- Bajen, sade han. Det är Bajen som är grejen. Det är Bajen som rockar och det är vi som har fattat det. Fan vad skönt att vi har fattat det.

Grabbarna nickade och log. Visst tyckte de att Jojje var lite pinsam med sina alkoholrusiga känslotrippar som de hört så många gånger förr. Men likväl visste de ju att han hade rätt, och dessutom var alla så nervösa att de inte kunde komma på någonting att säga som kunde sammanfatta stämningen i Perras lilla tvåa på Södermannagatan bättre. De var allesammans bland vänner. Inte barndomsvänner eller släkt, för egentligen var det en lite underlig konstellation, gänget som satt och drack ett par halvljumma Carlsberg denna lördag eftermiddag. Inte heller arbetskamrater. Absolut inte. De var Bajenpolare - förenade av en gemensam kärlek och ett gemensamt mål. Första mötet hade varit på Kvarnen för ett antal år sedan och efter att först ha nickat igenkännande åt varann där och på "Kalle Kuken" under lång tid hade de till slut börjat stå tillsammans på matcherna. Lite senare träffades de på Medis för ett par bira innan match och de sista åren hade Perras lägenhet blivit gruppens egna matchhögkvarter. Om man hade sett dem igår hade skillnaden mellan grabbarna (inga tjejer hade förbjudits, men ej heller VELAT delta i dessa seanser) varit uppenbar. Micke hade då suttit med några kollegor från fondkommissions firman i "den gyllene triangeln" vid Stureplan och käkat sushi på en uteservering. Kanske körde Perra förbi i sin budbil, på väg någonstans i Stockholm med paket och brev. Fredrik i sin tur, hade kanske vakten på en kvartsrast i Bandhagen, där han jobbade som lärare och Adam hade nog precis vaknat, efter ytterligare en natt som bartender på en Kungsholmsbar. Jesper var arbetslös vaktmästare som snart skulle börja plugga igen och Martin, eller Märta som han ofta kallades, satt som webmaster på ett internetföretag i Solna. Vad Jojje gjorde var det egentligen ingen som visste, men poet, författare, musiker och konstnär var några av buden. Porrskådis ett annat. Någon trodde sig veta att han hade släppt en glamrockplatta i slutet av 80-talet. Jojje själv kallade sig för levnadskonstnär, men grabbarna visste att det bara var en "önsketitel" som han hade tagit för att leva upp till någon slags Södermyt. De kallade honom för "Kenta Gustavsson Wannabeen" och Jojje verkade inte ta illa upp. Snarare tvärtom. Med andra ord - det var en brokig skara killar som nu satt och var lika nervösa som en 7 årig skolflicka inför sin första ballettlektion. Men trots brokigheten och olikheterna för ett par timmar sedan kunde man just nu inte se någon skillnad på dem. Alla hade jeans, matchtröja och halsduk. Detta var krav nummer ett för att få komma in i Perras lya på matchdagar och Jesper var kungen, eftersom han hade fått en juniormatchtröja av Lasse Asp en gång i tiden - Perra töntigast eftersom han hade den i Bajenkretsar så hatade "haklappen" som laget iklädde sig för några år sedan (detta vägdes dock upp av att Perra stod för lokal och öl. Ölen fick han billigare genom någon kontakt på systemet). I övrigt var de likvärdiga. Stämningen, som ju redan omnämnts som nervös, var även typiskt omklädningsrums rå - ni vet sådär som det blir med ett grabbgäng, fotboll och öl i bilden - men definitivt hjärtlig.

- Hörru yuppibajarn, har inte René Lezard några grön-vita kostymer som du kan ha på jobbet?
- Maila hit en bira för fan din jävla IT-gay!
- Jag ringer bara på din jourtelefon och beställer ett panikbud från köket till soffan… Skicka fakturan. Proggbajare.
Alla mobbade Martin lite grann, eftersom han var yngst i gruppen (20 bast i våras, medan de övriga var mellan 26 och 43) och definitivt den nyaste medlemmen i Bajen Fans. Dessutom hade han inga minnen av finalen -82, vilket ledde till att alla andra envisades med att diskutera Jonnie Efraimsson och Peter Gerhardssons mål i första finalen till leda, bara för att Martin skulle känna sig illa till mods. Så var det och så förblev det. Han visste sin plats.

I bakgrunden rullade "Sjung om Hammarby" på repeat. Den givna favoriten; Nackas "På Min Mammas Gata". Klockan 14.30 meddelade Perra dagens publiksiffra på Södermannagatan. 7 åskådare. "BARA BAJARE, BARA BAJARE" skränade de sex övriga, ihopklämda i soffan som av naturliga skäl hade placerats i norra delen av vardagsrummet. Ett par matcher hade man försökt sig på att stå upp i soffan för att som Jojje sade "få lite känsla för feelingen" men Perras huskors, som för övrigt brukade ladda med sina tjejkompisar på Medborgarplatsen, tyckte inte att deras skinnsoffa hade några likheter med E1:an. Jojje hävdade bestämt att likeheterna var slående, men huskorset vägrade se det och trots att den stora majoriteten ansåg att Perras skinnsoffa och E1:an var i princip jämförbara tog Perra beslutet att blunda för detta. - Ytterligare en själ som har sålt sig åt husfriden, var Jojjes kommentar och de övriga nickade. Men så var det och därför satt man nu och låtsades att det var halvtid. Just publiksiffreannonseringen, det faktum att Perras lya alltid var utsåld (det var inte plats till fler än sex pers i soffan och att uppehålla sig på någon annan "läktare" var det inte tal om. Perra var undantagen, eftersom han var speaker) och "BARA BAJARE" ramsan var något som alla roade sig kungligt åt. Men trots skratten och skämten, låg allvaret som en tjock mjölkliknande dimma över hela lägenheten. Hade någon sagt "nu är det 10 minuter kvar till vi skall gå" hade Jojje säkerligen drabbats av hjärtflimmer och Micke kräkts av nervositet (enligt honom själv hade han aldrig kräkts av annat än nervositet, speciellt inte av alkohol). Därför sade ingen detta, utan alla höll minutiös koll på sin egen klocka för att som på ett givet kommando resa sig ur E1:an och börja gå mot målet. Faktum är att det var totalt tabu mot att överhuvudtaget nämna den stundande matchen på matchdag. Flera dagar innan matchdagen (vid derbyn veckor och vid premiär, som i dag, flera månader) talades det intensivt om laguppställningar, träningar och skador, men när själva dagen var där så var det bara gamla kamper som fick avhandlas. Möjligtvis ramsor och tifo, men aldrig dagens match. Detta efter Hertzöga katastrofen -92 då Adam hade dragit igång en diskussion om den dagens laguppställning. Alla som kommer ihåg denna dystra match inser nog att Bajen måste blivit översköljda av en massa otur från något skumt håll med tanke på resultatet och grabbarna var övertygade om att Adam, med den störande laguppställningsdiskussionen bar hela skulden. Adam höll med och hade länge funderat på att gå upp till styrelsen och be om ursäkt för sin dumhet. Han vågade inte.

Fredrik, lågstadieläraren som hade delat ut Hammarbyklistermärken och inbetalningskort till Bajen Fans på lektionerna för att sedan få en åthutning av rektorn (uppenbarligen lurgårdare), var den första som reste sig, och därmed den som förde gänget närmare allvaret. En tung och ödesmättad tystnad a' la Dostojevskij sänkte sig i rummet. De såg på varandra och visste vad som skulle ske. Nu var det bara sång som gällde och ve den som förde matchen på tal. "Hammar, Hammar, Hammar, Hammarby, Hammar, Hammar, Hammar, Hammarby, Hammar, Hammar, Hammar, Hammar, Hammar, Hammarby, Hammar, Hammar, Hammar, Hammarby" ljöd längs med Södermannagatan och alla bugade som vanligt vid åsynen av 61:an. Någon skålade med någon annan men majoriteten av gruppen hade glidit in i något slags "icke tillstånd" där grönt och vitt samsades med bilden av en in-och-ut-vänd magsäck. Ingen skulle dock drömma om att erkänna sin nervositet. Den fortsatta, ganska kort vandringen, gick någorlunda lungt till men när gänget närmade sig Götgatan stannade de plötsligen upp, gapade och stirrade rakt fram. Såg de i syne? Nej. Från Medborgarplatsen och mot den förstummade gruppen ringlade sig en grönvit orm. Fasaderna runt omkring hade lysts upp av sporadiska bengaliska eldar och ett till en början dovt "Hammarby" muller vällde fram mellan husen. Mullret växte till ett taktfast, extatiskt dån när ormen kommit närmare och från sin position vid Skanstullsbrofästet kunde de se hur tåget, ormen eller vad man nu ville kalla det fortfarande fylldes på från Medborgarplatsen och alla små pubar runt omkring. Människor som nästan grät av lycka och stolthet över att vara tillbaka i fotbollens finrum sjöng för fulla halsar och än i dag diskuteras det hur många Bajare som egentligen deltog i det där tåget. Jesper påstod att det var 2500, medan Jojje envist framförde 400 som antal. Fredrik sade cirka 1000 och eftersom han var lärare, och följaktligen akademiker, blev de eniga om en officiell siffra på 1000 personer tågandes från Björns Trädgård till Söderstadion. 1000 Bajare. Killarna såg på varann, på ormen, på varann igen - log - och alla var de förenade i en enda lycklig tanke - VI ÄR TILLBAKA!