Du har kommit till Novellen

 
 
J E Eriksson, privatdetektiv
 
en novell av Gerd Wasén
 
När jag en gång började planera den här verksamheten satte jag upp en
trenchcoat som en av de absolut mest oundvikliga utgiftsposterna i
initialskedet. Sedan dess har jag faktiskt slitit ut två, men den första
var nog mer ett olycksfall i arbetet när jag blev tvungen att hastigt
kasta mig in bakom en bil än rent slitage. Vad den andra beträffar så
tänker jag spara historien om vad som hände med den till mina memoarer för
man ska ju aldrig lägga alla sina ägg i samma påse som min kloka mormor
talade om för mig när jag var liten.
 
Men det är klart att jag har fattat under de här åren att en trench inte
är det allra lämpligaste plagget om man ska spana obemärkt på någon eller
något och alla andra människor har till exempel sportjackor på sig. Det
insåg jag den gången jag satt iförd ovannämnda trench och en tjusig blond
peruk på ett populärt näringsställe i stan och läste tidningen och drack
kaffe medan jag höll ögonen på en intressant portuppgång på andra sidan
gatan. Min son var elva år då och jag höll andan när han klev in med två
av sina bästa kompisar och den första han fick syn på var naturligtvis
mig.
 
Men tänk, gliets ögon mötte mina och han log hult och klev vidare utan
några synbara och framförallt inte hörbara tecken på igenkännande. Ett
sådant flott erkännande av mig själv som självständig kvinna och
privatdetektiv i kombination med min roll som maka och mor har jag väl
aldrig fått vare sig förr eller senare och det utgick också en biobiljett
som tack och uppmuntran ifall vi skulle råka i någon liknande situation
någon annan gång. Gissa vad han sa förresten när vi pratade om saken på
kvällen hemma i lugn och ro? "Mamma, du var faktiskt den enda i hela stan
som hade trench på dej."
 
Men nu förirrar jag mig in i andra historier än den jag egentligen skulle
berätta. Fast det är klart att lite bakgrund kan ju alltid vara trevligt,
så om jag tar det från början så hittade jag en vacker dag en ledig
vindskupa såpass mitt i stan som man gärna kan komma. Och bingo! kan man
tänka sig, en blygsam men dock lottovinst satte mig i stånd att skaffa
både telefon och skrivmaskin och så var jag igång. J E Eriksson,
privatdetektiv, diskret, pålitlig och effektiv, det är jag det. Kanske har
ni någon gång sett någon av mina annonser eller fått ett flygblad i
brevlådan.
 
Fast nu för tiden förlitar jag mig ganska mycket på mun-mot-mun-metoden.
Hittar jag inte er katt, handväska eller bortsprungna tonåring så klaga
inför mig, lyckas jag så berätta det gärna för era vänner! Och jag
försäkrar att det finns fler förlagda tillhörigheter, bortlöpta husdjur
och försvunna anförvanter här i världen än jag någonsin kunnat drömma om
innan jag startade verksamheten.
 
Den här veckan som min historia tilldrar sig i var ganska körig. Jag hade
några enklare fall på gång men också en rätt kinkig sak som skulle ta lite
tid för jag skulle nog bli tvungen att åka ner till Göteborg och leta rätt
på dottern till en av mina klienter där. Jag har aldrig förstått varför
inte föräldrarna själva kan ta en ronda runt de gator och torg där det är
ganska troligt att ivägflugna avkommor håller till istället för att betala
en privatdetektiv att göra det. Fast det är klart att det är ju en av de
grenar som jag själv sitter på, så den ska jag väl inte såga av.
 
Det där är en av de etiska frågor som jag stött på ganska ofta på sista
tiden. Men etik är ju sådant som krånglar till livet för en stackars
privatdetektiv så jag satt helt enkelt vid mitt skrivbord och planerade in
trippen till Göteborg i min kalender när den eleganta damen som var klädd
i minkjacka trots att det bara var oktober stack in sitt välfriserade
huvud genom dörren till mitt kontor.
 
-Varsågod och stig in, sa jag artigt och la ifrån mig pennan. Kan jag
hjälpa till med något?
 
-Jag söker J E Eriksson, sa damen och tittade sig omkring som om hon
väntat sig att den eftersökta skulle sitta uppflugen i träpersiennerna
framför fönstret eller kanske dold bakom den stora kartan över Västsverige
på väggen.
 
-Det är jag, sa jag. Till er tjänst.
 
-Utmärkt, sa hon affärsmässigt och om hon var förvånad över att J E var
en kvinna i min egen ålder så dolde hon det väl. Det är en sak som jag
skulle vilja diskutera med er, fortsatte hon.
 
Hon tystnade och ja, sedan gjorde hon det faktiskt, hon tog upp ett
cigarettmunstycke av pärlemor ur den eleganta krokodilhandväskan, satte i
en cigarett och tände den.
 
-Det gäller min man, sa hon och blåste ut en perfekt rökring.
 
En svindlande sekund fick jag för mig att hon ville ha karlen likviderad
och funderade på hur jag skulle kunna avböja uppdraget på smidigaste sätt.
Men naturligtvis var det inte det hon ville.
 
-Jag vill ha reda på vad han har sysslat med den sista tiden och vad han
tänker syssla med den närmaste framtiden, sa hon. Förra veckan, dennna och
nästa.
 
-Jag tar betalt per timme, sa jag. Men jag har också en taxa för hela
uppdrag exklusive utlägg.
 
-Pengar är inga problem, svarade hon och den här gången åstadkom hon en
hel serie perfekta rökringar. Jag nämnde en summa och hon accepterade utan
att höja på ögonbrynen. Hennes kläder var dyra men hon hade klass själv
också.
 
Hon gick sedan jag tagit reda på några ytterligare detaljer och talat om
för henne när hon kunde vänta sig att höra av mig. Jag la upp fötterna på
mitt stadiga skrivbord som jag en gång inköpte på auktion för en hyfsad
summa och tummade fundersamt på fotografiet hon gett mig. Det föreställde
hennes make, mitt nyaste spaningsobjekt och jag kände väl igen
anletsdragen för jag hade träffat den här mannen förra veckan.
 
Varför hade jag inte talat om det för kvinnan när hon visade mig kortet?
Sagt att å, vad festligt, du är ju gift med min gamla skolkamrat som jag
inte hade träffat på mer än tjugo år men som jag ramlade på av en slump i
onsdags. Berättat om den trevliga middagen på flott restaurant med
åtföljande nattklubbsbesök. Jag kunde ju till och med ha visat henne
klänningen jag haft på mig, en riktigt tjusig svart sak, min enda i den
vägen om sanningen ska fram, för den hänger i garderoben här på kontoret
och används bara i samband med uppdrag. Från vilken regel användandet vid
den här middagen naturligtvis var ett undantag.
 
Hela den här historien med restaurantbesöket och fortsättningen på
nattklubb var ju förresten ett stort undantag. Jag sprang på Krister mitt
på torget av en ren slump när jag ätit lunch på onsdagen och det var
förstås jätteroligt. Det blev stora kramen och många minns du och det är
inte klokt vad kul det är att se dig och så vidare.
 
-Vi går ut och äter middag ikväll, sa han impulsivt och la händerna på
mina axlar på ett sätt som jag mindes mycket väl. Och jag svarade ja utan
att tänka mig för nämnvärt för Krister hade jag ju känt långt innan jag
träffade Peter och blev expert på inlagda päron, barnuppfostringsfrågor
och besvärliga svärmödrar.
 
Jag tillbringade den eftermiddagen med att spåra upp en bortsprungen hund
som omväxling mot kattorna, leta rätt på en försvunnen cykel, det var inte
svårt alls för den fanns i polisens hittegodsavdelning, och prova ut
vilket av mina två läppstift som gjorde sig bäst till den svarta
klänningen. Peter var i Stockholm och det gli som en gång inte avslöjade
mig bor numera i egen lägenhet så jag brydde mig inte om att gå hem innan
jag skulle träffa Krister igen. Kanske fanns det ett annat skäl till det
också, kanske inte.
 
Hursomhelst så åkte vi taxi till en annan stad, jag säger inte vilken.
Krister sa att han kände till en restaurant med helt fabulös mat där. Vi
drack vin, åt sjötunga Walevska och jag fick likör till kaffet. Vi dansade
i nattklubben en trappa ner och satt och pratade över varsin drink i en
bekväm soffa i ett avskilt bås. Jag upptäckte att den vuxna
privatdetektiven J E hade mycket stora likheter med gymnasieeleven J E en
gång i världen. Skillnaden var att nu hade jag fler facit i handen när det
kom till omdömesfrågor. Ville jag åka hem... För den vuxna J E hade det
fina varit att prata, att dansa, att titta i ögonen över ett glas vin. Vad
min yngre upplaga hade svarat är jag inte så säker på.
 
Vi åkte taxi hem igen men av någon anledning som jag inte brydde mig om
att motivera inför mig själv så uppgav jag en adress några kvarter från
mitt riktiga hem. Jag stod och vinkade efter taxin så att Krister inte
skulle lägga märke till att jag inte gick upp i den port vi stannat vid.
Vi hade stämt möte i Göteborg för det visade sig att vi bägge två skulle
vara där å yrkets vägnar på fredagen. Men när jag kom till restauranten
fanns det ingen Krister där. En artig hovmästare gav mig ett brev, ett
paket och en blombukett modell stor. Lunch var redan beställd och betald
åt mig, jag skulle bara slå mig ner i lugn och ro, sa han.
 
Jag fick en vas till mina blommor och en saftig biff med lök till mig
själv. Paketet visade sig innehålla en stilig chokladask och i brevet stod
det några rader om hur kul det varit att träffa mig och att han var
besviken att vi inte kunde ses på lunchen som avtalat men att han hoppades
att maten skulle smaka bra ändå. Och det gjorde den, för hela
arrangemanget var så rart och omtänksamt och brevet så likt den Krister
jag känt för längesedan att jag blev glad och mådde gott trots att jag
fick äta ensam.
 
Som sagt varför hade jag inte berättat det här för Kristers fru när hon
visade mig fotografiet? Kunde det ha något med etik att göra? Men det jag
nog funderade mer på där jag satt i min bekväma skrivfåtölj och tittade på
fotot hon gett mig var att Krister uppenbarligen inte heller berättat om
det här mötet för henne. Eller hade hon bara helt enkelt inte kopplat ihop
privatdetektiven J E med en "gammal skolkamrat som jag inte sett på många
år"?
 
Tidsmässigt låg jag i alla fall bra till när det gällde det här fallet
för jag visste vad Krister haft för sig på onsdagskvällen och jag visste
också vilket hotell han bott på när vi träffades. Jag har en källa där,
vem avslöjar jag naturligtvis inte, men det tog mig inte alltför lång tid
att kartlägga Kristers aktiviteter den första veckan hans fru var
intresserad av. Några telefonsamtal senare var jag även informerad om
händelserna i den vecka vi nu befann oss i. Jag kunde inte förstå den
svartsjuka som var villig att betala för så alldaglig information.
 
Affärsmöten, lunch med gammal kompis (manlig), biobesök (ensam), inköp av
några slipsar och skjortor. Stackars Krister, det verkade inte något
vidare uppåt, jag började nästan tycka synd om honom. Men det fina med det
här uppdraget var ju att jag samtidigt kunde sköta en hel del andra saker
till exempel den där göteborgsresan som visade sig besvärligare än jag
räknat med. Flickstackaren vägrade blankt att följa med hem, hon påstod
att ingen brydde sig om henne där och att det bara var den sociala
katastrofen hennes föräldrar ville undvika. Jag skaffade henne ett rum på
ett anständigt hotell och tillbringade många timmar med att prata och
försöka reda ut vad det var som gått så snett mellan henne och
föräldrarna.
 
-Dom bryr sej inte om mej, vidhöll hon envist. Bara allt ser snyggt ut
utåt är dom nöjda. Jag sa till henne att jag tänkte tala med hennes
föräldrar men inte berätta var hon fanns. Sedan skulle vi träffas allihop
på så att säga neutral planhalva och se vad vi kunde komma fram till.
Flickan var nöjd men hennes pappa blev rasande och jag började inse att
det låg en hel del i det hon sagt till mig.
 
Samtidigt skulle de vanliga husdjuren, cyklarna och annat löst gods
spåras upp och letas fram. Det är inte var dag en tjusig dam dyker upp på
ens kontor och erbjuder bra betalt för något som onekligen är lite mer i
stil med vad man föreställer sig är ett privatdeckarjobb, så man får allt
vackert tacka och ta emot de mindre spännande uppdragen också. Men jag
hade flyt den här veckan och det mesta lyckades ganska bra. Utom förstås
när jag hade Krister så att säga färdig och inslagen för redovisning för
då inträffade det pinsamma att jag sprang på honom på torget inte mer än
någon meter från det ställe där vi möttes förra onsdagen.
 
Jag fick en lika hjärtlig kram som förra gången och Krister kastade en
hastig blick på sitt armbandsur och frågade om jag hade tid till en kopp
kaffe. Vi slog oss ner vid mitt favoritbord inne i kaféet där man har så
bra utsikt ut över gatan och torget utan att synas utåt själv. Det har nog
blivit en dålig vana av mig att alltid välja just det bordet om det är
ledigt. Det var roligt att se honom igen men ändå naggade den där känslan
av att vad skulle han säga om han visste vad som låg i kuvertet i min
portfölj?
 
-Krister, berätta lite om din fru, sa jag. Han tittade förvånat på
mig.
 
-Du vet, jag är inte gift, sa han. Det var nära ögat en gång men hon dog
i leukemi och sedan dess har jag nog inte träffat någon som... Han
tystnade och såg tankfull ut en liten stund. Och du var ju redan upptagen,
la han till i ett försök att lätta upp den dystra verkan av sina ord.
 
Privatdetektiven J E snappade efter luft och blev glödröd i ansiktet. Jag
var så arg på mig själv så jag kunde spricka. Inte ens den enklaste mest
elementära kontroll av kvinnans uppgifter hade jag orkat genomföra.
 
-Snyggt jobbat J E, sa jag ironiskt till mig själv. Just vad man kunnat
vänta sej av en landsortsdeckare. Samtidigt slog det mig att det var
förmodligen därför jag blivit utvald till jobbet.
 
-Om du inte är gift Krister, sa jag, så ska vi nog ha ett litet samtal på
mitt kontor. Men om den röda BMW:n därute är din tar vi oss dit på
slingrande vägar.
 
Det var skönt att han fattade lika snabbt som jag kom ihåg från skoltiden
för han slängde en blick ut genom fönstret och såg mannen i grå kostym som
ägnade ett diskret men dock intresse för bilen. Krister tog upp en
mobiltelefon ur rockfickan och skulle precis knappa in ett nummer på den
när jag hejdade honom.
 
-Inte den, sa jag. Den är så väldigt lätt att avlyssna.
 
Nu började han se förvånad ut men det var ändå ingenting emot den min han
satte upp när jag väl berättat hela historien för honom. Vi hade kommit
upp på kontoret på ett sätt som jag inte tänker avslöja för det kan ju
tänkas att jag kan komma att ha nytta av det någon gång i framtiden också.
Han satt i min besöksfåtölj och jag bakom skrivbordet. Jag hade berättat
för honom om den eleganta damen och jobbet hon beställt av mig.
 
-Spionage, sa han fundersamt. Visserligen har jag en hyfsad befattning i
en ganska spännande industri men att jag skulle vara så intressant hade
jag nog aldrig tänkt mej.
 
-Det som jag inte riktigt fattar, sa jag, är att dina aktitiveter är så
lugna, ointressanta om du ursäktar att jag säjer det, och ändå ville dom
ha dom kartlagda. Vi satt tysta en liten stund men plötsligt la Krister
upp ett gapskratt.
 
-Du säjer att det är lätt att avlyssna en sån mobiltelefon som jag har, sa
han när han lugnat sig lite.
 
-Ja, men det finns bättre utrustning, sa jag. Om du är i den positionen
att du är intressant för industrispioner så bör du kanske satsa på lite
andra grejer.
 
-När jag hade träffat dej och vi hade bestämt att vi skulle äta middag på
kvällen så ringde jag en medarbetare på huvudkontoret och bad honom att
han och jag kunde ta vårt möte dan efter istället för på kvällen som vi
hade bestämt tidigare. "Det dök upp något ur mitt förflutna" sa jag när
han frågade varför. Det var inga problem så det där samtalet hade jag nog
aldrig tänkt på om inte...
 
Han började skratta igen men hejdade sig efter en liten stund och såg
allvarlig ut.
 
-Egentligen är det inget att skratta åt, sa han. Industrispionage! Sånt
där har man bara läst om i deckare. Men vi har faktiskt en het grej på
gång just nu...
 
-Så du har säkert stått under övervakning ett tag, avbröt jag. Och så
börjar du yra om något ur ditt förflutna i telefon. Dom tog en rövare, det
kunde ju vara lämpligt för utpressning.
 
-Alltid värt ett försök, sa han. Men vad gör vi nu?
 
-Såhär, sa jag.
 
Damen som inte var Kristers fru var lika elegant som förra gången när hon
dök upp på mitt kontor för att hämta spaningsresultatet och betala
återstoden av arvodet. I kontanter som jag hade sagt till henne, för jag
vill inte springa på banken titt som tätt med en massa olika checkar, det
bara väcker onödig uppmärksamhet. Hon snappade åt sig kuvertet och gav mig
pengarna utan några kommentarer. Cigarettmunstycket såg jag inte till den
här gången.
 
Om hon verkligen hade varit gift med Krister så hade hon nog blivit nöjd
med vad som stod att läsa i rapporten. Lunch med gammal kompis (manlig),
biobesök (ensam). Inte en rad som ens den mest glödande svartsjuka hustru
kunnat få ut något av. Middagen med mig omnämndes diskret som middag med
barndomsvän. Men som underlag för utpressning var det ju onekligen ganska
tunt och jag tvivlade på att jag skulle få några uppdrag av henne i
framtiden.
 
När hon hade gått kravlade Peter och Krister ut ur garderoben och
sträckte på armar och ben. Peter är fotograf och jag har haft nytta av
hans habila förmåga att ta bra bilder utan avslöjande blixtljus när sådan
diskretion varit av nöden några gånger. Så när Krister styrde kosan mot
Stockholm igen efter avslutat arbete i Västsverige och en god middag hemma
hos Peter och mig där vi bland annat pratat igenom  vad som
hänt, hade han med sig både några snygga foton på sin föregivna hustru
och en bandupptagning av mitt samtal med henne när hon hämtade
rapporten.
 
Göteborgsresan blev en sådan där alla-vinner historia. Flickan vägrade
följa med hem och föräldrarna utarbetade snabbt en plan på en au-pair
plats i London. Mamman skulle följa med dit och installera henne och se
till att hon hamnade hos en trevlig familj. Alla var nöjda och jag kunde
dra mig tillbaka till mitt kontor och fundera lite grand på det här med
etik ett tag igen. Det hade varit direkt otrevligt att spionera på Krister
och jag hade inte heller uppskattat känslan av att jag visste mer om hans
förehavanden än han hade berättat för mig. Att stå diskret placerad bakom
en pelare när Krister klev in på biografen den där gången till exempel var
någonting som fick mig att rodna när jag tänkte på efteråt.
 
Men samtidigt hade jag ju faktiskt gjort nytta dels genom att visa
eventuella utpressare att Krister inte var mycket att hoppas på i den
vägen och dels genom att förse honom med en del material om personer han
borde se upp med inklusive ett litet påpekande om att han pratat med en
kollega om att någonting dykt upp ur hans förflutna när han skulle äta
middag med mig... Och paketet han skickade efter några dagar tog jag som
en vink om att jag kunde glömma bort det där med att rodna för i det låg
en stilig trenchcoat och på kortet som följde med stod det bland annat
"tack för hjälpen, har skaffat ny mobiltelefon och hör av mig om det där med
medarbetare."
 
-Men jag fattar inte att ni inte pratade om det den där onsdagskvällen,
sa Peter när jag visade honom trenchen. Om era familjer, vilka ni är gifta
med, barn och sånt där.
 
-Krister hör till min ungdom, svarade jag. Till tiden innan jag träffade
dej och blev expert på vinbärsmarmelad, tonåringar och jobbiga
svärföräldrar. Vi pratade om sånt som hände i skolan, om lärare och
kompisar och minnesvärda skoldanser och en del andra saker.
 
-Blev du gammal när du träffade mej då?
 
-Nej, jag blev lycklig, dummer. Och privatdetektiv så småningom.
 
-J E Eriksson, diskret, pålitlig och effektiv, sa Peter och la ena handen
bakom min nacke på det där sättet som är just hans speciella särmärke.
 
SLUT
 
 

Alla texter i Gerds deckarsida är copyright Gerd Wasén och får ej kopieras eller i övrigt användas utan författarens tillstånd.
Ill Gerd Wasén

Gerds deckare
Tillbaka till förstasidan