Jag började fotbollsvisiten i Stockholmsområdet med att se publikmatchen mellan Assyriska och Giffarna. Strålande gladfotboll i första, medan det mattades lite i andra. Helt rättvist resultat. Kul detalj är att jag i halvlek upptäcker att jag står bredvid halva bajens trupp. Hella, chippen, Matte Larsson och Sulan är där och kikar. Och i ösregnet i slutet av matchen var det nästan att jag sa till dem att åka hem så de inte skulle bli förkylda inför morgondagens viktiga fajt.

Måndag kväll. Uppsamlingsheat på "Läckerbiten" vid skanstull. En flaska Norrlands guld noteras för 21 riksdaler, så stämningen stiger snabbt i lokalen. Utom för mig, som är så nervös vid den plötsligt uppdykande tanken på att IFK *kan* göra mål. Nåväl, vi drar upp och förenar oss med de andra tiotusen, vilket lugnar mig.

Ett utsålt söderstadion innebär väldigt sällan förlust, och jag minns förra vårens drabbning mot dagens motstånd, där publiken i samarbete med Petur dundrade in kvittering på övertid.

Matchen inleds med ett visst övertag för IFK. Framförallt har de två duktiga killar i Lill-Per och ET, vilka dukar upp för chanser. Och bajens mittbackar Eskil och Stark verkar inte riktigt ha funnit varandra. Efter tolv minuter springer blåvitt runt Fursten och Hella ute på kanten, och det låga inlägget når Långås, som snedträffar in ett ledningsmål. Fattar inte vad de två bajarna gjorde på kanten. Ingen tog i alla fall hand om norrmannen som slog inlägget.

Fursten var för dagen bara fylld av kämparanda, däremot saknades kraften. Fast han kompenserade med några läckra dragningar och en oerhört snygg filmning i andra.

Resten av första halvlek går lite i vågor, där IFK har några rejäla chanser och borde ha avgjort, men Lasse i mål var ENORM. Stort målvaktsspel, som fyrans hockeyexperter skulle ha sagt.

Framför allt saknade bajens anfall folk. Avsluten kom nästan direkt, när mittfältarna stod vid mitten någonstans. I pausen tog Cratz fram sin effekt, och ett något mer förbättrat bajen ändrade planen.

Nu började man rulla boll rätt snyggt, vilket ledde till att anfallen förvandlades till långa vågor, där mycket folk deltog. Och efter lite mer än femtio minuter spelade, "revs" Fursten ner. Protester från den blåvite syndaren, men domare Norman visade att han gillade våran blonde skådis teaterfasoner. På frisparksinlägget sedan, nickar en bajare in kvitteringen, väldigt vackert.

När man sedan utannonserar att det gjordes av Stark, börjar fler än jag bläddra i matchprogram för att se när han senast gjorde mål. Matchen går nu på i vågor, och spelet böljar således fram och tillbaka. Backlinjen har börjat fungera och även mittfältet. Kajan har gått ut skadad och ersatts av Jensa, som alltid verkar behöva tio minuter-en kvart för att komma i form. Killen borde starta en pizzeria efter karriären med det tidsbegreppet.

Nåväl, framåt kvarten kvar verkar även de blåvita vänta på "Öka takten-ramsan", för efter några justa kortpass lägger Jensa fram en kort löpboll till Hasse, som bara dundrar in ledningsbollen. Enormt jubel och ramsan glöms bort för första gången sedan kristi födelse. Men det får väl gå för den här gången.

Jag undrar hur det lät i sportradion, för det är inte ovanligt att Mats Strandberg eller någon annan kopplar in sig för att låta just den gå ut i sändning.

Sedan tryckte de blåvita torskarna på, men lyckades inte skapa något speciellt farligt och trots att Norman la till tre minuter, kunde Hammarby fullfölja sin reverserade Olle Nordin (2-1, 2-1, 2-1).

Lite komiskt var att det såg ut som efter peking i cupen förra året, efter vad jag har hört. Motståndarna får springa ut och köra en extraträning. Men det var nog bara stretchning inför deras europeiska äventyr. Sammanfattning: Det här fixar sig!