- Martin hade inte sovit speciellt mycket sedan den dagen och det var inte så konstigt. Allt hade ju varit så perfekt, och man ville liksom inte somna av rädsla för att vakna upp och upptäcka att allt hade varit en dröm. Från A-Ö hade det varit en lyckans dag. Uppvärmningen hos Perra hade varit ungefär som vanligt vid en första anblick, men nu så här i efterhand så låg det väl ändå något speciellt i luften? Visst kändes det som att något stort var på gång? Sångerna var mer samstämda, rösterna starkare och det verkade till och med som att de hade tålt mer öl än vanligt. Visst var “haklappen” kanske mindre ful än vanligt - till och med snygg ur vissa vinklar och nog fan var E1:an bekvämare än någonsin förr? Om man tänkte tillbaka.

Och ormen. Ormen, som löpte genom hela Söder, bestående av galna bajare som gapade och skrek så att putsen på de närliggande husen föll ner. Rio de Janeiro - get lost, liksom. Bajenkarnevalen har rullat igång och brassarna får huka sig. Inga nakna brudar behövs här, för vår älskarinna heter Bajen och hon är snyggare än någonsin! Micke, mannen som ställde Bajenmyten på huvudet med kostym och matchtröja, hade ringt en polare som bor i Moskva på mobilen - hängt den i ett snöre runt halsen och låtit Bajen Fans Mobile Radio’s första svensk-ryska utsändning vara ett faktum. Kompisen hade sjungit med i en kvart och sedan tagit en tur med Bajenflaggan runt Kreml. Antagligen blev han tagen för att vara en av de där nya extrempartierna som härjar tokfritt i Ryssland.

Stämningen på Söderstadion, där de nedplockade staketen mottogs med glädje (goodbye apburenkänslan) och där Jojje hade tappat rösten efter en kvart. Några hade visst klagat på matchoträning, men det var allt en av de där “skära-stämningen-med-kniv” dagarna. Matchen. Kanske en modern klassiker, trots att ingen riktigt kommer ihåg något annat än målen. Den match som började med att Dan Sahlin satte en strut mot sina tidigare arbetsgivare och fans, för att sedan bli reducerad till en biroll när Hasse Berggren, strikern från Gefle tog över med två mål (ett såg dock lika oplanerat ut som en tonårsgraviditet) och Kim Bergstrand satte den berömda spiken i den så kallade kistan. - Det är kul med Kimpa, sade Jojje. Man gillar honom som snubbe, men blir ofta råirriterad på hur han agerar på planen. Trots att han är snabb och han en massa rutin så känns det inte riktigt bra att ha honom i startelvan. Men så går han och trycker dit ett gäng tokviktiga mål och så står man där och vet inte riktigt hur man skall hantera det. Det är kul med Kimpa.

Söderstadion som hade bubblat över med ungefär samma kraft som det blir om man släpper ner en Treo Comp i ett glas Coca Cola. Söderstadion som hade exploderat med ungefär samma kraft som om man häller en flaska T-Röd över öppen eld. Söderstadion som hade flippat ur med ungefär samma kraft som om man poppar lsd-doppade popcorn utan lock. Festen efteråt, den som brukade bestå av en öl, pytt i panna och en massa bortförklaringar, där gänget hade dansat break dance på Skanstullsbron, hoppat på borden inne på Kvarnen och långt senare somnat in i Perras E1:a. Det var som en grönvit dröm och inte fan ville man vakna upp ur den! Martins meddelande på telefonsvararen var nog för alltid ändrat till “Vem fan är Dan Sahlin? För vi har Hasse Berggren” men sova, det hade varit svårt.

Aldrig hade Martin varit så glad över att åka till jobbet ute i Solna. Många av kollegerna var gnagare och under de två år han hade jobbat där hade mobbningen varit allt från lätt till ganska omfattande. Visst hade han varit stark i sin tro och sin stolthet, men nog var det tufft ibland att förklara för de ickefrälsta att han egentligen var likgiltig inför de dåliga resultaten. Han hade sin tro och den stod han fast vid. Därför var det fullt naturligt att han slumrade in på bussen hem från jobbet denna torsdag eftermiddag. Solna centrum lämnade han bakom sig och Söder väntade. Han var kung i fiendeland och det kunde ingen ta ifrån honom. I varje fall inte före den 10 augusti.