undefined
Bakom våra vanor att äta djur, jaga dem för nöjes skull, och använda dem som redskap i forskning, ligger antagandet att djurs intressen antingen inte räknas alls, eller endast mycket lite, när de kommer i konflikt med människors åsikter.
Detta antagande är dock inte hållbart i ljuset av en opartisk etisk granskning. Det finns inget etiskt försvar för att vägra utsträcka de grundläggande moraliska idéerna om jämlikhet och rättigheter - vilka de flesta människor, åtminstone i teorin, betraktar som tillämpliga på alla mänskliga varelser - även till djuren.
Till en början verkar detta vara att gå för långt. Det är uppenbart att djur inte kan ha jämlik rätt att rösta, eller rätt till yttrandefrihet. Men den sortens jämlikhet som djurbefriarna vill utsträcka till djuren är av ett speciellt slag: jämlik hänsyn till intressen. Och den grundläggande rättighet djur bör ha är rätten till jämlik hänsyn.
Detta låter som en svår idé, men den är faktiskt riktigt enkel. Den innebär att om ett djur känner smärta så spelar denna smärta lika stor roll som när en människa känner smärta - om smärtorna är lika starka. Smärta är smärta, oavsett vilken art det är som lider.
Här är ett exempel för att visa vad detta betyder: Antag att du slår en häst över baken med handflatan. Hästen kanske känner något, men på grund av hennes tjocka skinn känner hon förmodligen lite smärta. Tänk dig nu att du ger ett naket spädbarn ett likadant slag. Barnet skulle känna mycket mera smärta. Därför är det (om det inte finns något mera att säga om slagen - kanske någon speciell anledning att utdela dem) mera fel att slå barnet än att slå hästen.
Man det måste finnas någon sorts slag, kanske med en piska, som skulle åsamka hästen ungefär lika mycket smärta som slaget med handflatan åsamkade barnet. I detta fall - fortfarande under förutsättning att det inte finns någon speciell anledning att utdela någondera slaget - säger principen om jämlik hänsyn till intressen att det skulle vara lika fel att slå hästen som att slå barnet. Det faktum att barnet är en människa och att hästen inte är det påverkar inte det felaktiga i att orsaka smärtan.
Många människor gör en kraftig åtskillnad mellan människor och andra djur. De säger att alla mänskliga varelser är oändligt mycket mer värda än några djur av andra arter. Men de ger inga skäl för denna åsikt. Ett ögonblicks eftertanke visar att det inte finns något moraliskt relevant särdrag som alla människor har, men som inga icke-mänskliga djur har. Förmågorna att lida och att njuta av livet delar vi med många andra djur. Och försöker vi hitta någon slags högre kapacitet, som vår förmåga att tänka förnuftigt, vårt självmedvetande, eller vårt språk, så finner vi att det finns människor - spädbarn, och svårt mentalt handikappade - som inte kan leva upp till dessa högre krav.
Om det skulle vara absurt att ge djur rätt att rösta, så skulle det inte vara mindre absurt att ge denna rätt till spädbarn eller till svårt mentalt handikappade. Ändå ger vi dem fortfarande jämlik hänsyn till deras intressen. Vi testar inte kosmetika i deras ögon. Inte heller bör vi göra det. Men vi gör dessa saker mot icke-mänskliga djur som visar större färdighet i att använda verktyg, eller kommunicera med varandra, eller att göra någon annan av de saker som utnyttjar de förnuftskapaciteter som vi vill tro skiljer människor från djur.
När vi väl insett detta kan vi se med andra ögon på tanken att alla människor på något vis är oändligt mycket mer värda än något djur. Vi kan ta denna tanke för vad den är: en fördom. Sådana fördomar är inte ovanliga. Rasister har motsvarande fördomar till fördel för deras egen ras, och sexister har samma typ av fördomar till fördel för deras eget kön. Termen "speciesism" (på svenska ung. "artism", "artchauvinism" - övers. anm.) har myntats som en beteckning på de fördomar många människor har till fördel för deras egen art.
Speciesism är en logisk parallell till rasism och sexism. Speciesister, racister och sexister säger alla: gränsen för min egen grupp är också gränsen för min hänsyn. Det spelar ingen roll hur du är - om du tillhör min grupp är du överlägsen alla de som inte tillhör min grupp. Speciesisten favoriserar en större grupp än rasisten, och har alltså en större omsorgscirkel; men alla dessa fördomar är lika felaktiga. De använder alla ett godtyckligt och irrelevant faktum - ras-, köns- eller arttillhörighet - som om det var moraliskt avgörande. Om vi förkastar rasism och/eller sexism måste vi, om vi inte ska vara inkonsekventa eller göra godtyckliga distinktioner, också förkasta speciesismen.
-PETER SINGER-
Peter Singer är moralfilosof, debattör och professor
i filosofi vid Monash University i Australien.
