Likheten mellan en varg och en schäger är lätt att se. Släktskapet mellan en lockig liten pudel och varg känns inte lika självklart. Men en ny undersökning bekräftar att vargen är alla hundars anmoder.

Bakom undersökningen står Peter Savolainen, doktorand vid institutionen för biokemi på KTH, och hans handledare Joakim Lundeberg, tillsammans med en grupp amerikanska vargforskare.

Undersökningen, som har fått stor uppmärksamhet i den vetenskapliga tidningen Science, visar också att hunden förmodligen vandrat vid människans sida i betydligt mer än de 14 000 år som man hittills trott. Kanske började vi tämja vargar redan för 100 000 år sedan.

Hundens härstamning kan tyckas som ett underligt forskningsområde på en teknisk högskola. Det är heller inte det som är huvudsyftet med Peters forskning.

- Jag är egentligen ett samarbete mellan Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) och institutionen, säger han och ler lite.

Institutionen för biokemi samarbetar sedan länge med SKL och gör DNA analyser för kriminaltekniska tillämpningar. Peter har sekvensbestämt, det vill säga kartlagt en bit av arvsmassan (DNA) hos olika hundraser för att få fram ett jämförelsematerial som kan användas för att analysera hundhår från brottsplatser. Under det arbetet hittade han så intressanta likheter i arvsmassan mellan vitt skilda hundraser att han och Joakin Lundeberg tog kontakt med en grupp amerikanska vargforskare. Undersökningarna sammanfördes och gav ny kunskap om kopplingarna mellan varg och hund.

FYRA VARGHONOR BAKOM ALLA HUNDAR

Peter har sekvensbestämt DNA från 140 olika hundar fördelade på 67 raser, ett stort material med tanke på att antalet kända hundraser ligger någonstans mellan 200 och 400.

I kombination med vargforskarnas stora material - 162 individer från 27 olika vargflockar över hela världen - gör det undersökningens resultat mycket tillförlitligt.

- Tidigare har man inte kunnat abgöra om alla hundar har en gemensam varghona som anmoder eller om det finns flera parallella utvecklingslinjer från varg till hund, berättar Peter.

Hos de hundraser jag har undersökt finns det fyra huvudtyper bland DNA-varianterna. Det tyder på att alla hundraser kommer från fyra varghonor ut olika vargpopulationer.

Tre av DNA-typerna hittar man hos nästan alla de undersökta hundraserna, vilket tyder på att utvecklingslinjerna har korsats långt tillbaka i tiden. En variant finns hos två skandinaviska spetsar - jämthund och älghund. Kanske har dessa hundraser en alldeles egen utvecklingslinje från en specifik hona.

En DNA-typ som finns hos bland annat pudel och golden retriever är mycket lik den hos en vargstam man har hittat i Rumänien och västra Ryssland.

- Den stora likheten tyder på att det skett en ganska sen återkorsning mellan tam och hund och varg, förklarar Peter. Ju kortare tid sedan släktträdet delade sig, desto färre mutationer (förändringar i arvsmassan).

Hos de undersökta vargarna har forskarna bara hittat två av de fyra huvudtyperna av DNA-varianter från Peters hundstudier.

-Det kan innebära att de två andra vargpopulationerna är utdöda. men orsaken kan också vara att vi inte har undersökt hår från alla vargpopulationer som finns, påpekar Peter.

MOLEKYLÄR KLOCKA

På grundval av arkologiska fynd har man fram till nu ansett att människan började ha hunden som tam förjeslagare för ungefär 14 000 år sedan. Resultaten av Peters arbete pekar på att hunden fanns vid vår sida långt tidigare än så - kanske började vänskapen för sp mycket som 100 000 år sedan.

-Helt riktiga tidsuppfattningar är mycket svåra att göra men att det rör sig om betydligt mer än 14 000 år är klart, säger Peter utan att tveka.

För att bestämma tiden översätter man sannolekheten för mutationer till tid. Peter talar om en molekylär klocka.

-Vi har jämfört antalet plaser där en bestämd bit av DNA:t hos dagens hundar skiljer sig från motsvarande DNA-bit hos coyote och varg. Via arkeolgiska fynd vet vi när coyote skildes från varg. Genom att jämföra skillnaderna hund - coyote och hund - varg får vi en uppfattning om sannolikheten för hur ofta en matation med genomslag inträffar. En mutation av den typen kommer att representera en viss tidsrymd. Även om det blir en viss osäkerhet i en sådan tidsinställning är felet inte så stort i ett evolutionärt perspektiv.

Sedan jämför forskarna arvsmassan hos en hundras med motsvarande bit av arvsmassan hos den vargstam den kommer från. Antalet skillnader ger en uppfattning om hur lång tid det gått sedan den hundrasen skildes från vargstammen. Vi får alltså hundens släktträd ända tillbaka till vargen.

FADERSKAPSMÅL ÅTERSTÅR

Undersökningen bekräftar alltså att vargen är urmoder till alla hundar.

-skillnaderna i arvsmassan mellan dagens hundar och coyote och schakal är för stora för att det ska finnas något gemensamt släktspak. Mellan varg och hund är de grundläggande likheterna mycket stora. Därför kan vi slå fast sambandet med stor säkerhet. Men bara på mödernet, understrycker Peter.

Faderssiden är inte lika kartlagd eftersom man analyserar DNA från mitokondrier, en liten cellstruktur utanför cellkärnan, och sådan DNA ärvs bara på mödernet. Fördelen med mitokondrie-DNA är att det finns i så stor mängd - ungefär tusen gånger så mycket som DNA från kärnan.Det innebär att minsta fragment av ett hårstrå innehåller tillräckligt mycket DNA för en säker analys. Viktigt i kriminaltekniska sammanhang. Det är också större sannolikhet att hitta oförstört mitokondrie-DNA i fossil och uppstoppade djur.

Bakom resultatet ligger fyra år av praktiskt arbete. Peter har åkt runt och samlat hundhår hos utställare och uppfödare. Han har också fått hundhår från utlandet, däribland från ålderdomliga raser som greyhound, dingo och afrikansk basenji. Sedan har man utvunnit och separerat den del av arvsmassan han är intresserad av och slutligen analyserat resultatet med hjälp av datorer.

- Det gäller att vara envis. Belöningen kommer när man ser DNA-mönstret träda fram och inser att resultaten faktiskt innebär ny kunskap. Det tar några år innan man får den kicken, säger Peter.