V de här bara början

T+M: Py Bäckman

1979

Jag stod högst ppe på berget, stod o vinglade o njöt

Mitt emellan, jord o himmel o ekade o tjöt

Jag va ett steg ifrån evigheten, om jag tagit den korta vägen ner

O hisnande o stod stilla, för jag ville se mer

Jag såg dimman sakta falla, o jag skrek ta inte slut

Inte slut förräns ekot skalla, o en sol gick upp o en

Dag blev till, som föddes ur dimman som solen förvandlat till guld

O då satt jag mer ner, va de här bara början

Skulle de komma mer, mer, mer fastän tiden stod stil

E de likadant jämt, jag går där nere i sörjan

Kanske jag inte ser, ser, ser kanske jag inte vill

O jag sprang, ner för berget, jag va akilles hack i häl

Jag tänkte ön, men va en kråka o ja visste de väl

Jag va upprymd av ett under, lika vanlig som unik

Att sova vaken eller ned en blunder att säga va sig likt

För jag ser dimman sakta falla o jag skrek ta inte slut

Inte slut förens ekot skalla, o en sol gick upp o en dag blev till som föddes

Ur dimman som solen förvandlat till guld.

O då satt jag mer ner, va de här bara början

Skulle de komma mer, mer, mer fastän tiden stod stil

E de likadant jämt, jag går där nere i sörjan

Kanske jag inte ser, ser, ser kanske jag inte vill