Men Bara En Liten
Välkommen till Men Bara En Liten!
Här bjuder jag på en liten berättelse som heter SANT. Jag skrev den för en del år sedan, men det är väl bara att konstatera att den är aktuell ännu!
SANT, en novell av Gerd Wasén.
Det var inte förrän det hade börjat hända väldigt ofta som hon lade märke till det.
Historien om moster Rut till exempel. Hon hade bara helt enkelt skrivit en liten hjärteknipande historia om en gammal kvinna som så gärna ville ge sin dotterdotter en fin present till konfirmationen men inte hade några pengar. Och så hade den där lotterivinsten dumpit ner och räddat situationen.
Tre veckor senare hade hennes egen gamla moster ringt och glädjestrålande berättat precis samma historia. Fast den hade hänt henne själv. På riktigt.
Då hade hon tyckt att det var ganska kul. Men den där torsdagseftermiddagen i bankkön var det inte riktigt lika roligt.
Hon hade kommit in i banken tjugo över fem. Det var lång kö till den enda öppna luckan. Med en suck ställde hon sej i den. Precis innan dörren låstes kom den blide, äldre gentlemannen in. Han ställde sej sist i kön och drog upp en tidning ur fickan. Det började krypa i henne.
Hon kände igen den här situationen. Det var hon själv som hittat på den.
Mycket riktigt. En man med strumpa över ansiktet och avsågat hagelgevär dök upp med de klassiska orden: Det här är ett rån.
Och så, medan folk i lokalen sakta frös till is, materialiserade sej den andre. Han med svart mask för ansiktet, som startade slagsmål med den förste rånaren och påstod att egentligen var det hans rån.
Den blide, äldre gentlemannen fick iväg dem bägge två innan polisen kom.
-Vad ska jag göra nu, tänkte hon förvirrat. Jag vet ju att det är den äldre herrn som är den riktige rånaren, för det är ju jag som har skrivit den här historien. Men hur ska jag få någon att tro på mej?
Hon gjorde ett diskret försök med polismannen som väntade i bilen utanför på sina kollegor inne i banken. Men som hon väntat blev det inget resultat.
Den natten drömde hon att hon försökte övertyga en hel flygplatsledning om att de inte skulle skicka iväg flight 683 till Rom.
Hon hade ju själv skrivit en berättelse om hur just det planet störtade. Men ingen ville tro på henne och hon såg massor av män, kvinnor och barn gå ombord på planet. Hon vaknade badande i svett.
-Men jag har aldrig skrivit något sådant, försökte hon lugna sej själv med.
På morgonen ringde poliskommissarie Svensson. Han var både förvirrad och lite generad.
-Helt klart skulle vi ju ha lyssnat på dej, sa han. Men hur kunde du veta?
-Det skulle inte poliskommissarien tro om jag talade om, sa hon. Men det var såhär att jag var med i en deckartävling i somras. Visserligen blev mitt bidrag inte publicerat men det hjälpte tydligen inte.
-Nähä, sa poliskommissarien.
-Men jag ska i alla fall aldrig mer skriva en deckarhistoria, la hon till.
-Vi är tacksamma för det, sa poliskommissarien matt.
När hon avslutat samtalet hämtade hon ett halvfärdigt manus från hyllan med arbeten hon höll på med och slängde det i brasan i öppna spisen.
-Det perfekta mordet, mumlade hon för sej själv. Den historien kan jag ju förstås aldrig skriva.
Nej, i fortsättningen fick det bli berättelser om bortsprungna barn som kom tillrätta och hundar som hittade hem själva fastän matte glömt dem vid affären.
Och så skrev hon färdigt den där om två unga människor som faktiskt klarade upp sitt äktenskap fastän det såg mörkt ut ett tag. Men när den var klar, och en till om två väninnor som återförenades efter att ha sökt varandra i tjugo år började hon tycka att det blev lite tamt.
-Jag måtte väl kunna göra något mer av det här, tänkte hon. Jag ska inte skriva ett ord på två veckor utan istället studera både tidningarna och TV-nyheterna ordentligt, så får vi se om jag får något bra uppslag.
Hon gick till biblioteket och läste alla dagstidningarna varje dag. Hon tittade på både Rapport och Aktuellt och följde noga med i Dagens Eko. Efter tio dagar hade hon sin plan klar för sej men hon fortsatte ändå de två veckorna ut som hon hade föresatt sej.
Svälten i Etiopien. Apartheidsystemet i Sydafrika. Offensiven i Afganisthan.
Egentligen hade ju allt det här en och samma grund.
På morgonen den femtonde dagen satte hon ett fräscht, oskrivet blad i skrivmaskinen. Hon log belåtet när hon började skriva. ”Dagen när det blev frihet och fred i världen.” Helst hade hon velat sätta ut datum också.
-Men man får väl inte vara allt för styv i korken, tänkte hon.
---
Gästsidan
Tillbaka till förstasidan
