska lik en lätt schäfer. Den förekommer i tre hårlag: korthårig, strävhårig och långhårig. Hårlagsvarianterna betraktas som en och samma ras.
År 1898 bildade några holländska uppfödare Nederlandse Herdenshonden Club med ändamål att tillvarata och utveckla rasen. Rasen förekommer sparsamt utanför Holland.

HELHETSINTRYCK:
Holländsk vallhund är medelstor, proportionerlig, medeltung och muskulös, kraftigt byggd med livligt och intelligent temperament.
Den är följsam, lydig, vaksam, trofast, skyddar sin förare, mycket glad, uthållig, aktiv och rörlig och har den rätta vallhundsinstinkten.

HUVUD:
Huvudet skall stå i proportion till kroppen och är kilformigt, slätt och torrt. Nospartiet skall vara något längre än skallen, som skall vara flat. Nosryggen skall vara rak. Nosrygg och skalle skall vara parallella.
Läpparna skall vara åtsmitande.
Nosspegeln skall vara svart.

ÖGON:
Ögonen skall vara mörka, medelstora, lätt snedställda och mandelformade.

ÖRON:
Öronen skall hellre vara små än stora. När hunden är i rörelse skall öronen vara högt burna, stramt upprätta och vändas framåt. Öronen skall vara trekantiga, aldrig skedformade.

BETT:
Komplett och regelbundet saxbett.

HALS:
Halsen skall vara väl anpassad i skulderpartiet. Den får inte vara för kort och den skall vara utan löst halsskinn.

KROPP:
Kroppen skall vara kraftig. Bröstkorgen skall vara djup med väl välvda revben. Den får inte vara smal och skall väl övergå i buklinjen.
Ryggen skall vara kort, plan och kraftig.
Ländpartiet skall vara kraftigt, inte långt och smalt. Korset får inte vara kort eller för sluttande.

FRAM- OCH BAKBEN:
Frambenen skall vara kraftiga, muskulösa och ha kraftig benstomme. De skall alltid vara raka men ha tillräcklig fjädring i handlovarna.
Skuldrorna skall sluta tätt intill bröstkorgen.
Överarmen skall ha god längd.
Bakbenen skall liksom frambenen vara kraftiga, muskulösa och ha god benstomme med lagom, inte överdriven vinkling i knäleden.
Även hasleden .skall vara lagom vinklad, hasen skall stå i rak linje med sittbensknölen.
Inga sporrar.

TASSAR:
Tassarna skall vara väl slutna med väl välvda tår. Trampdynorna skall vara fasta och mörka, klorna svarta.

SVANS:
När hunden är i stillhet skall svansen hänga rak eller lätt böjd i jämnhöjd med hasleden. Då hunden är i rörelse skall svansen bäras elegant uppåt, aldrig ringlad eller snett buren.

RÖRELSER:
Rörelserna skall vara lediga, smidiga och normala. Benens rörelser får aldrig vara bundna, inte heller flytande eller långsträckta.

PÄLS:
Tre hårlagsvarianter förekommer.

Korthår:
En ganska hård, slät, åtliggande, inte för kort päls med underull är önskvärd. Längre hår skall finnas som halskrage, på benens baksidor s k byxor samt på svansen som fana.

Långhår:
Hela kroppen skall vara täckt av en lång, rak, åtliggande kraftig päls utan lockar eller vågor med mjuk underull.
Huvud, öron, tassar och bakben nedanför hasleden skall vara kort behårade. Baksidan av frambenen skall ha kraftig behåring, som avtar nedåt.
Svansen skall vara täckt på alla sidor av ymnigt hår.
Inget behäng på öronen.

Stråvhår:
Det är önskvärt med hårt, strävt och raggigt täckhår över hela kroppen samt tät, mjuk underull.
Håret på huvudet, som formar ögonbrynen, måste vana buskigt och utstående. På panna, kinder och öron är håret kortare. Över- och underläpparna skall ha rikligt, strävt skägg. Det är önskvärt med kraftigt behåring på lårens baksidor s k byxor. Svansen skall vara rikligt behårad.
Hos strävhår verkar huvudet mera fyrkantigt.

FÄRG:
Kort- och lång hår: Brun grundfärg med gula strimmor (gultigrerad) eller grå grundfärg med silverstrimmor (silvertigrerad). Tigrering över hela kroppen även halskrage, byxor och svans.
Mycket svart i täckhåret är inte önskvärt.
Svart mask föredras.
Strävhår: Blå-grå, peppar och salt, gul- eller silvertigrerad. Tigreringen framträder mindre tidigt hos strävhåret.

MANKHÖJD:
Hanhund 57-62 cm.
Tik 55-60 cm.
Kroppslängden överstiger mankhöjden, proportionerna ungefär l0:9.

FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.

FCI 223

SVENSKA KENNELKLUBBEN 1989-03-30

Hundfakta 1999.