En match som gårdagens sätter onekligen igång tankarna. Det var ju så mycket som var negativt. Det var så mycket som var fel. Så mycket som inte kändes igen.

Under de senaste åren har man som Hammarbyare accepterat att vi inte längre är de tekniska bohemerna, bortsett från i styrelserummet förstås. Men till vilket pris? Som en journalist skrev i en artikel på matchdagen - Hammarby är Djurgården och Djurgården är Hammarby. Vi är mer järnkaminer är dif. Bortsett från igår då. Då var vi inte ens en engångsgrill på sparlåga. Den vilja som har tagit Hammarby dit man är i dag var mer borta med vinden än Scarlett O'Hara. Normalt brukar att vilja men inte kunna ibland resultera i poäng i denna underliga sport som fotboll ju är, men att inte vilja och dessutom inte kunna - ja, det är mer dödsdömt än Timothy McVeigh. Och det var vad vi såg igår. 11 dödsdömda fotbollsprinsessor. Tidigare år har vi lidit åt och med spelare som kan trilla boll lite snyggt, men som viker ner sig i varje närkamp. Och det har varit värt att leva för. Det har varit poetiskt. Det har gjort att fansen aldrig har gett upp, i hopp om att något av snillena nere på planen skulle blixtra till och göra ett hattrick de sista tio minuterna. För det hände ju ibland. Därför sjöng vi till vi grät och dansade oss handikappade. År efter år. Och vi led och vi älskade det. För det var ju ändå så vackert.

Sedan hände någonting. Hammarby blev bra. 1998. Vi kom trea och vi led inte längre. Och vi älskade det såklart. Visserligen spelade vi inte kul, spännande eller vacker fotboll. Men vi var bra. Precis som rugbyspelarna som kraschade i Anderna och till slut blev så hungriga att de åt upp sina egna döda bara för att överleva, så var vi Hammarbyare så hungriga efter framgång att vi blev tvungna att äta upp vår egen historia och våra egna döda. Och vi överlevde.

Men hur länge? Nu har vi ätit upp våra döda i snart fyra år och vi älskar inte att lida längre. För vårt lidande nu är inte vackert. Vi kan inte trilla boll längre. Vi kan bara kämpa. Och ett lag som kämpar är aldrig vackert. Därför kan en förlust aldrig vara vacker för ett kämpande lag. Knappt våra segrar är vackra. De är på sin höjd eftertraktade. Därför kan vi inte sjunga tills vi gråter eller dansa oss handikappade. Därför är idag bara lidande.

Är det fler än jag som fortfarande känner passionen obesvarad - fast på ett annat och mycket mer deprimerande sätt än tidigare? Är det fler än jag som känner sig lurade? Är det fler än jag som vill se oss trilla boll igen?. Dif visade att det låter sig göras. På ett vackert sätt dessutom - även om det var smärtsamt. Och vi orkade inte sjunga, därför att vi visste att ingen av gruvarbetarna nere på planen kunde blixtra till och göra ett hattrick de sista tio minuterna. Och vi var inte de enda som visste. Djurgårdarna visste. Vår egen tränare visste. För fem år sedan hade Hammarbys tränare gjort ett olagligt fjärde byte eller satt in Peter Berggren (vilket i sig är snudd på olagligt). Han hade mycket väl kunnat pytsa in tre snabba mål bakom Isaksson eller gjort lika många självmål lika snabbt. Det hade i vilket fall som helst varit vackert. Det hade i vilket fall som helst varit Hammarby. Men det skedde inte igår. Istället bytte han ut en anfallare och satte in en försvarare med tio minuter kvar att spela. För att hålla nere siffrorna. För mig var det sekunden vi åt upp vår siste döde kamrat.

Men efter regnet kommer sol säger ni. Det var bara en match. Det var bara EN match. Men det var vår sista historia vi åt upp. Och jag vet inte om en ovacker vinst mot kamraterna från peking kan ge oss någon historia tillbaka, men jag tror inte det. Vi ser idag färre supportrar som sjunger sönder stämbanden i match efter match. Vi ser färre supportrar som åker land och rike runt för att se skönheten personifierad. För Hammarby personifierar inte skönheten längre. Vi hör många som påstår att Hammarbys supportrar är "motgångssupportrar", men det stämmer inte. Om dagens lag skulle ligga i bottenträsket skulle inte fler sjunga. Fler skulle inte åka till Trelleborg på en vardag. Varför? För dagens lag kan inte förlora vackert, lika lite som dagens lag inte kan vinna vackert mer än en gång per säsong. Och fotbollssupportrar som älskar laget från Söder är inte resultatfokuserade. Vi älskar fotboll. Och den skönhet som uppstår när fotbollen når sin barndomsnivå med korta passningar och eleganta finter. Det är den vi älskar. Och en vinst eller förlust utan den är ointressant på lång sikt. Och därför offrar vi inte vår själ för en vinst. Eller vi borde inte göra det. Och därför sjöng vi inte igår som vi gjorde i förrgår.

Jag vill ha det svunna åter. Jag vill att Hammarby skall kräva att a-lagspelarna kan göra en tvåfotsdribbling och en bicycleta. Målvakten skall kunna "skorpionen". Tränaren skall kunna fuska till sig ett extra byte. Jag vill att vi satsar på unga spelare som vet hur en passning längs marken skall slås. Jag vill att vi blir Hammarby igen.

Jag vill att vi blir vackra igen.