- Det känns direkt hårt att inte få lida så mycket som man är van vid. Det var Adam som satte huvudet på spiken. Alla hade de undrat över vad det var som kändes så konstigt med att vara bäst i landet. Allting var ju precis tvärtemot. Förut, när det fanns ett igenkännbart Bajen, brukade man gå till Söderstadion med en “nu jävlar börjar vi vinna” känsla. Man var helt säker på det. Inga tvivel. Vanligtvis gick man hemåt med tunga steg och en “tydligen inte” min. De få gånger ens förkänsla blev besannad kändes det som att få hjärtpaj. Så hade det varit länge och så borde det vara även denna säsong. Om det nu hade varit som vanligt. Det var det inte och hittills under våren hade man gått till match med en “nu kommer torsken” känsla. Man var helt säker på det. Inga tvivel. Men det blev inte så utan man hade gång efter annan gått hem med ett underligt, i och för sig lyckligt “tydligen inte” leende på läpparna. De få gånger ens farhågor besannades kändes det som att få hjärtpaj. Omöjligt att anpassa sig till för en sann Bajare kan tyckas och nog var det svårt att vänja sig vid det. Fredriks teori och förklaring till förvirringen var att man som Bajare normalt använder sitt lag som terapi, det är där man släpper ut alla sina negativa känslor på grund av att man kan linda in dem i ett fotbollslidande. I det känslohycklande Sverige får man gärna vara deppig över fotbollsresultat, men inte över andra, mer verkliga problem så därför lägger man ihop dem och låter Hammarby stå som värd för problemen. - Kvalificerat skitsnack, var Jojje’s kommentar till detta. - Att vara Bajare är inte ett problem, det är att vara lycklig. Smärtan är äkta och kan inte bytas ut mot något annat, precis som glädjen är den riktiga varan. Jag är lycklig över Bajens framgångar i år och lycklig över att få vara Bajare. Förut var jag olycklig över Bajens misslyckanden men ändå lycklig över att få vara Bajare. Bajen har ingenting med psykoanalys att göra så droppa allt ditt tekniska mumbo-jumbo. Fredde var ihärdig, men trots att det uppenbarligen fanns vissa meningsskiljaktigheter var de alla överrens om att det var en underlig känsla oavsett vad den berodde på.

Bara ta en grej som säsongens första derby. Ett normalt derby präglas av en sisådär 12.137 åskådare, en förkänsla av stortorsk, skitresultat, regn och en stinkande dimma av våldsförhoppningar från de mer ljusskygga elementen i de konkurrerande klackarna. Derby nr 1 1998 var något helt annat. I veckor innan match körde kvällstidningarna derbytermometrar där biljettförsäljningen följdes dag för dag. TV gjorde reportage om allt från grässorter och vaktmästare till fans och spelare. 30.000 på läktarna satte ramen och nerverna låg utanpå bland grabbarna. Det var ju som en premiär på Dramaten, där klacken skulle visa upp sig i de fina sammanhangen efter år av repetitioner. Dessutom var de nervösa för den faktiska matchen. Nervösa för spelet, men underligt nog inte för resultatet. Förkänslan av stortorsk var snarare utbytt mot en smått övermodig kaxighet och självsäkerhet - hur skulle man kunna förlora? Detta var ju årgång 1998, den årgång som Perra en vinterdag på Stadshagens grusplan hade förutspått som en klassiker i framtiden i stil med -82 orna. Seger mot Peking och prognosen låg färdig. Det enda problemet var psykiskt. På något sätt envisades gänget med att försöka hitta på helvetiska slut på matchen av trenoll-ledning-i-halvtid-och-fyra-mål-i-baken-de-sista-tio-minuterna typ. Sopighetsfaktorn låg djupt rotad och var inte lätt att tvätta bort, men ingen sade något till någon om detta, man ville ju inte förstöra den speciella stämningen. De höll sopdjävulen inom sig själva. Våldet, som hade varit ett stående inslag på 90-talets första derbyn var något annat som kom i skymundan, både i media och i de berörda personernas medvetande. Detta var ju fest.

En annan grej som hade varit derbystandard under många år är begreppet ANTIKLIMAX och faktum är att detta väl egentligen var det enda som även detta år kunde appliceras på i varje fall stora delar av Bajen Fans medlemmar. Nämligen de som åkte med det specialchartrade tåg som gick från Medis till Solna. Det var ett slag under bältet - årtiondets, ja kanske århundratets mest haussade derby och ett par tusen passionerade supportrar som hade laddat hela sitt liv för att få uppleva något liknande. Dessa åker gemensamt i tåg till skådeplatsen efter att ha laddat med öl, sång och tokparty i allmänhet, laddar ännu mer på tåget - nästan så det exploderar av förväntan. Festen var total, det var tamejfan helt jävla enormt - OCH SÅ KOMMER TÅGET FRAM FÖRSENT!!!!! Snacka om att luften gick ur hela gänget, som ju naturligtvis hade valt denna transportväg. I kön till insläppet kunde man höra hur lagen kom in på planen, jublet steg och tifot gick igång. Adam blev så rasande över Råsundapersonalens fräckhet att han nästan grät på rena Ferdinandviset. - Fy fan, jävla råttjävlar, jävla skitfansjävla gnagarsvinsjävlar jääääävlar... Ja ungefär så gick tongångarna från hans sida. De andra var mer nyanserade i sina bedömningar - Kuken, sade Micke. - Fitta, sade Martin. De såg det uppenbart från två olika håll. Att polisen dessutom gjorde sitt bästa för att provocera Bajen Fans genom att bland annat våldsrida rakt in i kön, gjorde inte grabbarna gladare och Perra kommenterade händelsen med de bevingade orden - Ibland skulle man vilja släppa lite på “Trevliga Bajen”-attityden, men jag tror känsan skulle vara ungefär som att vara otrogen. Innan är man så jävla sugen på att visa sig på styva linan, men efteråt undrar man vad i helvete det skulle vara bra för. Eftersom killarna var övertygade om att detta var ett av de få tillfällen då Perra visste vad han snackade om blev det slutcitatet på den diskussionen, och gänget koncentrerade sig återigen på att komma in på arenan. In kom de, om än långt ute på kanten där de fick bilda sin egen klack och om än efter 8 minuter av matchen.

Själva matchen var inte så mycket att orda om - gnaget spelade bra som fasen och Bajen verkade som vanligt lite väl tyngda av stundens allvar. Lyckligtvis speglade detta inte av sig i slutresultatet som skrevs till 0-1 efter en riktig rackarrökare i krysset från den gamla jyristen Kaj Eskelinens doja. Lyckan var naturligtvis total, men det som eftersnacket handlade om var någonting helt annat. Något som hände efter slutsignalen. Något som definitivt kommer att beskrivas som dagen då Bajen Fans växte upp i historieböckerna. Under slutet av andra halvlek stod en tiotal gnagare och slet i en grind bakom aik-målet. De var som i trance, med en vild och brinnande låga av hat i blicken och det verkade som om tvångstankar om slagsmål, hittills djupt begravda långt ner i de svarta själarna hade puttrat upp till ytan i samband med frustrationen över deras lags ringa insats. Strax efter visselpipan fick de upp grinden och in på plan stormade ett par hundra barn, halvvuxna och vuxna människor med allt annat än solsken i blick. Siktet var naturligtvis inställt på Bajen Fans, lokaliserade på den motsatta läktaren ett hundratal meter bort. Reaktionen på Södra läktaren var inte så lite underlig. För ett par år sedan hade genast ett stort antal “huliganer” kastat sig över staketet för att försvara de grönvita färgerna och göra upp en gång för alla. En sådan provokation som black army var gjorde sig ansvariga till här hade följaktligen kunnat få otroligt ödestigna konsekvenser med många skadade, ja kanske till och med döda. Det hade blivit en katastrof... Nu däremot, blev det tyst i hela klacken under en nanosekund medan man som kollektiv beslutade sig för att göra upp med sitt förflutna. Den gamla tiden var förbi. Våldet hade inget syfte i Hammarbyandan. Man stannade kvar. Och nu kom det bästa; gnagarna hade hunnit fram till södra läktaren och garanterat räknat med att ett antal Bajare skulle ha mött upp på innerplan för att starta ett karateslagsmål i bästa tv-spels stil. Några hade med all säkerhet stretchat under språngmarschen över planen för att kunna plantera sina sidekicks i så hög höjd som möjligt. Och så var det ingen där att slåss med! Det var helt fantastiskt att skåda förvirringen i deras ögon. Vad skulle man göra? Inte fan kunde de slåss med sina egna matchvärdar! Det blev riktigt pinsamt för dem när de trots allt skulle vara arga (de hade ju sprungit ganska långt). Några skrek fula ord så högt de kunde upp mot Bajenklacken, andra kastade pappersbollar och träpinnar så hårt de kunde och de som var riktigt jättesura och jättefarliga, tro det eller ej, men de gav faktiskt hela Bajen Fans ett gammalt hederligt fuckfinger. Det var så underbart att skåda. Några i Bajenklacken vände faktiskt ryggen år gnagarna, och sakta men säkert byggdes en ramsa upp från ett mummel till en unison Bajenstorm riktad mot innerplan; HELA SVERIGE SKRATTAR! HELA SVERIGE SKRATTAR! HELA SVERIGE SKRATTAR!