I rågången
mellan dröm och vakenhet
rör sig världar av du
världar av jag.
Sömngångaraktiga utsattheter
ömtåliga som ormen i hudömsningen
upphängd i sårbarhetens krok
vajande i dimman som bolmar
upp ur gränsrået.
Där ingen är enbart stark
och ingen någonsin är så svag
där de otänkta irrar
sökande sin förlossare i oron
och huldrabarnen vinkar dig närmare
det främmande
som står och skälver av uppmärksamhet
under medvetandeytan:
ett silverblänk i ögonvrån
borta när du vänder dig om
fångat
i försjunkenheten.
Där
dricker du grönt te med smak av smält snö
och sjunker.
Jag vandrar sedan länge
i rågångarna
vidöppen mot ropen ur dimman.
enkelte ganger trodde jeg du elsket meg
øynene dine sa det så klart
jeg drømte og håpte og ventet og led
svaret ditt måtte vel komme snart
svaret ditt kom på en regnværsdag
etter solen var gått ned
hjertet mitt banket fort og hardt
skulle jeg endelig få fred?
svaret ditt burde gitt hjertet mitt fred,
men hvorfor stoler jeg ikke på deg?
hvorfor fanget du hjertet mitt med øynene dine,
når svaret ditt skulle bli nei?
Å være 50 år
er være meget.
Er være høst og vår
og sommerpreget.
Er vite meget,
men dog ha mangt å lære.
Det er å våge steget
ut i morgendagens sfære
med lyst på livet,
lyst på hver en time.
Og å få fortiden, fremtiden og nå til å rime!
