Kalle är tillbaka
- "Han tycker igen!"
En match som gårdagens sätter onekligen igång tankarna. Det var ju så
mycket som var negativt. Det var så mycket som var fel. Så mycket som
inte kändes igen.
Under de senaste åren har man som Hammarbyare accepterat att vi inte
längre är de tekniska bohemerna, bortsett från i styrelserummet förstås.
Men till vilket pris? Som en journalist skrev i en artikel på matchdagen
- Hammarby är Djurgården och Djurgården är Hammarby. Vi är mer
järnkaminer är dif. Bortsett från igår då. Då var vi inte ens en
engångsgrill på sparlåga. Den vilja som har tagit Hammarby dit man är i
dag var mer borta med vinden än Scarlett O'Hara. Normalt brukar att
vilja men inte kunna ibland resultera i poäng i denna underliga sport
som fotboll ju är, men att inte vilja och dessutom inte kunna - ja, det
är mer dödsdömt än Timothy McVeigh. Och det var vad vi såg igår. 11
dödsdömda fotbollsprinsessor. Tidigare år har vi lidit åt och med
spelare som kan trilla boll lite snyggt, men som viker ner sig i varje
närkamp. Och det har varit värt att leva för. Det har varit poetiskt.
Det har gjort att fansen aldrig har gett upp, i hopp om att något av
snillena nere på planen skulle blixtra till och göra ett hattrick de
sista tio minuterna. För det hände ju ibland. Därför sjöng vi till vi
grät och dansade oss handikappade. År efter år. Och vi led och vi
älskade det. För det var ju ändå så vackert.
Sedan hände någonting. Hammarby blev bra. 1998. Vi kom trea och vi led
inte längre. Och vi älskade det såklart. Visserligen spelade vi inte
kul, spännande eller vacker fotboll. Men vi var bra. Precis som
rugbyspelarna som kraschade i Anderna och till slut blev så hungriga att
de åt upp sina egna döda bara för att överleva, så var vi Hammarbyare så
hungriga efter framgång att vi blev tvungna att äta upp vår egen
historia och våra egna döda. Och vi överlevde.
Men hur länge? Nu har vi ätit upp våra döda i snart fyra år och vi
älskar inte att lida längre. För vårt lidande nu är inte vackert. Vi kan
inte trilla boll längre. Vi kan bara kämpa. Och ett lag som kämpar är
aldrig vackert. Därför kan en förlust aldrig vara vacker för ett
kämpande lag. Knappt våra segrar är vackra. De är på sin höjd
eftertraktade. Därför kan vi inte sjunga tills vi gråter eller dansa oss
handikappade. Därför är idag bara lidande.
Är det fler än jag som fortfarande känner passionen obesvarad - fast på
ett annat och mycket mer deprimerande sätt än tidigare? Är det fler än
jag som känner sig lurade? Är det fler än jag som vill se oss trilla
boll igen?. Dif visade att det låter sig göras. På ett vackert sätt
dessutom - även om det var smärtsamt. Och vi orkade inte sjunga, därför
att vi visste att ingen av gruvarbetarna nere på planen kunde blixtra
till och göra ett hattrick de sista tio minuterna. Och vi var inte de
enda som visste. Djurgårdarna visste. Vår egen tränare visste. För fem
år sedan hade Hammarbys tränare gjort ett olagligt fjärde byte eller
satt in Peter Berggren (vilket i sig är snudd på olagligt). Han hade
mycket väl kunnat pytsa in tre snabba mål bakom Isaksson eller gjort
lika många självmål lika snabbt. Det hade i vilket fall som helst varit
vackert. Det hade i vilket fall som helst varit Hammarby. Men det skedde
inte igår. Istället bytte han ut en anfallare och satte in en försvarare
med tio minuter kvar att spela. För att hålla nere siffrorna. För mig
var det sekunden vi åt upp vår siste döde kamrat.
Men efter regnet kommer sol säger ni. Det var bara en match. Det var
bara EN match. Men det var vår sista historia vi åt upp. Och jag vet
inte om en ovacker vinst mot kamraterna från peking kan ge oss någon
historia tillbaka, men jag tror inte det. Vi ser idag färre supportrar
som sjunger sönder stämbanden i match efter match. Vi ser färre
supportrar som åker land och rike runt för att se skönheten
personifierad. För Hammarby personifierar inte skönheten längre. Vi hör
många som påstår att Hammarbys supportrar är "motgångssupportrar", men
det stämmer inte. Om dagens lag skulle ligga i bottenträsket skulle inte
fler sjunga. Fler skulle inte åka till Trelleborg på en vardag. Varför?
För dagens lag kan inte förlora vackert, lika lite som dagens lag inte
kan vinna vackert mer än en gång per säsong. Och fotbollssupportrar som
älskar laget från Söder är inte resultatfokuserade. Vi älskar fotboll.
Och den skönhet som uppstår när fotbollen når sin barndomsnivå med korta
passningar och eleganta finter. Det är den vi älskar. Och en vinst eller
förlust utan den är ointressant på lång sikt. Och därför offrar vi inte
vår själ för en vinst. Eller vi borde inte göra det. Och därför sjöng vi
inte igår som vi gjorde i förrgår.
Jag vill ha det svunna åter. Jag vill att Hammarby skall kräva att
a-lagspelarna kan göra en tvåfotsdribbling och en bicycleta. Målvakten
skall kunna "skorpionen". Tränaren skall kunna fuska till sig ett extra
byte. Jag vill att vi satsar på unga spelare som vet hur en passning
längs marken skall slås. Jag vill att vi blir Hammarby igen.
Jag vill att vi blir vackra igen.
© Kalle Bergman 2001 |