Columbus

Innan Columbus var född seglade man regelbudet från Portugal och Azorerna, som låg en bra bit ut i Atlanten. Modiga personer seglade ända till Island och Kap Verdeöarna utanför Afrikas väst kust. Man trodde att ett fanns ett paradis på Jorden, som låg bakom portar av eld och kristall. Från detta paradis trodde man att de stora floderna Ganges, Nilen, Tigris, och Eufrat skulle flyta.

Sådana här spekulationer uppmuntrades av ett etablerat, interkontinentalt, kommersiellt nätverk, som förde med sig både kryddor och rykten från Moluckerna i Indonesien. Men det var bara ett fåtal européer som kom fram till dessa avlägsna länder.

Det var naturligtvis Marco Polo, som var Europas mest berömda upptäcktsresande, som skrev en berättelse om sin resa till Kina, i berättelsen blandade han saga och sanning rejält. Marco Polos skildring var inte ändamålsenligt historiskt dokument. Men den var däremot underhållande och uppmuntrande till vidare funderingar och fantasier om mystiska länder och avlägsna platser.

Under 1400-talet fanns det inte alltid en klar gräns mellan litterär frihet och geografisk fakta. Bort om dem stora oceanerna som omgav de landmassor som man kände till, Europa, Afrika och Asien, fanns det kanske skrämmande malströmmar och hemska och jättelika havsodjur. Kanske fanns det också magnetiska rev, som kunde dra ut järnspikarna i fartygen.

Men visst betvivlade man del av äldre tiders skrock och sägner. De kultiverade européerna visste att jorden var klotformad, och de visste att portugisiska upptäcktsresande hade sett människor och vegetation i den så kallade obeboeliga delen av den tropiska delen av Afrika. Men den största delen av jordens geografi var ett mysterium för 1400-talets européer, och deras bild av världen var starkt påverkad av de romerska och grekiska författarnas åsikter. Enligt Aristoteles var till exempel jorden landmassa oerhört utsträckt, och endast det smala Gibraltarsundet skilde Asien från Europa. De åsikt som rådde under 1400-talet var den som delades av romerska författarna som Seneca och Plinius. Men senare under 1400-talet blev Aristoteles åsikter ifrågasatta. Renässansen humanister återupptäckte den grekiske astronomen som levde 200 e.Kr, Ptolemaios. De översatte Ptolemaios Geografia till latin, och hans idéer blev kända bland allmänheten. Ptolemaios menade att jordens yta bestod av lika delar land som vatten, och de engagerade i hans tro trodde att oceanen var alltför stor att korsa.

Columbus tyckte inte alls att Ptolemaios läror stämde. Han var en av dem som hade uppfattningen att det gick att korsa oceanen. Varken Columbus eller Aristoteles eller Ptolemaios hade en aning om att Amerika, och inte Asien låg mellan Europa och Orienten.

Christofer Columbus föddes år 1451 i Genua, som då var en mycket stor sjöfartsstad. Han döptes typiskt nog till Christofero efter de resandes skyddshelgon (mannen som bar Kristus). När han föddes liknade han inte någon typisk italienare utan han hade blå ögon, ljust rödaktigt hår, och ett hetsigt temperament. Columbus familj som var en enkel ullvävarfamilj bestod av Columbus och hans fyra syskon Giovanni, Bartoloneo, Giacono och Binachinetta och föräldrarna Domenico och Susanna. Columbus var förmodligen det äldsta syskonet men man är inte riktigt säker på det. Huset som familjen bodde när Columbus var liten, finns fortfarande kvar vid den gamla statsporten S. Andrea. År 1470 då Columbus var tonåring flyttade familjen till ett hus i Savona, som ligger cirka 50 kilometer från Genua.

När Columbus var tillräckligt gammal började han på en handelsskola där han läste latin och rudimentär aritmetik (outvecklad räknelära). Han lärde sig också många språk, men han lärde sig aldrig något språk riktigt bra. Columbus var intresserad av sina studier men han hade inte tillräckligt med tid att ägna sig åt dem, på grund av arbetet hemma. Han hade dessutom börjat intressera sig mer och mer för fartyg och resor.

Under den tiden då Christofer Columbus levde var det inte ovanligt att man som ung pojke gav sig ut på havet, speciellt inte i Genua.

Troligtvis så gick Columbus till sjöss redan då han endast var 14 år gammal. Han började förmodligen på en liten enmastad båt, när han hjälpte sin fader att transportera ullen. Columbus började sedan som lärling på större skepp.

Att vara lärling var hårt och som lärling blev man betraktad som den lägst stående varelsen. Som lärling fick man lära sig allt från grunden, diska, tvätta och hugga ved är några av de saker som lärlingarna fick göra.

Fartygen på medeltiden var oftast små, bullriga och väldigt dåliga på att segla vilket gjorde att resorna tog väldigt lång tid, bara en liten bris kunde försena en resa med ett par månader. Detta gjorde också att resorna blev farliga och att bli utsatta för sjöröveri var vanligt.

Ju äldre Columbus blev desto duktigare lärling blev han och han lärde sig även modern navigering (använda kompass, uppskatta hastigheten och använda enkla sjökort). Columbus började som däckspojke men avancerade till matros och Columbus började bli välkänd och respekterad. Snart så tog han sin examen som handelssjöman.

Första resan som man vet något om gjorde Columbus år 1474, då han seglade till Medelhavets östra gräns för att försvara en viktig genuisk handelsstad, vid namn Chios. Hela historien om Chios började efter att staden fått ett hot från turkarna att de skulle anfalla staden. Men soldaterna hemma i Genua var upptagna av de sedvanliga upproren, så en grupp köpmän anordnade en egen självständig konvoj för att försvara Chios. På ett av de fartygen seglade Columbus, troligen hette skeppet Roxanna. Resan tog tre till fem veckor, men hotet visade sig vara ett falskt alarm.

När Columbus kommit hem till Genua igen hade han verkligen fått så att säga blodad tand. Så Columbus gav sig ut på ett nytt äventyr 1976, men denna gång västerut mot Lissabon och England. Resan gick som planerat tills man kom fram till Portugal och udden Kap Sankt Vincent då det plötsligt dök fram tretton stycken franska och portugisiska skepp vid horisonten. Columbus skepp hette Bechalla var ett flamländskt skepp och eftersom fransmännen var i fejd med flamländarna var det upplagt för ett sjöslag. På denna tiden fanns det inte några kanoner och dylikt ombord så striden utspelade sig likt ett gammalt klassiskt sjökrig man mot man. Det började med att skeppen lade sig bredsides och hakade därefter sig fast vid varandra och sjömännen kunde kasta sig över relingen. Striden varade nästan en hel dag och efter att många män hade förlorat sitt liv sjönk slutligen Bechalla och Columbus hoppade överbord. Han var lätt skadad och med endast hjälp av en flytande åra flöt Columbus iland nära Lagos i Portugal. Han begav sig sedan till Lissabon där hans bror Bartolomeo jobbade. I Lissabon som var centrum för navigationskonsten och Portugals huvudstad bosatte sig Columbus.

Efter att ha flyttat till Lissabon gjorde Columbus många resor runt i Europa.

Under tiden Columbus bodde i Lissabon ritade han sjökort och landkartor och han gjorde dessemellan långa sjöresor. Livet i hans nya hemland var mycket stimulerande för honom. Under kung Hendrik, kallad Sjöfararen, hade portugiserna tagit ledningen i de upptäcksresor som man vid denna tid bedrev med stor iver. Inget annat land i Europa hade utforskat Afrikas västkust så långt söderut. Portugiserna hade bl.a. upptäckt och bosatt sig på Kanarieöarna, och de vågade sig längre och längre ut i Atlanten för att finna nya landområden.

Sjömännen hade slutat tro på hemska sjöodjur och de trodde heller inte på myten "mare tenebrosum", ett hav med evigt mörker, som väntade de sjömän som seglade för långt ut från land. Köpmännen och sjömännen visste även att Jorden inte var platt, som man tidigare hade trott, utan de trodde att jorden var klotformad. Men var de däremot inte visste det var hur stor jorden var, och det var ett stort handikapp för dem.

En av dem som trodde att Jorden var mindre än vad den är var Columbus, som hade räknat helt fel, han trodde nämligen att avståndet mellan Kanarieöarna och Cipangu var 2400 sjömil. Men i verkligheten var det över 10000 sjömil.

På 1400-talet visste ingen att den amerikanska kontinenten existerade. Det var först på senare tid man fick reda på att vikingarna 400 år tidigare hade nått Nordamerika under deras långa färder. Så det var egentligen bara en ren slump att Columbus upptäckte Amerika. Han hade inte haft en chans att nå fram till Kina och Japan, som var målen för hans expedition.

I början av 1200-talet hade den venetianske upptäcktsresanden Marco Polo gjort en resa till Fjärran Östern och nått ända farm till det sagolika kejsardömet Kina. När Marco Polo kom hem berättade han allt han upplevt och även om den underbara och den otroligt rika ön Cipangu, som idag heter Japan. Sådana berättelser eggade fantasin hos Columbus och många andra samtida. Men ingen visste hur långt det var mellan Europa och Cipangu. Columbus undrade om man kunde nå detta land genom att åka västerut över havet och inte som Marco ta landsvägen österut.

Columbus började planera sitt projekt med hjälp av en bok om Marco Polos reseberättelser. I nästan hela 10 år försökte Columbus intressera först den portugisiske kung och sedan det spanska hovet att satsa pengar på expeditionen. Men ingen trodde på hans idéer.

I både Spanien och Portugal granskade experter Columbus planer och i båda fallen påstod de att jordklotet var mycket större än han trodde. Därför var det omöjligt att segla ända till Asien den västliga vägen. Och experterna ju alldeles rätt i det.

Columbus sökte bistånd av den Franske kungen och av Henrik VII, men det var förgäves.

En gång var Columbus nära att lyckas. Det var år 1488 då den portugisiske kung bad Columbus komma tillbaka till Portugal. Tidpunkten visade sig vara den sämsta tänkbara. För i december stod Columbus med en stor skara andra åskådare och såg några portugisiska skepp återvända till Lissabon efter ett och ett halvt år. Det var Bartolomeo Diaz` expedition som kom tillbaka i triumf eftersom de hade rundat Afrikas sydspets, som man i årtal hade försökt. Då förlorade kungen allt sitt intresse för Columbus.

Columbus hoppades alltjämt att få leda en expedition. Han försökt en gång till i Spanien år 1492. Men i hans plan ingick krav som stötte på hinder. Detta var vad Columbus krävde: att få en tiondel av allt guld och silver och en tiondel av alla kryddor han fann. Dessutom ville han bli adlad och få titeln Amiral över oceanen, och bli vicekung och guvernör över de länder som han eventuellt skulle komma att upptäcka.

Det var kanske dessa kraven som fick de adliga militärerna att säga nej. Columbus var som sagt son till en vävare och var därför oadlig. Nu krävde han att upphöjas till adlig rang. Åter svarade de nej på hans förslag. Besviken red Columbus iväg med sin häst, han tänkte lämna Spanien för alltid.

Men en omtumlande nyhet hjälpte Columbus. Grananda, som var Morernas sista fäste i Spanien hade fallit. Den arabiska ockupationen som inleddes år 711 var slutligen över, och Spanien var åter enat.

Plötsligt såg man Columbus förslag med nya ögon. Det syntes inte var något att förlora. Portugal hade ju satsa pengar på nästan helt hopplösa projekt och gjorde nu stora vinster. När det gällde Columbus krav på adelskap och guvernörsvärdighet kunde man faktiskt fundera över när han återvände.

Skattmästaren Luis de Santangel, som var Columbus anhängare, lyckades få drottning Isabella intresserad av Columbus expedition. Drottning Isabella beskrevs ibland som ett föredöme för tonåriga flickor, kvinnor, mödrar och statsöverhuvuden. Somliga har velat göra henne till ett av dem katolska kyrkans helgon, även fast hon var en hård diktator, som ständigt hade en beväpnad styrka kallad Santa Hermandad omkring sig.

Luis räknade ut att expeditionen inte alls skulle bli så dyr som man först trodde. Han lovade även att betala expeditionen själv om så behövdes. Men det behövde han inte eftersom drottningen blev så förtjust att hon lovade pantsätta alla sina juveler för att kunna betala Columbus resa.

Drottning Isabella sände en budbärare på en snabb häst efter Columbus för att hämta honom. Budbäraren han ikapp honom en knapp mil bort.

Den 17 april år 1492 skrev Columbus kontrakt med det spanska kungaparet, Ferdinand och Isabella på en resa västerut. Columbus fick tre skepp, och kronan stod för kostnaderna, Isabella slapp alltså panta sina juveler.

Som startpunkt för expeditionen utsågs den lilla hamnstaden Palos. Det var ingen tillfällighet. Tydligen hade flera skepp från Palos upptäcks med varor som förts in ilandet utan kunglig tillåtelse. Straffet för staden blev att utrusta och betala två av Columbus skepp.

I kyrkan kungjordes att den fånge som skrev på för Columbus resa skulle slippa straff, fyra fångar som var dödsdömda släpptes från fängelset mot löfte att segla med Columbus.

Columbus kom till Palos den 22 maj 1492 med fullmakt från Ferdinand och Isabella som hade beordrat staden att utrusta Columbus skepp inom tio dagar. Han fick ett kallt mottagande i Palos. De klagade över att de behövde organisera en expedition som redan förkastas av portugiserna. Columbus anklagande sedan Palos innevånare för konspiration och svek.

Martín Alonso Pinzón satte sedan igång med att värva män åt Columbus. Det sades att han var vänlig mot dem och gav varje man en liten summa pengar.

Det många som känner igen namnen på Columbus tre karaveller, Santa Maria, Niña, Pinta. En karavell är ett skepp som är mycket snabbt, manöverdugligt och lämplig för de mest skiftade förhållanden till sjöss, dessa typ av skepp hade portugiserna konstruerat för sina upptäcksresor. Men det var egentligen bara Pinta och Niña som var riktiga karaveller.

Skeppen var faktiskt ganska små, inget av dem vägde mer än 100 ton, (ett skepp som vägde 100 ton kunde bära med sig 100 tunnor vin, antal vintunnor ett skepp kunde bära kallas toneladas) och inget var inte längre än 24 meter. Det största av skeppet var Santa Maria som var på nästan 100 toneladas och hade en längd på nästan 23 meter. Skeppet var väldigt tungt och långsamt, det var även svårt att styra i öppen sjö och hon rullade som en tunna i vågorna. Columbus gillade aldrig Santa Maria, som egentligen inte alls var till för upptäcksresor, utan skeppet var konstruerat för att lasta varor. Ändå blev Santa Maria Columbus flaggskepp. Anledningen till att Santa Maria var med på expeditionen var att Columbus inte fann en tredje karavell att hyra.

På Pinta var det Alsonso Pinzón som var kapten. Över Niña var det hans lillebror Vincente som hade befälet.

Av expeditionens tre skepp var Niña Columbus favoritskepp, det var ombord på henne som han åkte tillbaka till Spanien med. Han gjorde även två andra resor till Nya Världen med Niña.

Alla tre skeppen hade ett huvuddäck, ett akterdäck med kapenshytten och rorkulten och ett mycket litet förkastell, som även kunde användas till en förrådsplats. Det var det enda stället på skeppen där man kunde stuva undan utrustningen. I lastrummet, där man förvarade livsmedlen, var det fult av flugor och andra insekter. Stanken i lastrummen går knappt att beskriva.

Även om standarden på skepp i slutet av 1400-talet var låg, var Columbus skepp väldigt enkla, och männen ombord på skeppen levde under mycket enkla förhållanden. Men de var mycket bra segelfartyg, bortsett från Santa Maria, de var välgjorda, kraftiga och klarade de krav som ställdes på dem.

Under 1400-talet var medellivslängden väldigt låg, och för Columbus som var 41 år höll tiden på att rinna ut för. Men Columbus var väl förberedd, han hade seglat på Atlanten i årtal., så han kände väl till vindar och strömmar.

Han bestämde sig för att sätta kurs söderut mot Kanarieöarna, istället för att segla västerut från Spanien. Därifrån skulle det enligt Columbus gå snabbast att nå Cipangu, dvs Japan. Genom att ta denna färdväg slapp Columbus också de starka västliga vindarna, som blåser längre norrut. Detta vägval är en av flera detaljer som fått många kritiska forskare att undra om Columbus inte visste mer

än han låtsades om.

Columbus hade stora problem att få ihop besättningar till sina skepp. Männen var oroliga för att resa in i det ökända, därför tänkte de sig för mer än en gång. Men erbjudandet om höga löner och chansen att hitta rikedomar i de nya länderna lockade de nittio män som Columbus behövde för sin expedition. Alla utom fyra stycken var spanjorer. Bajs Micke

Sjömännen ombord på skeppen var mycket duktiga och många av dem följde med Columbus på ytligare tre sjöresor till Nya världen.

Ombord på Santa Maria fanns det 39 män. Högst upp fanns Columbus och efter honom fanns det tre officerare. Kaptenen, som självklart var en betydande person ombord. Efter honom kom styrmannan, som var den som ansvarade för besättningen. Navigatören som också var en betydande man ombord på Santa Maria, var det som navigerade skeppet och bestämde kursen. Han uppgift var även att avgöra vilka segel man skulle använda i olika väder. Men ombord på Columbus flaggskepp fanns det inte bara sjömän, utan också en tolk, som talade arabiska efter som man trodde att man talade det i Indien. Ombord fanns det även en skrivare, en polisofficer, och två respentanter för kungen. Det fanns även en skeppsläkare ombord på alla tre skeppen. Bland besättningsmännen hade båtsmannen stor betydelse. Det var han som kommenderande mannarna, kontrollerade utrustningen och såg till att allting sköttes på rätt sätt. Han var antagligen den mest sysselsatta personen ombord. För förrådet, där fartygets proviant var stuvad, ansvarade proviantmästaren. Ombord på varje skepp fanns det en timmerman, som antagligen också hade mycket att göra. Det fanns även en kalfatrare, som reparerade sprickor i fartygsskrovet, och en tunnbindare, som hade hand om laggkärl, tunnor och alla andra metalldelar på skeppet. Resten av dem som var ombord var sjömän eller skeppspojkar.

I gryningen den 3 augusti år 1492 lämnade Columbus tre skepp Palos hamn. Columbus sade "resan skall pågå tills jag kommer fram till Indien". Columbus skrev i sin loggbok att han seglade "i Herrens, Jesu Kristi namn... till Indiens regioner, för att möta prinsarna där och folket och länderna, och för att ta reda på vilka åtgärder som krävs för att omvända dem till den heliga tron".

Efter fyra dagar till sjöss bröts rodret på Pinta, och det tog en hela månad att reparea skadan på Kanarieöarna. Det sägs att ägaren av Pinta hade saboterat rodret med flit.

De satte åter segel igen den 6 september. När de inte längre kunde se Kanarieöarnas kust och strömmarna och vinden drev skeppen västerut, började männen ombord oroa sig för om de någonsin åter skulle få se sina familjer. Ibland hotade Columbus med att straffa männen, men vid vissa tillfällen använde han "milda ord" när de var dystra och knotade.

Det var ingen som någonsin hade försökt att nå Kina genom att ta sjövägen västerut över Atlanten. Den enda som var djärv nog att göra det var Columbus. På den tiden hade man ingen kunskap om de olika vindförhållanden som råder under året. Utan att ha någon aning om det hade Columbus av en ren slump valt den årstid då vindarna var som felaktigast för hans resa västerut. Orkaner var en av de faror som den store sjöfararen inte hade någon större erfarenhet av.

Man Columbus hade även turen på sin sida för när han skulle reparera Pinta på Kanarieöarna fördröjde det som sagt resan, och han gav sig inte ut på Atlanten för än i September. På så sätt undvek han den svåraste perioden på hela året.

Som jag redan nämnt hade man under 1400-talet ingen kunskap alls om hur stor jorden var. På så sätt hade man heller ingen aning om hur långt det var till Orienten. Columbus kalkyler om avståndet var i själv verket så felaktiga att både han och hans besättning skulle dött av hunger och törst, om de inte hade upptäckt en hittills helt okänd kontinent. Man kan verkligen säga att turen var på hans sida.

En resa ut i det okända hade aldrig varit så odramatisk, som denna. Columbus skepp råkade varken ut för stormar, motvindar eller långa perioder av stiltje, (=vindstilla). Columbus höll helt omedvetet den bästa tänkbara kursen. Det var tack vare denna enastående tur som Columbus lyckades med vad så många hade misslyckats med. Det var många före honom som seglat väster ut i Atlanten och lidit skeppsbrott eller varit tvungna att vända tillbaka.

Det mest uppseendeväckande under resan var utan som helst tvivel nära man nådde det område i Atlanten som täcks av sargassotång och därför kallas Sargassohavet. Ålar hade under urminnes tider kommit hit för att leka. Vad det är för egendomlig växt som täcker ett sådant stort område av havet vet man inte än idag. Men troligtvis är sargassotång alger, som slitits los från närliggande kuster och först till Sargassohavet av havsströmmarna.

Det var ingen av männen som hade någonsin hade sett detta fenomen, men de hade hört talas om det. Enligt legenden kunde skepp inte ta sig loss från den täta massan utan fastnade där för alltid. Detta oroade besättningen ombord på skeppen. När de seglade in i tången visade det sig att Columbus skepp kunde segla hur bra som helst inne i massorna, vilket bevisade hur fel man haft i dessa påståenden. När dagarna gick och skeppen utan någon som helst svårighet seglade vidare lugnade sig de oroliga och ägnade inte en tanke åt saken.

En fartygsbesättning är en grupp män som lever tillsammans i veckor eller till och med månader utan att träffa några andra personer. När man vet det är det mycket enklare att förstå varför det är så viktigt att ha en sträng disciplin ombord. Därför har man hållit denna ordningen sedan de allra första människorna gick till sjöss. Allt arbete som görs måste utföras efter specifika regler. Om en seglats ska bli framgångsrik beror i hög grad på en välordnad rutin.

Låt oss se hur en typisk dag såg ut för en sjöman på Columbus tid. Besättningen var indelade i två grupper eller vakter. Arbetsdagen indelades i sex stycken fyratimmars skift. När halva besättningen skötte sina sysslor ombord vilade resten av besättningen. Men när det stormade eller något annat inträffade följde de inte det. När man hör "vila" tänker man ofta på en säng, men på skeppen fanns det inga sängar, det fanns inte ens en gång en bestämd sovplats. Så när sjömännen skulle vila lade de sig uppe på däcket utan att ta av sig kläderna. Kojen, i form av en hängmatta var ännu inte känd för européerna, men Columbus skulle snart upptäcka den.

Efter ett fyratimmars pass, blev det vaktbyte och den nye utkiken klättrade upp i mastkorgen. Rorsmannen som skulle avlösas ropade ut skeppets kurs till styrmannen, som med stark röst vidarebefordrade den till navigatören. Navigatören ropade i sin ordning till den nye rorsmannen, som upprepade det han hört. På så sätt slapp man alla misstag. Det nya arbetspasset fortsatte nu med sina sysslorna ombord. Man svabbade däcket, spilsade repen, hissade eller revade seglen. Man lagade eventuella skador i seglen och tunnbindaren reparerade tunnorna. Varje halvtimme vänd en skeppspojke upp och ner på timglaset, det var det ända sätte att hålla reda på tiden. Båtsmannen höll koll på besättningen så att allting gick korrekt till, han skickade även order från styrmannen vidare.

Columbus satt vid bordet i sin hytt och markerade själv skeppets kurs på sjökortet och försökte beräkna hur långt de hade seglat.

Om man är glad för mat skulle man nog inte stå ut med maten ombord under någon längre tid. På den tiden fanns det inte en kock ombord på skeppen. Det maten man gjorde tillagades på en enkel kokplats uppe på däcket. Maten bestod oftast av skeppsskorpor, saltat kött, olivolja, ost, bönor, ris, honung, gul lök, vitlök, mandlar och torkade vindruvor. Ombord på skeppen fanns det alltid mjöl och tunnor med ansjovis och sardiner. Till dricka hade man vatten eller rödvin. Denna födan innehåller nästan inga C-vitaminer alls, som det finns rikliga av i citroner. Trehundra år efter Columbus tid löste engelsmännen detta genom att dela ut citroner till besättningarna på sina fartyg. På så sätt lyckades de att stoppa den fruktade skörbjuggen, som förorsakade variga sår och bölder över hela kroppen.

Under 1400-talet var livet som sjöman inte bara äventyrligt utan också hårt och riskfyllt.

Som vi redan vet hade Columbus inga problem med vindar, stormar eller stiltje. Men vad han däremot hade problem med var besättningen, som vid ett tillfälle var helt övertygande om att de aldrig skulle få se sitt hemland igen. På Santa Maria var det nära att det skulle bryta ut ett uppror. Männen var livrädda och krävde att Columbus skulle beordra skeppen att vända och segla hem. Men Columbus var övertygad om att resan skulle lyckas och nå sitt mål. Frågan var om han verkligen visste vart de befann sig.

På Columbus tid fanns det två olika navigationssystem, så man kunde ange skeppets kurs mitt ute på havet. Det ena var med hjälp av stjärnorna och det andra var efter tumregeln. Den först nämnda var tillförlitligare än den andra, men den användes sällan eftersom den tidens sjöfarare inte hade de instrument som behövdes för att ange stjärnornas exakta position på himlavalvet. Man vet säkert att Columbus inte använde denna metod. Han litade istället på sitt eget omdöme och sin erfarenhet, när det gällde att bestämma kursen. Han beräknade helt enkelt den sträcken som de hade åkt på en dag och antecknade det på ett sjökort. Med hjälp av kompassen tog han ut kursen. Med denna metod var det väldigt lätt att begå misstag. Det ända kaptenen och navigatören kunde lita på var sin erfarenhet och blick när de skulle avgöra avstånd till sjöss. Columbus var fantastisk i det avseendet. Männen var väldigt skickliga med tanke på att de bara hade några få hjälpmedlen. En kopass, sjökort, kvadrant(en föregångare till sextanten), linjal, passare, och multiplikationstabell.

Columbus lurade faktiskt sina män. Han låtsades att de hade rest mycket kortare sträcka än vad de egentligen hade gjort för att lugna besättningarna, som säkert blivit rädda och oroliga om de hade veta att de var så långt hemifrån. Men helt lunga var de inte. Även fast de ofta såg tecken på att de var nära land. Fåglar flög förbi och jättekrabbor kom simmande. Men något land dök det inte upp. Frågan var om de någonsin skulle få se Indien. De hade kanske redan passerat Cipangu? Skulle de dö av svält och törst mitt ute på havet?

Columbus lyckades med hjälp av bröderna Yañez och Martín Alsonso Pinzón, kaptenerna på Niña och Pinta, lugna besättningarna. Columbus lovade att om man inte skulle sikta land inom tre dagar skulle man vända om och segla hemåt. Den som först siktade land skulle få en belöning på 10 000 maravedier.

År 1492 den 11 oktober såg utkiken en utskuren käpp och en kvist täckt av små snäckor komma flytande förbi. Det verkade som om de var i närheten av land. Columbus satte ut dubbla vakter och uppmanade männen att vara extra vaksamma. Han ville inte ta risken att åka på ett okänt rev.

När Columbus stod på däcket vid midnatt tyckte han sig se ett sken från ett litet vaxljus. Klockan 2 på natten den 12 oktober kungjorde gevärseld från Pinta att man hade siktat land. Columbus lovar utkiken på Pinta, Rodrigo de Triana, belöningen men han behåller den själv, genom att påstå att han hade sett eldar på land två timmar tidigare.

Resan hade tagit 33 dagar och 23 timmar.

Expeditionen landsteg på en korallö på Bahamaöarna. Ön var cirka två mil lång och hade en bredd på ungefär en mil och omgiven av farliga undervattensrev. De fann en öppning i reven och Columbus rodde tillsammans med sina män in till stranden. Uppe på land kastade de sig på knä och tackade Gud. För att visa sin tacksamhet döpte de ön till San Salvador, Frälsaren, och det heter den än idag.

När spanjorerna för första gången landsteg i Nya världen såg de "nakna människor", som Columbus skrev i sin dagbok. De så kallade "nakna människorna" blev både nyfikna och skräckslagna när de såg de underliga varelserna som plötsligt dök upp mitt ibland dem.

Så här skrev Columbus: "Ön är mycket stor och platt, träden vackert gröna. Här finns gott om vatten och till och med en stor sjö. Allt är så grönt att det är en fröjd för ögat att titta på det." Det var Columbus första kontakt med en sagolik ny värld, det var ju inte Indien som han trodde utan en ny världsdel.

Columbus var helt säker på att de hade kommit till Indien och trodde därför att de nakna och fattiga människorna han hade mött, levde i ytterområdena till det rika och legendariska Cipangu. Folket talade ett språk som ingen av spanjorerna någonsin hade hört och de liknade inte något annat folk som beskrivits av tidigare upptäcktsresanden. Infödingarna hade till spanjorernas stora besvikelse inte en enda guldprydnad av något slag. Det var ju att hitta guld som var den främsta avsikten med resan.

Glädjen över att ha nått land dämpades därför, när Columbus och hans män såg hur fattigt de levde här. Columbus skrev i sin bok: "De simmade ut till våra fartyg och hade med sig papegojor, härvor av bomullsgarn, spjut och mycket annat som de bytte ut mot våra glaspärlor och bjällror. Byteshandeln försiggick i bästa samförstånd, men för mig framstod de som ett folk som behövde allt." Befolkningen på Guanahani, som de kallade sin ö, betraktade å andra sidan spanjorerna som gudomliga varelser som kommit från himlen.

När de två folkslagen möttes var det mycket stor nyfikenhet på båda sidor. Efter att nyheten om att dessa underliga varelser hade anlänt, belägrades skeppen av kanoter med nyfikna åskådare. I en av kanoterna fanns det över 40 män i, lika många som i flaggskeppet Santa Maria, vilket fascinerade spanjorerna.

De strömmade folk från olika delar av ön och de hade med sig enkla varor, men det var ju guld man ville ha. Folket på ön hade som sagt inget guld, men de talade om en ö där det fanns stora mängder guld. När de försett skeppen med ett rikligt vatten förråd seglade expeditionen vidare.

Som tidigare nämnts hade folket inget guld, men expeditionen upptäckte andra underligheter. Indianerna brände ett slags blad och andades in röken genom ett rör. Detta var européernas första kontakt med tobak. I sina hyddor sov indianerna i ett slags nät av bomull som de kallade hamaca. De europeiska sjömännen tog till vara idén, och häng mattan spred sig över hela världen. På så sätt fick sjömännen bekväma sovplatser om bord på skeppen.

Cuba var den ön där det skulle finnas guld. Innan skeppen anlände dit hade de upptäckt en mängd andra öar, Columbus hade döpt två av dem till Isabella och Ferdinand för att hedra det spanska kungaparet. Den 30 oktober år 1492 såg man från skeppen ett land med underbart vackra och grönskande palmer. Var detta guldlandet? Columbus skickade en delegation in i det inre med introduktionsbrev på latin till kejsaren av Kina, som spanjorerna trodde att det äntligen skulle få träffa. Besvikelsen blev stor. För när de kom iland mötte de bara infödingar, som var vänliga och nyfikna men verkade mycket fattiga. Det ända guld de hade var små guldstycken en del bar runt halsen.

Landets skönhet gav dock Columbus en viss tröst, i sin reseberättelse skrev han: "Landskapet och luften är det ljuvaste jag upplevt. Bergen är höga och mycket vackra."

Kaptenen på Pinta övergav expeditionen för att söka guld på egen hand, som om inte Columbus hade nog med problem.

Efter en sådan underbar och lyckosam resa är det kanske svårt att förstå att Columbus var så deprimerad. Men förklaringen är enkel. Hela expeditionen gick egentligen ut på att hitta guld, och hittade de inte det måste de betrakta expeditionen misslyckad. I spanjorernas ögon kunde inte Cubas otroliga skönhet ersätta frånvaron av guldet.

Men Columbus var inte den som gav upp i första taget. Han började utforska Cubas kuster kvadratmeter efter kvadratmeter. Han tvekade inte heller för att segla uppför floderna och genomleta de inre delarna av landet. När han seglade längs floderna såg han landskap, där man odlade majs och meloner och med ett så behagligt, milt, klimat och med en så överflödande grönska att han nästan trodde att han var på en annan planet. Columbus besökte infödingarnas hyddor, som han beskrev som enkla och mycket rena. I byarna odlade infödingarna jorden, de spann bomull, och byggde kanoter av trästammar.

Columbus fortsatte sin färd och de upptäckte ännu fler öar. En döpte han till Española, eftersom han tyckte ön liknade Spanien så mycket. Columbus tyckte att denna ön var så vacker att han föreslog att inga andra katoliker skulle få besöka ön. På denna ön hade invånarna mer guld än vad Columbus någonsin sett. Invånarna gav Columbus en guldmask i gåva, då blev han övertyga att han slutligen hade funnit ett av de guldrika länderna han sökte.

Hövdingen Guacanagari ville att Columbus skulle komma och besöka hans by, och eftersom hans sändebud hade gett Columbus ett bälte med en guldmask, tackade han ja. Det var mer än bara guld som lockade. Invånarnas vänlighet, speciellt från de nakna kvinnorna, spelade också en stor roll.

Columbus lämnade snart Española efter att fått upplysningar, som han tolkade att han snart var framme i Cipangu. Han lämnade Española på morgonen den 24 december år 1492 och det blev ett ödesdigert datum för Columbus expedition. På natten till juldagen sov hela besättningen ombord på Santa Maria med undantag för en skeppspojke, som styrmannen hade gett order att sköta rodret. Plötsligt skakades skeppet till av en kraftig stöt. Santa Maria hade kört rakt på ett korallrev. Likt de flest skepp på den tiden var Santa Maria hopfogad med träpluggar, så när hon gick på korallrevet föll hon bokstavligt ihop. Columbus förstod genast att Santa Maria skulle gå under.

När gryningen kom ropade de på hjälp av infödingarna och med deras hjälp bar man iland allt användbart. Tainofolket var så ärliga och hjälpsamma att Columbus efteråt skrev att inte ens en gång en spik fattades.

Pinta hade fortfarande inte kommit tillbaka, så expeditionen bestod nu av två besättningar med bara ett skepp, Niña. Columbus grät nu för första gången, han visste att resan han hade planerat i så många år inte kund slutföras.

De hade ett stort problem och det var hur de skulle få plats med Santa Marias besättning på den lilla karavellen Niña. Det gick naturligtvis inte, så Columbus beslöt sig för att lämna en del av besättningen på Española. Det saknades inga frivilliga eftersom de trodde sig vara mycket nära Cipangu och var ivriga att få lägga beslag på allt guld som skulle finnas där. På så sätt bildades den första kolonin i Nya världen. De byggde ett fort av det virke som de räddat från Santa Maria. Bosättningen kallades för Navidad (födseln) eftersom skepps brottet ägde rum på juldagen.

Den 4 januari år 1493 hissade Columbus seglen på Niña, ombord på skeppet fanns det sex taino-indianer som skulle visas upp för kung Ferdinand och drottning Isabella. Efter två dagar träffade han Martín Alsonso Pinzón på Pinta utanför Españolas kust. I Columbus bok står det att man inte växlade några hårt ord, för "att förhindra Satan från att störa överresan på det sätt han hittills gjort".

Niña och Pinta seglade nu norrut och fångade upp nordvästpassaden över Atlanten. Under hemresan såg Columbus tre sjöjungfrur (sjökor) men han tyckte inte att de var särskilt lika kvinnor. Skeppen höll inte särskilt hög hastighet eftersom Pintas mast hade försvagats av röta och båda skeppen var angripna av skeppsmask. Skeppen utsatts för en hård storm i hela tre dagar (12-14 februari).

Columbus överlevde stormen och kom tillbaka till Lissabon den 4 mars år 1493. Under en hela vecka höll han på att skryta för kung Johan om sina bedrifter. De portugisiske hovmännen blev så uppretade att var nära att mörda honom.

På fredagen den 15 mars seglade till slut Niña in i Palos hamn, på kvällen samma dag anlände även Pinta. Hon hade också klarat stormen och landat i norra Spanien i slutet av februari. Det hennes besättning som hade varit först att sikta den nya världen och hade kommit först tillbaka med nyheten. Dock var kaptenen på Pinta väldigt sjuk och avled bara några dagar efteråt.

Efter att ha kommit hem vilade sig Columbus fjorton dagar i La Rábida-klostret med Juan Pérez, och därpå åkte han iväg till Barcelona för att möta regnterna.

På färden, målade och prydde de sex taino-indianerna sina guldornament. Efter dem kom män som bar papegojor och underliga, uppstoppade djur. Sist kom Columbus till häst, omkring honom hade han en skara adelsmän som bönföll för att få komma med på nästa resa. I varje by de passerade var vägarna kantrade av hurrande och stirrande människor.

När Columbus anlände till Barcelona den 30 april år 1493, mottogs han med största äran. Speciella matprovare smakade av hans mat så att den inte var förgiftad. Han fick även rida offentligt vid kung Ferdinands sida, innan var det bara kungens son som fick den äran.

Många år senare spreds en historia om Columbus. När en man förolämpade honom genom att säga att någon skulle upptäckta Nya världen förr eller senare, bad Columbus gästerna att ställa ett ägg på hög kant. När alla hade misslyckats, krossade han äggets ena sida och ställde det på bordet. "Allting är lätt", sade han till dem, "när någon har visat hur man gör."

År 1494 beordrade Ferdinand och Isabelle Juan de Fonseca, att utrusta en flotta på hela 17 fartyg. I flottan ingick 3 skepp, 12 råriggade och 2 latinriggade. Detta var den största kolonisationsexpedition som någonsin gjorts. Ombord på de 17 fartygen fanns det mer 1200 män inräknat sjömän, missionärer, ämbetsmän, nybyggare och lycksökare.

Skeppen var lastade med verktyg, segelduk, tjära, vatten, saltat fläsk, vin, grytor, vapen, järnbojor, fiskekrokar, ljus, astronomiska kalendrar samt hökbjällror, som de kunde byta med infödingarna. De fanns även levande boskap ombord, åsnor, katter, grisar och höns.

Columbus tog också med sig ett antal soldater, bl.a. 20 kavallerister.

Den 25 september år 1493 seglade Columbus ut från Cadiz. Den 26 september blåste det upp till storm, men sjömännen såg elmseld (en blixt som löpte längs masten) och sjöng psalmer till tack och trodde att St Elmo skulle rädda dem. Bara 22 dagar efter de hade lämnat Kanarieöarna siktade de land.

För att kunna upptäcka nya öar seglade Columbus medvetet längre söderut än förra gången. En av öarna han upptäckte kallade han Guadeloupe, eftersom munkarna hade önskat det. När Columbus ankrade upp struntade Diego Márquez, som var kapten på ett av skeppen, i sina order och gick iland på ön och försvann.

Ön Guadeloupe var till största delen täckt av en tät skog av väldoftande buskar och träd. Man skickade ut spaningspatruller för att hitta Márquez, och en av dem hittade en frukt, som de kallade anana (ananas). De påstod att de hade sett lemmar från människor upphängda som kött på krokar, tainobarn som göddes upp för slakt samt en kropp från en ung taino-indian, som kokades med gäss och papegojor. Detta fick sjömännen att tro att invånarna i Nya världen inte var fega stackare som Columbus påstod, utan vildsinta, omänskliga moster.

Öborna flydde för spanjorerna och Márquez återvände oskadad, men spaningspatrullerna sade att detta bara var för att de flesta av männen var borta och krigade. Columbus satte Márquez i bojor, antagligen för att lära honom att vara mer försiktig när han utforskade ny, okänd mark. Även om de spanska rapporterna antagligen var ganska överdrivna, så har kariberna givit oss orden karibisk och kannibal.

Expeditionen lämnade ön och begav sig till Española. När de kom fram den 27 november år 1493 hade Navidad blivit förstört och alla de europeiska nybyggarna hade blivit mördade.

På Española var Columbus guvernör över mer än 1000 spanjorer och 300 000 taino-indianer. Han började bygga en stad den 2 januari år 1494 och döpte den till Isabella. Efter det seglade han längs Cubas kust, som han trodde var Cathay (Kina). Han påstod också att han var i fastlandet, men han fann inga tecken på civilisation, och de taino-indianerna han måtte hade inte hört talas om något Cathay.

På Española vägrade Bernardo Boil att döpa taino-indianer, som inte hade lärt sig om Kristus. Han kunde heller inte lära dem något om honom eftersom det inte fanns någon tolk.

Det fanns ingen som odlade marken på Española, för varken soldaterna eller adelsmännen ville det. När de inte längre hade någon mat, tog de sig indianska slavar som skulle göra jobbet. Men indianerna reagerade negativt på detta, vissa blev sjuka och dog och andra begick självmord. De fick nog och bildade en armé på 10 000 indianer. Columbus besegrade dock dem i ett slagfält. Många av dem dog även av europeiska sjukdomar. 50 år senare fanns bara runt omkring 500 taino-indianer kvar på Española. De europeiska nybyggarnas ankomst hade nästan utrotat dem.

I sina brev till Ferdinand och Isabella påstod Columbus att han hade funnit en otrolig mängd guld, så han skickade hem några få bevis för det. Då regenterna skickade ut en ämbetsman för att inspektera kolonin, förstod Columbus att hans position var i fara. Så i mars år 1496 begav sig Columbus till Spanien, han lämnade över styret till sin bror Bartolomeo.

Den 30 maj satte åter Columbus kurs mot Amerika, denna gången hade han med sig med sex skepp. Han hade hört rykten om att det skulle finnas en stor kontinent söder om Västindien och nu ville han undersöka om det stämde, eftersom det ansågs att "dyrbara ting kom från de mycket heta regionerna där invånarna är svarta."

Flottan blev under resan liggande i stiltjebälte, och skeppen drev utan vind i hetan av den brännande solen. Så här skrev Columbus: "Faten med vin och vatten sprack. Vete brann som eld, det saltade fläsket sveddes och blev dåligt." Antagligen överdrev han lite eftersom han var mycket sjuk under resan.

Den 31 juli fanns det bara en tunna färskt vatten kvar ombord, såg Columbus tre bergstoppar vid horisonten. För att visa sin tacksamhet till Gud Fader, sonen och den heliga ande, kallade han ön efter den heliga treenigheten La Trinidad.

Den 5 augusti, efter han hade selat söderut från ön, nådde Columbus Pariahalvön i Sydamerika. Columbus märkte att vattnet var sött hela 115 kilometer ut från kusten, vilket var ett bevis på att en stor flod (Orinoco) rann ut i havet. Han drog som slutsats att floden kom från en, hitintills helt okänd, kontinent. Columbus var den första europé som steg i land på det sydamerikanska fastlandet.

I mitten av augusti avslutade Columbus sin expedition kring Pariahalvön och seglade till Española. Columbus var då mycket sjuk. Hans ögon var så inflammerade att de blödde.

Under tiden Columbus hade varit borta hade hans två bröder Bartolomeo och Diego flyttat kolonin från Isabella till en hälsosammare plats på södra delen av ön. De gav den namnet Santo Domingo efter deras far Domenico. Det hade blivit något bättre förhållanden på Española. De hade börjat tillverka sitt eget bröd, fläsk och kött. I oktober samma år skickade spanjorerna en last med tainoslavar och bresiljaträ till Spanien.

Columbus behövde dock rapportera att indianernas hövding fortfarande låg i strid med spanjorerna på Española och att många kolonister också gjort revolt. Revoltens ledare var Francisco Roldán. När Columbus och Roldán slöt fred, orsakade han åter en revolt, genom att ta till fånga en nybyggare som hade kidnappat hans tainokvinna. Denna revolt slogs ner och ledaren för den, Adrian de Moxica, fängslades. När han vägrade att bikta för en präst, kastade Columbus ner honom från fängelsemurarna.

Arga kolonister berättade för Ferdinand och Isabella att Columbus var en grym man, som tänkte bemäktiga sig Española och göra sig till kung över den nya världen. Det spanska kungaparet skickade år 1500 en spansk adelsman, Don Francisco de Bobadilla, som skulle ta reda på vad som försiggick. Hans tog vittnesmål från alla som avskydde Columbus. Han arresterade Columbus och hans bröder och sände tillbaka dem till Spanien.

Efter Columbus kom iland i Cadiz i oktober år 1500, åkte han till Las Cuevas-klostret i Sevilla. Han satt fortfarande i bojor.

Columbus klagade och sade: "Jag har gjort en ny resa, till en ny himmel och en ny jord, och gjort Spanien till det rikaste av lände, och ändå behandlas jag som om jag stulit Indien. Vem skulle tro något sådant?"

Efter att ha väntat i två månader tog regenterna emot honom vid hovet. De lossade hans kedjor, därefter hade han alltid vid sin sida när han sov som en påminnelse om hur han belönats för sina tjänster.

Columbus fick dock inte åka tillbaka till Española. Istället utnämndes Don Nicolás de Ovando till guvernör över Västindien. I februari år 1502 hissade Ovando segel med 30 skepp och 2500 män.

Den 14 mars godkände till slut Ferdinand och Isabella Columbus fjärde och sist resa till den Nya världen. Hans mål var att hitta en väg till Indien över Atlanten. Skulle han lyckas skulle han därmed kunna segla jorden runt.

Fjärde resan

När Columbus den 9 maj år 1502 gav sig av från Cadiz med fyra skepp var han 51 år gammal. Hans son Fernando var med på resan, och även Columbus bror Bartolomeo följde med under vissa protester. Besättningen var en blandning mellan gamla vänner och unga äventyrslystna gossar , totalt 56 skeppspojkar och 43 sjömän.

Resan över Atlanten var lätt och redan den 15 juni anlände skeppen till Matininó. Där fyllde Columbus på vattenförråden och han fick sjömännen att tvätta sina kläder. Han begav sig sedan till Española, vilket han egentligen inte fick. Men han ville byta ut ett av sina skepp, Santiago, som var en dålig seglare ,mot ett bättre skepp. Han hade dessutom lagt märke till ett antal delfiner och sälar, vilket betydde att det snart skulle bli storm.

Men i Santo Domingo förbjöd Ovando Columbus att segla in i hamnen. Den nye guvernören hade ägnat tre månader att reda ut de problem Columbus inte hade lyckats att lösa. Bobadilla skulle just segla tillbaka till Spanien med en flotta på 28 fartyg, som var lastade med en stor mängd guld och de flesta rebellerna. Enligt Ovando kunde Columbus ställa till med besvär.

Och när det gäller stormen så hånade spanjorerna i Santo Domingo Columbus och såg honom som en "olyckskorp". Columbus sökte skydd i en närliggande vik, medan Bobadilla satte kurs mot Atlanten.

Den 30 juni blev det storm som Columbus trodde och rebellernas skepp sjönk och de drunknade. Columbus hade fått lä i sin skyddande vik, och han seglade nu österut för att utforska Centralamerikas kust. Vad han hoppades på att finna var en passage till Indien.

Invånarna på fastlandet var skickliga vävare och bra på att arbeta i koppar, men de trodde att spanjorerna försökte förtrolla dem. Den 17 oktober vid Guayga attackerade de skeppen, blåste i horn och spottade på spanjorerna. När Columbus den 9 november försökte ta några av dem tillfånga, simmade de bort från båtarna och dök som havsfåglar för att komma undan.

Det dåliga vädret återvände, och Columbus led av ledvärk. Den 6 januari år 1503 ankrade han slutligen till vid mynningen av en flod som han kallade Belén där han byggde en liten bebyggelse. Det fortsatte att regna ända tills den 14 februari och skeppen stängdes inne av en sandbank som bildades framför flodens mynning.

Invånarna i landet, som spanjorerna kallade Veragua (Panama), sade till Columbus att det fanns vatten på båda sidor om detta land och att det ändats var tio dagars segling till Indien. Nu var Columbus bara några mil från Stilla havet, men flera tusentals mil från passagen till Indien.

I mars år 1503 fick Columbus och hans män veta att quibian, som var traktens hövding, tänkte döda dem alla, så de begav sig iväg från Veragua och seglade mot Española.

Det läckte in vatten i de maskätna skeppen och för ett av skeppen hjälpte det inte med hur man än försökte att ösa ut vatten, de andra två lyckades ta sig till Jamaica. Den 25 juni satte besättningarna skeppen på grund och förskansade sig på båtarna. Som skydd mot solen täckte de båtarna med stora palmblad.

Det fanns nästan inget hopp om att ett förbipasserande skepp skulle komma och rädda dem. Därför köpte Columbus två tainokanoter och gav order till sin sekreterare och en sjöman att paddla till Española. En färd som var på över 160 kilometer. Därefter kunde han bara vänta och byta sjömansmössor och hökbjällror mot kött och kassavabröd.

Columbus sattes under det följande året verkligen på prov. För i februari tröttnade taino-indianerna på att byta mat mot krimskrams. Columbus, som hade inväntat en solförmörkelse den 29 februari, sade till infödingarna att Gud skulle förmörka solen om de inte gav dem med mat. Samma natt som eklipens skugga föll på månen hade taino-indianerna bråttom att komma ut till Columbus skepp med mat och för att be om att Columbus Gud inte skulle straffa dem.

Taino-indianerna ställde även Columbus inför myteri. Eftersom den 19 maj hade de sätt hur Columbus bror, Bartolomeo, i ett egentligen regelrätt slag, hade dödat ett antal rebeller och tagit deras ledare till fånga.

Ett år efter att de hade strandat, kom i juni undsättningsskeppet, och den 13 augusti seglade Columbus in i Santo Domingo, som redan hade blivit en blomstrande stad. Ovando, som var guvernören hälsade honom med en tillgjord vänlighet. Columbus son Fernando skrev i sin bokatt det var "en skorpions kyss".

Columbus återvände sedan till Spanien i november, men då var han alldeles för sjuk för att kunna resa vidare. Han hyrde ett hus i Sevilla och för att fördröja tiden skrev han till kungaparet. Han ville att de skulle hålla vad de hade lovat och ge honom en tiondel av förtjänsterna från Españolas gruvor. Han blev en mycket rik man, även fast de bara gav honom en femtedel.

Columbus var 57 år gammal när han dog den 20 maj 1506. Fernando, hans son, gifte in sig i den spanska kungafamiljen och reste år 1509 till Española som amiral över Oceanen och guvernör över Västindien.

Columbus kom aldrig till Nordamerika och trodde att han funnit Ostindien och Japan. Han var en skröt och överdrev mycket, men den koloni han var guvernör över lyckades han aldrig sköta. Hans upptäckter förde med sig utrotandet av tainofolket och deras civilisation.

Columbus historia är ändå verkligen otroliga. Han föddes som son till en obetydlig vävare och ledde den första expeditionen till den nya världen. Han var den förste europé som landsteg i både Västindien och Sydamerika. Han undgick gång på gång döden vid skeppsbrott, revolter och sjukdomar. Hans resor satt prägel i världshistorien.