Den grundläggande orsaken till arbetslösheten
är att vi lever i ett ekonomiskt system som inte skulle fungera utan arbetslöshet.
Kapitalismen måste ha en arbetskraftsreserv till sitt förfogande
för exempelvis expanderande branscher.
Arbetslöshet krävs också för att det skall vara möjligt att
byta jobb eller inrätta nya tjänster.
Arbetslösheten skapar således en viss flexibilitet på arbetsmarknaden.
Arbetslösheten är en nödvändig del av vårt ekonomiska system.
Det problem som diskuteras när det gäller arbetslöshet
är i första hand antalet arbetslösa.
Det blir problem både när det finns för få
och när det finns för många arbetslösa.
Under -50. 60- och-70 talen fanns det får få arbetslösa,
vilket resulterade i en arbetskraftsinvandring från länder som Finland,
Jugoslavien, Turkiet osv.
Det resulterade även i politiska åtgärder för att göra
kvinnan mindre ekonomiskt beroende av mannen
och en offentligt arrangerad barnomsorg.
Syftet med att förändra kvinnans ställning var att öka tillgången
på arbetare, något som lyckades väl i Sverige där är
sysselsättningsgraden mycket hög.
När arbetslösheten är hög så blir det fart på nyliberala debattörer
och ekonomer. Man ger allehanda förklaringar på arbetslöshetens
ekonomiska orsaker. Faktum är att ekonomisk teori inte kan förklara
arbetslöshetens orsaker. Det enda nationalekonomerna kan göra är
att påvisa olika samband. Det finns ett samband mellan låg
inflation och hög arbetslöshet.
Det går emellertid inte att säga att inflationen är den
ekonomiska orsaken till arbetslösheten.
Överhuvdtaget måste man vara försiktig med hur man hanterar samband
mellan olika faktorer, särskilt om man är ute efter att komma åt
en eller annan orsak till ett fenomen.
Det finns t ex ett samband mellan hur mjuk asfalten är och
antalet hjärattacker, men asfaltens mjukhet påverkar inte hjärtat.
Om man bortser från de ekonomiska orskerna till arbetslöheten
är det enkelt att konstatera att arbetslöshet innebär
att efterfrågan på arbetskraft är låg.
Den låga efterfrågan på arbetskraft är arbetslöshetens huvudproblem
(rationaliseringar, effektivitet)
Det finns egentligen ingen som ifrågasätter det (källor).
Vid hög arbetslöshet är det således efterfrågan på arbetskraft
som måste påverkas om man vill lösa några problem.
Under det senaste årtiondet har de flesta åtgärderna inneburit stora försämringar
i arbetslöshetsförsäkringen. I den beryktade ARBOM-utredningen står följande:
"Riksdagens beslut om en bortre gräns för rätten till arbetslöshetsförsäkring
samtidigt som instrument som individuella handlingsplaner lyfts fram,
skulle kunna tolkas som ett uttryck för en starkare inriktning mot att påverka utbudet av arbetskraft
istället för efterfrågan." (SOU1996:150, s 44f)
Det är alltså arbetskraften det är fel på när det är arbetslöshet.
Egentligen står arbetsköparna på rad för att anställa människor,
men de hittar inga lämpliga varor eftersom de är för dyra,
outbildade och lata.
Arbetskraften har dessutom tillförsäkrats rättigheter,
oftast genom sina fackföreningar, som gör det krångligt att anställa.
Det är denna logik som ligger bakom den nyliberala politiken och ideologin,
där man vill sänka lönerna, förändra skolan, försämra a-kassan och försämra det fackliga rättigheterna.
En sådan politik och ideologi lägger problemet hos den enskilda individen.
Det är den arbetslöse som skapar arbetslösheten eftersom han/hon har för höga krav
och har tillförsäkrats rättigheter som gör honom/henne ovillig att arbeta och utbilda sig.
Grundproblemet med den låga efterfrågan på arbetskraft hamnar därför i bakgrunden.
Ett vanligt påstående är att generösa a-kasseersättningar gör de arbetslösa ovilliga att ta de arbeten som erbjuds.
I den tidigare nämnda ARBOM-utrdedningen uttrycker man det på följande sätt:
"Sannolikheten ökar att den arbetslöse går över till reguljär sysselsättning
när ersättningsperioderna närmar sig slutet,
alltså utförsäkringspunkten.
Det är en slutsats som både kan dras från teoretiska utgångspunkter
och som det också finns visst stöd för empiriskt.
Arbetslösheten är också lägre i länder med kortare ersättningsperioder
i arbetslöshetsförsäkringen." (SOU 1996:34 s 153 (kolla referens)
För att styrka detta påstående hänvisar man till en studie (s. 154)
som gjorts av finansdepartementet ("Unemployment benefits...),
där man konstaterar att Sverige är det enda land där en arbetslös person
i princip kan gå runt mellan ALF och AMP.
I studien ingår sju länder med följande öppna arbetslöshetstal:
Storbritannien 10%, Frankrike 12%,, Finland 18%, Danmark 12%, Tyskland 8%, Nederländerna 10%, och Sverige 8%.
Trots sina generösa a-kasseregler har Sverige lägst arbetslöshet av de undersökta länderna.
Ett resultat som alltså inte ger stöd åt utredarens påstående.
Det finns dock belägg för att sannolikheten ökar att den arbetslöse övergår
i reguljär sysselsättning när ersättningsperioderna närmar sig utförsäkringspunkten.. J Zetterberg,
verksam i Fackföreningens Institut för ekonomisk forskning, står bakom en av de grundligaste översikterna av
forskningen om den svenska arbetsmarknadspolitiken1.
Han skriver att det finns studier som visar att sannolikheten att få jobb ökar väsentligt
i anslutning till utförsäkringspunkten, "...låt vara att effekten inte är skattad
med någon högre precision."2 Det finns även en studie som hävdar att övergång
till sysselsättning är fyra veckor längre, plus 10% för individer med a-kassa
jämfört med individer utan ersättning.
Detta är enligt Zetterberg (som refererar Korpi-94) en mycket liten effekt av
ersättningssystemets utformning och hävdar vidare att studiens resultat
inte är entydigt då det inte är klart vad som är utförsäkringseffekt,
och vad det som är förmedlareffekt, d.v.s. om chansen att få ett jobb ökar
på grund av att förmedlaren intensifierar sina insatser när perioden börjar
närmar sig slutet.
Zetterberg hävdar att det finns vissa informella belägg för det senare alternativet.
Zetterberg refererar till Ackum Agell och Harkman/Jansson
som inte finner något klart samband mellan sökaktivitet och arbetslöshetsperiodens längd.3
Av det ovanstående kan man dra slutsatsen att generösa a-kasseregler
möjligen förlänger arbetslösheten något.
Det finns dock inget stöd för att de arbetslösa skulle vara lata
och inte vilja ta de arbeten som erbjuds.
Eller med Stig Carlssons ord "1989 fanns det 60 000 öppet arbetslösa i Sverige
/.../ Detta innebar i princip att alla som kunde stå på benen arbetade.
Några incitament för att få folk att arbeta behövdes uppenbarligen inte
vid en så god tillgång på arbetstillfällen som under detta toppår."4
1989 var dessutom a-kassereglerna generösare än någonsin.
Det låter bestickande när man säger att generösa a-kassersättningar håller lönerna uppe.
Ett förhållande som då skapar arbetslöshet eftersom den arbetslöse inte vill sälja sig för billigt.
Detta påstående utgår från den av liberala nationalekonomer förfäktade Says lag,
vilken innebär att tillgången skapar sin egen efterfrågan.
På ren svenska: om arbetaren sänker sin lön så får han/hon arbete.
Utvecklingen de senaste 20 åren motsäger Says lag.
Trots att den svenska lönenivån är mycket låg,
trots att industrin har ökat sin vinstmarginal till ca 35%,
trots nedskärningar i socialförsäkringssystemen består arbetslösheten och krisen i Europa.
Enligt nationalekonomisk visdom finns det ett starkt samband mellan regionala löner
och regional arbetslöshet.
I våra media får vi dagligen höra att lönebildning,
arbetsrätt och fackliga monopolorganisationer driver upp lönerna och därmed arbetslösheten.
Ny forskning inom nationalekonomin ifrågasätter denna uppfattning.
Omfattande micro-ekonomiska undersökningar visar att det finns ett samband mellan
lönen och den lokala arbetslöshetsnivån.
Högre arbetslöshet inom en region eller bransch medför lägre lön inom regionen
eller branschen.
Det förhållande som visar sig går alltså stick i stäv med
den gängse uppfattning att områden med hög arbetslöshet också är höglöneregioner.
Oswalds studier visar att lönens arbetslöshetselasticitet är -0,1,
vilket i klartext innebär att en fördubbling av arbetslösheten
är förbunden med en 10%-ig lönesänkning.
Denna faktor gäller generellt, dvs över hela världen.
Detta får enligt Oswald till följd att löneflexibiliteten i stort sett är densamma
i sinsemellan mycket olika länder,
vilket strider mot den vanliga uppfattningen att löneflexibilitet
är ett instrument för att hålla arbetslösheten nere.
I detta sammanhang måste det dessutom påpekas att skälen
till de mycket stora förändringar och begränsningar i ALF
som man under hela -90-talet önskat göra bygger på ekonomiska teorier
som alltmer framstår som skrivbordskonstruktioner,
som i stort sett alltid motsägs av empiriska studier.
Det gäller bl a idén om att arbetslöshetsförsäkringen inte får vara generös
utan måste fungera som en piska så att omställningseffekten blir hög
och den arbetslöse blir beredd att reducera sina löneanspråk.
Att detta inte fungerar motsägs av erfarenheterna i Storbritannien och USA.
Det är också anmärkningsvärt att det samband man säger gälla
mellan höga löner och hög arbetslöshet endast gäller de som redan är lågavlönade.
Ingen har fört fram åsikten att höga löner till
näringslivets toppskikt eller byråkrater inom offentlig förvaltning ökar arbetslösheten.
Ett mycket vanligt ord när det handlar om a-kassan är
att omställningseffekten måste vara hög.
Med omställningseffekt menar man att den arbetslöse
inte skall uppfatta a-kasseersättningen som en försörjning
utan som en högst tillfällig ersättning under det aktiva sökandet efter nytt arbete.
I nästan alla utredningar av ALF under nittiotalet
har man på olika sätt försökt att höja omställningseffekten.
Huvudsakligen genom kraftiga försämringar av ersättningsnivåer
och genom hårdare kvalificeringsregler.
Tittar man enbart på de förändringar som gjorts i ALF
får man intrycket att omställningseffekten varit mycket låg fram till -90-talet.
Det vill säga att arbetskraften levde la dolce vita på a-kassan
under hela efterkrigsperioden.
Detta är förstås inte sant.
Alla tillgängliga studier visar att omställningseffekten
i den gamla generösa arbetslöshetsförsäkringen var hög.
Walter Korpi redovisar i rapporten "Arbetslöshet och arbetslöshetsförsäkring i Sverige"
att omställningsbenägenheten varit mycket hög.
Under högkonjunkturen 1988-90 var förvärvsarbete det klart dominerande sättet
när det gällde att uppfylla ett arbetsvillkor.
Förvärvsarbete dominerar perioderna mellan en arbetslöshetsperiod till en annan,
och ju fler arbetslöshetsperioder en person har haft desto mera
domineras mellanperioderna av arbete.
De arbetslösa har även accepterat mycket korta anställningar.
Perioderna har i genomsnitt varit 6-10 veckor och ungefär
hälften av perioderna har varat bara en enda vecka.
Slutsatsen är därför att under högkonjunktur är de arbetslösa villiga
att ta de arbetstillfällen som erbjuds, även mycket korta anställningar.
Att något annat förhållande skulle råda under lågkonjunktur finns det inga belägg för.
Den beryktade ARBOM-utredningen hade svårt att finna exempel på att
omställningseffekten var dålig i a-kassesystemet.
Det enda exempet man redovisade var gruppen ungdomar i glesbygdsområden.
Utifrån detta exempel konstaterade man:
"Drivkrafterna till omställning var således inte särskilt starka ens för
yngre personer med lång tid i arbetskraften framför sig."5
Ungdomar i glesbygden blir således representanter för hela gruppen arbetslösa.
Ett annat skäl för att höja omställningseffekten är att man vill påverka
utbudet av arbetskraft istället för efterfrågan på arbetskraft.
Anledningen torde vara att man på detta sätt vill minska arbetslösheten.
Att det finns någon anledning till en sådan förändring eller
att försämringar av ALF leder i önskad riktning finns det inget vetenskapligt stöd för.
Av det som framgått ovan är den svenska arbetskraften villig att ta de arbeten som erbjuds.
Något skäl att påverka detta arbetskraftsutbud finns alltså inte.
Eller för att upprepa Stig Carlssons ord
"1989 fanns det 60 000 öppet arbetslösa i Sverige
/.../ Detta innebar i princip att alla som kunde stå på benen arbetade.
Några incitament för att få folk att arbeta behövdes uppenbarligen inte
vid en så god tillgång på arbetstillfällen som under detta toppår."6
Stig Carlssons undersökning visar dessutom att omsättningshastigheten
inledningsvis är mycket hög.
De attraktiva får anställning mycket snabbt och de svårplacerade blir kvar.
Men trots att omsättningshastigheten sjunker kommer ett betydande antal
av de inskrivna vid arbetsförmedlingarna i arbete också efter så långa
arbetslöshetsperioder som fyra år.
Vi kan alltså konstatera omställningseffekten är
och har varit mycket hög i de befintliga systemen.
Någon anledning till dramatiska förändringar har aldrig funnits.
Ett annat vanligt ord när det gäller arbetslöshet är "sökaktivitet".
De arbetslösa skall helt enkelt söka jobb och inget annat.
Den som inte söker jobb kan heller inget få säger det nyliberla förnuftet.
I den offentliga debatten framhålls det ofta att sökaktiviteten hos de arbetslösa är låg.
Detta är även en gångbar tankegång i den akademiska världen
då vissa forskare framhåller de arbetslösas egenskaper och beteende
som den viktigaste orsaken till att arbetslösheten stannar kvar på en hög nivå.
Man framhåller också att den som varit arbetslös länge får allt sämre chanser att få arbete,
vilket antas vara följden av att de generösa ersättningssystemen passiviserar.
Den arbetslöse kan dessutom invänta en arbetsmarknadspolitisk åtgärd
för att ånyo kvalificera sig till en ersättningsperiod.
Enligt detta resonemang skapar därför en generös arbetslöshetsförsäkring arbetslöshet
och en inlåsning i systemet,
en passivitet med medföljande låg sökaktivitet.
Som empiriskt bevis för detta finns undersökningar som tyder på att en allt mindre andel
av de arbetslösa hittar jobb ju längre tid de varit arbetslösa,
samtidigt som det finns en ökning av övergångar till arbete vid tiden för utförsäkring.
Om denna tolkning stämmer kan en bortre parentes vara en lösning på problemet,
under förutsättning att utestängningen drabbar dem som passiviserats.7
Harkman/Jansson (1995) har i en undersökning om sökaktivitet visat
att det inte finns något samband mellan hög sökaktivitet och erhållande av arbete:
30% i undersökningsgruppen hade fått arbete utan att söka det,
37% hade fått arbete efter mindre än 3 timmars sökande i veckan.
Större delen av de som fick arbete hade alltså en mycket låg sökaktivitet.
Den grupp som hade den största sökaktiviteten (mer än 21 timmar/vecka)
utgjorde endast ca 3% av de som fått arbete.8
Slutsatsen av denna studie är därför entydig:
det finns inte något empiriskt stöd för att en hög sökaktivitet ökar chansen att få arbete.
Harkman/Jansson visar att förklaringen till detta är
att en relativt stor grupp arbetslösa väntar på att tillträda en anställning
eller väntar på att återanställas av sin gamla arbetsgivare.
Den senare gruppen utgjorde 45% av de arbetslösa i undersökningen.
Harkman/Jansson påvisar vidare att sökaktiviteten är en effekt av efterfrågan på arbetskraft.
"där antalet lediga platser är fler är också sökintensiteten större."
En låg sökaktivitet är en rationell anpassning till den lokala arbetsmarknaden.9
För den ökända ARBOM-utredningen gjordes ett antal undersökningar som publicerades
i en expertbilaga (SOU 96:34).
Flera av undersökningarna handlade om arbetslösas sökaktivitet.
I Susann Ackum Agells undersökning "Arbetslösas sökintensitet" konstateras
inledningsvis att effekten av förändringar på ALF avseende sökaktiviteten är obestämd
Utländska studier visar att förekomst av ALF minskar den tid individen söker efter jobb,
samtidigt som den "...ökar det belopp i kronor som den arbetslöse lägger ner på sitt arbetssökande."10
I jämförelser mellan öppet arbetslösa i Sverige,
Storbritannien och USA framhålls ofta att den svenska sökaktiviteten är anmärkningsvärt låg,
men en delförklaring är att det finns ett större antal vakanser i Storbritannien och USA.
Vidare konstaterar Ackum Agell att "Ett bättre arbetsmarknadsläge
stimulerar den arbetslöse till att lägga mer tid på att söka jobb."11
På frågan "Vilken effekt har ALF på sökaktivitet?"
skriver Ackum Agell att ekonomisk teori inte kan bestämma effekten av detta,
utan lämnat frågan öppen för den empiriska forskningen.
Författaren konstaterar att resultatet av hennes studie inte är entydigt.
Studien visar att sannolikheten att söka tips om jobb via informella sökvägar
ökar om individen har a-kassa.
Detta kan tolkas som "...ett kostsamt söksätt delvis finansieras
via de inkomster a-kassan ger."12
Sannolikheten att individen söker tips om jobb via informella sökkanaler minskar
ju längre individen varit arbetslös.
"Detta kan vara av vikt då man söker förklara varför man ofta finner
att sannolikheten att få ett jobb avtar med
arbetslöshetens längd - de mer informella sökkanalerna verkar generera
ett jobb i större utsträckning än de formella."13
Man kan även vända på resonemanget,
de som har kontakter får jobb,
de andra blir kvar.
I vissa utländska studier har man antagit att sökaktiviteten
har avtagit med arbetslöshetsperioden,
vilket utgjort en delförklaring till varför arbetslösheten permanentats på en hög nivå.
Här konstaterar Ackum-Agell att arbetslöshetsperiodens längd
inte spelar någon entydig roll för antalet sökmetoder,
söktimmar eller jobbansökningar.
Den kan emellertid påverkas negativt då chansen att få jobb via informella sökkanaler minskar.
Avslutningsvis konstaterar Ackum Agell att en högre arbetskraftsefterfrågan
stimulerar till en högre sökaktivitet. Sic!
I undersökningen "Hur söker arbetslösa ungdomar jobb" ställs frågan
"Har ungdomar för höga krav på arbete?"
svaret blir nekande.
Många ungdomar är beredda att vilket jobb som helst och arbeta halvtid.
Omkring hälften av ungdomarna uppgav sig vara villiga att flytta till en annan del av landet.
På frågan "Ägnar de arbetslösa ungdomarna för liten tid till att söka jobb?"
konstaterar författarna att genomsnittstiden för jobbsök är 5 timmar i veckan
och 4 jobbansökningar i månaden.
Detta menar författarna är ett rationellt beteende
i ett läge då det går 18 arbetslösa på varje ledigt jobb
och det går snabbt att få information om de lediga jobben på arbetsförmedlingen.
Undersökningen fram håller vidare att en betydande del,
40% av de lediga platser som 1994 gick till arbetsförmedlingen
gick vid sidan av platsjournalen,
s.k. reducerade order.
Företagen vill inte hantera drivor med ansökningar då detta innebär en extra kostnad.
"Detta visar att frågan om sökintensitetens omfattning bör ses
inte enbart ur den enskilde individens synpunkt."14
På frågan "Leder långvarig arbetslöshet till minskad sökintensitet?"
Noterar man att resultaten inte entydigt pekar
på att sökintensiteten minskar när tiden i arbetslöshet ökar.
De som varit arbetslösa mer än sex månader är i större utsträckning
beredda att ta vilket jobb som helst,
men de söker mindre intensivt.
För dem med mindre än sex månader i arbetslöshet finns inga tydliga mönster.15
När det gäller långtidsarbetslöshet framhåller man ofta att längre arbetslöshetsperioder
minskar chansen att få arbete.
Denna slutsats drar Layard i sin inflytelserika studie
"Unemployment: Macroeconomic Performance and the Labour Market 1991.
Layard menar att en hög övergångseffekt avtar med tiden,
vilket han förklarar med minskad sökeffektivitet,
dvs att de arbetslösa med tiden tappar i kompetens,
i sökintensitet eller blir mindre attraktiva för företagen.16
Layard anger även en för hög "inkomstersättningskvot",
det vill säga att den arbetslöse har för generöst tilltagen a-kassa,
som en orsak till för låg sökaktivitet.
Orsaken till att den kraftiga uppgången i arbetslöshet
blev bestående i Europa i mitten på 70-talet var,
enligt studien, att sökeffektiviteten försämrades till följd
av en kraftig uppgång i långtidsarbetslösheten.
Detta i sin tur berodde på alltför generösa ersättningssystem.
När så oljekrisen slog till, "var sökaktiviteten bland de arbetslösa så låg
att den nödvändiga anpassningen uteblev och långtidsarbetslösheten bet sig fast."17
Det är denna teoribildning som legat till grund för att pressen på de arbetslösa skall öka
för att de arbetslösa skall öka sin sökaktivitet
Harkman/Jansson visar emellertid att antagandet,
att längre arbetslöshetsperioder minskar chansen att få jobb,
utgår från en otillräcklig analys av statistiska data.
Man har använt en sammanlagd kurva,
det vill säga blandat samman kurvan för de individer som återanställs
hos sin tidigare arbetsgivare med kurvan för de individer som får arbete hos en ny arbetsgivare.
Om man slår samman dessa kurvor ges intrycket av en sjunkande övergångssannolikhet
till arbete ju längre man är arbetslös.
Korrigerar man för detta fel och separerar dessa kurvor,
visar det sig att sannolikheten för att erhålla ett nytt arbete ökar med arbetslöshetens längd.
Harkman/Jansson konstaterar att "...resultaten ger inget stöd för att långtidsarbetslösheten
i Sverige skulle leda till sämre sökeffektivitet
/.../Risken är uppenbar att policyrekommendationer som baseras på den
sammanlagda kurvan blir felaktiga."18
En slutsats som vi kan göra till vår är Harkman/Janssons
"Undersökningen ger därmed inte något stöd för att särskilt långtidsarbetslösa
skulle behöva aktiveras med sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen."19
Det är ett ofta framfört argument att de generösa kvalificeringsreglerna skapar
en rundgång inom systemet och därmed genererar arbetslöshet.
För att åtgärda detta har man vid ett flertal tillfällen försökt att införa
en bortre parentes i ALF.
A-kasseersättning skall endast beviljas för en begränsad tid
och för att beviljas ny ersättning måste den arbetslöse ha haft ett riktigt arbete.
Svårplacerade och långtidsarbetslösa skall inte kunna beviljas ny ersättning
genom att delta i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd (AMP).
Man säger att de som har liten eller ingen anknytning till arbetsmarknaden skall
inte heller räknas som arbetslösa.
Det argumentet för införandet av en bortre parentes är således att
ett flertal av de långtidsarbetslösa inte har någon anknytning till arbetsmarknaden.
Otvivelaktigt kommer de långtidsarbetslösa att ställas utanför försäkringssystemet
vid införandet av en bortre parentes
och deras anknytning till arbetsmarknaden kommer därmed att upphöra.
Frågan är om dessa personers arbetslöshet beror på låg anknytning till arbetsmarknaden.
I Stig Carlssons undersökning av de långtidsarbetslösa i delbetänkandet
SOU 96:51, bilaga 4,
konstaterar han att för majoriteten (57%) av de långtidsarbetslösa gäller att
"...dessa har visserligen erfarenhet av arbetslivet ibland långvarig,
men saknar verklig konkurrenskraftig utbildning eller så har de
gedigen utbildning inom fel bransch, t.ex. byggsektorn.
Andra, något färre, har både utbildning och kompetens
att ta de flesta av de vakanser som kan dyka upp.
Problemet är att de inte dyker upp."20
Stig Carlsson konstaterar vidare att:
"För denna grupp långtidsinskrivna är "den bortre parentesen" ett dåligt alternativ.
De kommer efter parentesen att förvisas till socialhjälpskön
och upphöra att stå till arbetsmarknadens förfogande.
Staten kan visserligen på sikt minska sina kostnader,
men för den offentliga sektorn som helhet blir det en dyrare lösning." 21
Märkligt nog motiverade den famösa ARBOM-utredningen
förslaget om en bortre parentes på Stig Carlssons undersökning.
Vad vi förstår beror detta på att man fokuserar på en grupp
som anpassat sig efter arbetslöshetssituationen på bostadsorten
och efter arbetsmarknadens krav på flexibilitet.
Denna grupp består av arbetslösa med låg utbildningsnivå,
4,5% av hela undersökningsgruppen,
som på vissa orter är helt chanslösa på arbetsmarknaden,
och säsongs- och deltidsarbetande,
18% av hela undersökningsgruppen.
Det är framför allt gruppen säsongs- och deltidsarbetande som skulle motivera en bortre parentes,
men då en bortre parentes inte drabbar dessa selektivt blir en bortre parentes befängd.
Vidare fokuserar förslaget om en bortre parentes enbart på den arbetslösa individen,
inte på arbetslöshetssituationen och de arbetsgivare som utnyttjar ALF
och satt kortidsanställningar i system.
För att komma åt problemet krävs i så fall andra regelförändringar
som på ett riktigt sätt speglar ansvaret mellan stat,
arbetsgivare och individ.
Det finns ett visst stöd för att det existerar en mindre grupp som
går runt inom arbetslöshetsförsäkringssystemet.
ARBOM-utredningen konstaterade att "Sannolikt berörs gruppen "svårplacerade"
i hög grad av införandet av en bortre gräns.
Dessa arbetslösa är antagligen överrepresenterade bland de långtidsarbetslösa och
långtidsinskrivna hos arbetsförmedlingarna."22
Vi kan alltså konstatera att en bortre parentes av
utredarna antogs drabba en grupp med särskilda problem.
Att lyfta ur denna grupp ur arbetslöshetsförsäkringen, utan att
först ha definierat vilka problem som gruppen har och
utformat lämpliga åtgärder, är oetiskt.
Dessutom kommer den bortre parentesen att drabba individer som
inte tillhör gruppen, med medföljande sociala konsekvenser.
Att en bortre parentes skulle ge några positiva effekter på arbetslösheten,
finns det inget empiriskt stöd för.
ALF skall alltså bara vara till för dem som aktivt söker arbete.
Av någon anledning anses inte de svårplacerade vara aktivt arbetssökande.
Det är dessa man vill få bort med en bortre parentes och
andra försämringar av kvalificeringsreglerna.
Det finns också en liten grupp "inte uppfattas vara aktivt arbetssökande" och
vilka i praktiken inte står till arbetsmarknadens förfogande.
Alltså med andra ord de som fuskar.
Enligt en utredning i SOU 1996:34 var denna grupp 1,7%!
De kostnader arbetslöshet innebär bekostas dels av en arbetsmarknadsavgift,
dels av medlemsavgifter till a-kassorna.
Arbetsmarknadsavgiften fastställs av finansdepartementet och
är för närvarande ca 5,85% av lönesumman.
Arbetsmarknadsavgiften är alltså en del av det som kallas arbetsgivaravgifter,
vilket är en missvisande beteckning.<
Det är inte arbetsköparens pengar som betalar arbetsgivaravgifterna.
Snarare är det de arbetande som avstår lön till en kollektiv försäkring.
När det gäller andra socialförsäkringar så har detta förhållande tydliggjorts
genom att den avgift som avgår från lönesumman kallas för egenavgift.
Arbetsmarknadsavgiften betalar i stort sett hela arbetslösheten.
Den betalar ersättningen till de arbetslösa,
kostnaderna för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna,
kontrollen av de arbetslösa,
kontrollen av a-kassorna osv.
Exakt vad arbetsmarknadsavgiften skall betala regleras i 4 kap §7 av lag 1981/691.
Förutom arbetsmarknadsavgiften så betalar medlemmarna i a-kassorna en medlemsavgift.
Denna medlemsavgift betalar a-kassornas administration fullt ut.
Vad kostar då arbetslöshetsförsäkringen?
Ja, i reda pengar handlar det om dryga 40 miljarder,
men frågan om vad det kostar är inte den intressanta.
Det intressanta är vem som betalar.
Staten och arbetsköparna betalar inte en krona,
utan det är de arbetande och a-kassornas medlemmar som betalar allt.
2 miljarder kostar kontrollen av de arbetslösa och a-kassorna.
Ca 5% av det totala beloppet går alltså åt i kontroll.
Här går det att spara pengar eftersom det finns gå grupper som
är mer lydiga än de arbetslösa
och deras a-kassor.
a-kasse gruppen
Copyright © 1999, Göteborgs L.S.
Revised -- 1999.09.03
URL:
https://www.angelfire.com/biz2/gbgls/a-kassa
