Ursprungsland/hemland
Schweiz Användningsområde
Sällskaps-, vakt- och gårdshund
Bakgrund/ändamål
Vid St Bernhardspasset på 2469 m höjd över havet
grundade munkar på 1000-talet ett härbärge som
tillflyktsort for resande och pilgrimmer. Där hölls
sedan mitten av 1600-talet stora bergshundar som skydd
och vakt. Förekomsten av sådana hundar finns
dokumenterad i bild från år 1695 och i härbärgets
anteckningar från år 1707. Hundarna sattes snart in som
följehundar och i synnerhet som räddningshundar för
resanden som gått vilse i snö och dimma. På många
språk har det berättats om den legendariska Barry, som
blev en idealbild av en räddningshund. St.
bernhardshunden härstammar från de stora gårdshundar,
som var talrika i dessa trakter. Den framavlades på
några få generationer till dagens ras enligt en
fastställd idealtyp. Heinrich Schumacher från Holligen
i trakten av Bern var den förste som år 1867 utfärdade
en stambok för sina hundar. I februari 1884 påbörjades
utgivningen av den schweizisk hundstamboken (SHSB). Dess
första registrering var st bernhardahunden Leon och de
följande 28 namnen omfattade även dessa st
bernhardshundar. Den 15 mars år 1884 grundades i Basel
"Schweiziska St Bernhardsklubben".
I samband med en internationell kynologisk kongress den 2
juni 1887 förklarades st bernhardshunden officiellt som
schweizisk hundras och dess rasstandard fastställdes.
Alltsedan dess har st bernhardshunden nationell status.
Helhetsintryck
St bernhardshundar finns av två varianter: 1. korthårig
(dubbel päls) 2. långhårig Båda varianterna skall ha
ansenlig storlek och harmonisk, kraftig, stram och
muskulös kropp med imponerande huvud och uppmärksamt
uttryck.
Viktiga
måttförhållanden
Idealförhållandet mankhöjd- kroppslängd (mätt från
skuldrornas främre del till sittbensknölarna) 5:6.
Uppförande och
karaktär
St bernhardahunden skall vara vänlig med från lugnt
till livligt temperament samt vara vaksam.
Huvud
Huvudet skall vara kraftigt och imponerande.
Skallparti: Skallen skall vara kraftig och
bred. Sedd från sidan och framifrån skall den vara
lätt välvd. I sidled skall skallen med en mjuk randning
övergå i det kraftigt utvecklade och höga ländpartiet
och falla brant mot nospartiet Nackknölen skall bara
vara måttligt markerad. Övre ögonbrynsbågarna skall
vara kraftigt utvecklade. Pannfåran skall börja vid
stopet och löpa längs skallens mitt och gradvis avta
mot nackknölen. Pannhuden skall över ögonen bilda
pannveck, som går i riktning mot pannfåran. När hunden
är uppmärksam framträder de tydligare och öronfästet
bildar då en rak linje med skallens övre plan.
Stop: Stopet skall vara kraftigt markerat
Nosparti: Nospartiet skall vara kort och
jämnbrett. Nosryggen skall vara rak med en lätt fåra.
Nosens längd skall vara kortare än dess djup (mätt
från nosfästet).
Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart, bred och
kantig med val öppna näsborrar.
Läppar: Läppranden skall vara svan. Överkäkens
läppar skall vara kraftigt utvecklade och
överhängande, bilda en vid båge mot nosen och med
tydliga läppfickor.
Käkar/tänder: Bettet skall vara kraftigt,
regelbundet och med fullständigt sax- eller tångbett.
Omvänt saxbett tillåtet Avsaknad av P 1 (premolar 1)
tolereras.
Ögon: Ögonen skall vara medelstora, mörkbruna
till nötbruna. Ögon- kanterna skall i möjligaste mån
sluta an mot ögonen. Dessa skall ligga tämligen djupt
och ha ett vänligt uttryck. Ögonlocksränderna skall
vara fullständigt pigmenterade. Fasta och naturliga
ögonlocksmuskler eftersträvas. Ett mindre veck vid
övre ögonlocket och ett mindre veck med något
skönjbar bindhinna på undre ögonlocket är tillåtet.
Öron: Öronen skall vara medelstora, högt och
brett ansatta. Öronmuskeln skall vara kraftigt
utvecklad. Öronlappen skall vara smidig, trekantig och
med avrundad spets. Den yttre kanten skall vara lätt
utstående medan den inre kanten skall ligga an mot
kinden.
Hals
Halsen skall vara kraftig. Strup- och halsskinn skall
vara måttligt utvecklat
Kropp
Helhetsintrycket skall vara imponerande och harmoniskt.
Rygglinje: En rak linje från manke till länd med
mjukt sluttande kors, som gradvis skall övergå i
svansansättningen.
Manke: Manken skall vara markerad.
Rygg: Ryggen skall vara bred, kraftig och fast.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara tämligen djup
med väl välvda revben, som dock ej får nå djupare än
till armbågen.
Underlinje: Buklinjen skall vara lätt uppdragen.
Svans: Svansroten skall vara bred och kraftig.
Svansen skall vara lång och tung. Sista svanskotan skall
nå åtminstone till hasen. I vila skall den hänga rakt
ner eller så kan den sista tredjedelen vara lätt
uppåtböjd. När hunden är uppmärksam kan den bäras
högre.
EXTREMITER
Framställ
Helhetsintryck: Frambenen skall vara brett
ställda, framifrån sett raka och parallella.
Skulderblad: Skulderbladen skall vara snedställda,
muskulösa och åtliggande.
Överarm: Överarmen skall ha samma längd som
skulderbladet eller något kortare. Vinkeln mellan
skulderblad och överarm får inte vara för trubbig.
Armbåge: Armbågen skall vara åtliggande.
Underarm: Underarmen skall vara rak med kraftig
benstomme och torr muskulatur.
Mellanhand: Mellanhanden skall vara rak framifrån
sett och lätt vinklad sedd från sidan.
Tassar: Framtassarna skall vara breda och slutna med
kraftiga, starkt välvda tår.
Bakställ
Helhetsintryck: Bakbenen skall vara måttligt
vinklade och muskulösa Bakifrån sett skall bakbenen
vara parallella och inte trångt ställda.
Lår: Låren skall vara kraftiga, muskulösa och
breda.
Knäled: Knäleden skall vara välvinklad, varken
vriden utåt eller inåt.
Underben: Underbenet skall vara vinklat och
tämligen långt.
Has: Hasen skall vara svagt vinklad och fast.
Mellanfot: Mellanfoten skall vara rak och parallellt
ställd sedd bakifrån.
Tassar: Baktassarna skall vara breda och slutna med
kraftiga och starkt välvda tår. Sporra tolereras,
förutsatt att de inte hindrar rörelseförmågan.
Rörelser
Rörelserna skall vara harmoniska och vägvinnande med
bra påskjut från bakbenen. Fram- och baktassar skall
placeras på en rak linje.
Päls
Konhårsvarianten (dubbelpäls): Täckhåret skall vara
tätt, blankt, åtliggande och fast med riklig underull.
Låren skall ha tendens till byxor. På svansen tät
päls. Långhårsvarianten: Täckhåret skall vara rakt
och medellångt med riklig underull, oftast något
vågigt över kors och höfter. Rikliga byxor på
bakbenen och pälsfrans på frambenen. Ansikte och öron
skall ha kort päls. Svansen skall vara buskig. Färg:
Grundfärgen skall vara vit med alltifrån större eller
mindre roströda fläckar till ett genomgående rostrött
täcke över rygg och flank (mantelhundar). Bruten mantel
(mantel genombruten med vitt) är likvärdig, strimmigt
rostrött är tillåtet. Gulröd färg tolereras. Mörkt
mask på huvudet är önskvärd. En anstrykning till
svart på kroppen tolereras.
Teckning: Bröst, tassar, svansspets, nosband, bläs
och nackfläck skall vara vita. Önskvärt är vit
halskrage och symmetrisk, mörk ansiktsmask.
Storlek/vikt
Mankhöjd: Minimum: Hanhund 70 cm Tik 65 cm
Maximum: Hanhund 90 cm Tik 80 cm
Hundar, vars maximimått överskrids, nedvärderas
inte förutsatt att de ger ett harmoniskt helhetsintryck
och rör sig korrekt.
Fel
Varje avvikelse från standarden år fel och felets an
skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
- otillräcklig könsprägel
- oharmoniskt helhetsintryck
- kraftiga veck på huvud och hals
- för kort eller för lång nos
- lös underläpp
- överbett och underbett
- någon tand saknas. P 1 får fattas
- lågt ansatta öron
- ljusa ögon
- entropion, ektropion
- lösa ögonlock
- svankrygg, karprygg
- överbyggt eller starkt sluttande kors
- svans som bärs rullad över ryggen
- krumma eller fransyska framben
- stela bakben, hjulbenthet eller kobenthet
- fel rörelser
- lockig päls
- ofullständigt pigment eller avsaknad av pigment på
nostryffeln, runt nosen, på läpparna och
ögonlockskanterna
- fel teckning t ex roströda pälstrån i det vita
- skygghet aggressivitet
Diskvalificerande
fel
- helt vit eller helt roströd päls
- päls i andra färger
- blå ögon, avblekta ögonbottnar (s k björkögon)
Testiklar
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt
utvecklade och normalt belägna i pungen.
|