- Jeppe var fundersam. Det kunde tydligt ses att han inte var helt tillfreds med situationen. Han bet sig på ett skrapande sätt i underläppen så det bildades långa vita streck efter tänderna, samtidigt som ögonen fladdrade runt sökandes efter en fiktiv punkt på golvet. Handen gick instinktivt upp till nacken vart femte sekund för att klia lite förstånd i skallen samtidigt som han liksom gav ifrån sig ett omvänt hissande ljud, ungefär som när man käkar godis och av misstag får en röd super-suris i munnen. Benen rörde sig rytmiskt upp och ned och skapade dova, irriterande ljud när fötterna slog emot golvet. Något var konstigt. Något som även påverkade Micke i allra högsta grad. Han hade ju sett fram emot lugn och stilla förberedelse av kvällen, med kanske en inspelad fotbollsmatch, ett par groggar och senare en tur i den gyllene triangeln. Jeppe hade mött upp i hans glassiga lya på Skånegatan för att få ett par innanför västen innan resten av Mickes jobbarkompisar skulle komma förbi. Och så betedde sig Jeppe så där, vilket ju var precis det Micke hade oroat sig för. Då Micke och Jeppe inte brukade umgås så speciellt mycket utanför Bajenkretsen var Micke lite osäker inför att Jeppe inte skulle känna sig bekväm bland jobbarkompisarna. Visserligen var de också Bajare, men definitivt inte av samma skrot och korn som de själva var. - För dem är bortamatch är något som har med knulla att göra, som Micke så finkänsligt uttryckte det. Jeppe, som inte på något sett hade lärt sig att vara finkänslig hade försäkrat att det var lugnt och att han inte på något sätt kände sig tveksam inför att träffa dessa herrar. Anledningen till att de hade beslutat ses “off Bajen” var att en av Jeppes polare skulle Dj:a på en bar vid Stureplan, just den som Micke brukade kalla sitt tredje hem - efter Söderstadion och Skånegatan - vilket ledde till att de blev eniga om att Micke skulle agera förkläde i fiendeland den kvällen.

Men nu satt han alltså bara där, Jeppe, och såg ut som en alkis på avvänjning. -Jeppe! Micke försökte med ett inpass för att om möjligt få grepp om situationen och förstå vad problemet var.-Jeppe!
Reaktionen var förvånansvärt svår att uppfatta, för att inte säga obefintlig. - Jeppe för fan, vad håller du på med? Vad har hänt? E ru sjuk? Micke kunde höra hur jävla fånigt det lät. Han kunde lika gärna ha sagt e ru dum i huvudet, eller till och med e ru gnagare... Men något skulle han ju säga, för det dög fanimej inte att sitta och leka junkie när resten av sällskapet anlände! - Klart som fan jag inte är sjuk. Jeppe reagerade plötsligt, och Micke drog en lättnadens suck.
- Jag tänker, fortsatte han.
- På vad? Problem med bruden?
- Nix.
- Jobbigt att vara arbetslös?
- Skönt, jag börjar ju plugga på KTH om ett litet tag.
- Allmänt deppig eller?
- Glad som in i helvete.
- Vafan är det då?
- Christer Fursth.
- Vaddå Christer Fursth?
- Han har messat med mig.
- Vaddå messat? Har du mött honom och han visade sig vara ett svin?
- Nej, han har messat med mina feelings.
- Lugn i stormen, sade Micke och fortsatte - Ta det från början nu. Berätta för farsan Baloo var problemet ligger.
- Yes, Massa.

Så här ligger det till; När det blev officiellt att Fursthen hade skrivit på för Bajen, var mina första ord “Jävla Bosmanhora!”. Här kom en fotbollslegionär som suttit på bänken i Köln, och blev presenterad som någon slag frälsare som skulle hjälpa Bajen mot stjärnorna. En snubbe som enligt rykten var illa omtyckt i sina tidigare klubbar på grund av attitydproblem och som nu såg chansen att suga vårt kära Hammarby på stålar. Jag var riktigt sur. Förbannad. Kände mig som en torsk som precis hade tjackat sitt första luder. Hajaru? Det stred mot allt i min Bajen-tro. Med andra ord - Fursth skulle inte tro att han fick mig som Fan, aldrig i livet! Så började han lira. Och jävlar vad saker och ting förändrade sig! Hans uttalanden om Bajen var odelat positiva, han slet som en varg på plan och efter matcherna var han alltid först framme och tackade klacken för stödet. Under ett antal matcher var jag fortfarande negativt inställd, men jag kunde märka på mig själv att jag mer och mer hade börjat svänga över till att tycka att han var ok. Så igår, då hände det fruktansvärda - Jag kom på mig själv med att säga till en polare att jag gillade Fursthen och påstå att han kommer att bli Bajens nästa stora kultfigur. Kan du fatta vilket dråpslag detta är för min trovärdighet? Man kan ju förihelvete inte lita på mig längre!
- Du borde nog skjutas, sade Micke.
- Och Christer då, tänk på honom! Jag har ju totalsågat honom i match efter match, och nu har jag plötsligen ändrat mening. Så kan man ju inte hålla på!
- Du borde definitivt skjutas, sade Micke.
- Fan, vilket svin man är - jag har hela dagen gått och tänkt på att jag skall ta tillbaka det jag sade till min polare och låtsas som att jag fortfarande tycker illa om Chrille, bara för att rädda min ära.
- Ok, thats it, jag går ner på plattan och tjackar en picka och sedan ger jag dig ett nackskott på plats!
- Jävla mig!

Nu bröt Mickes rationella, logiska sida in i diskussionen och gjorde gällande att det smartaste, näst efter att mörda Jeppe nog vore att skriva ett anonymt “Förlåt Mig” brev till Fursthen. Efter en stunds övertalning blev detta även accepterat av Jeppe. Det blev helt enkel avtalat att Micke skulle skriva brevet på jobbet och Jeppe skulle godkänna det innan de sände iväg det till Hammarby. En officiell, men anonym, ursäkt från en skamfylld supporter. Dessutom kom de överens om att gänget skulle få ta del av ursäkten, och att saken därmed skulle vara utagerad. Ingen fick påminna om den i framtiden.

Kvällen hade fått en allvarlig vändning, och när jobbarkompisarna knackade på dörren satt en mycket lättad Jeppe på en barstol och sippade på en Carlsberg samtidigt som Micke, faderligt gick för att öppna...

“Käre Christer,
Jag som skriver detta är ingen du känner, men icke desto mindre är jag tvingad av mitt samvete att be om din förlåtelse för dumma ting jag både sagt och gjort. När du blev knuten till Hammarby var jag i milda ordalag förgrymmad, på grund av att jag ansåg att Bajen hade svikit sin själ och gått in i 2000-talets hjärtlösa imperialist-tänkande.
Jag skall villigt erkänna att jag kallade dig både det ena och det andra, där det värsta jag sade var “Bosmanhora” för att om möjligt symbolisera varför jag trodde du ville till Hammarby.
Nu har jag emellertid tänkt om, efter att ha sett dig spela bländande fotboll med ett suveränt uppförande mot publiken, och därför vill jag be om ursäkt för mitt förhastade fördömande av dig. Det var fel av mig. Ursäkta. Jag är ledsen.
Förlåt...

En skamfull Hammarbyare”