undefined
undefined
Väggarna talar
Väggarna talar till mig. De böjer sig ner över mig där jag ligger på sängen och skriker åt mig: SKÄRP DIG! STÄLL DIG UPP! TA TAG I DITT LIV! Orden dunkas in i mitt huvud och tillvaron ställs på sin spets. Jag vill inte.
Trycker ner huvudet i kudden och tårarna strömmar ner för mina kinder.
- Livet! Låt mig vara ifred. Sluta bränna mig, sluta göra mig illa! skriker jag ut, men det hörs inget. Det är min själv som skriker.
Allt snurrar. Ensamheten fyller mitt inre och det känns som om hela
rummet trillar över mig, men bildar bara ett spindelnät som fångar mig. Fångar mig att vara kvar i livet. Vågar ju inget annat!
Jag har så mycket försöker jag inbilla mig. Jag har ett liv, en familj, vänner… men ändå är jag ensam och så fruktansvärt osäker på mig själv. Jag är vald till livet, jag har inte fått välja. Jag har inte valt att bli denna person, denna tänkare, som känner och analyserar för mycket. Det är det jag varit med om som format mig, och jag har just därför blivit den jag blivit. De som inte varit med om något som ställt till deras liv, kan ju få rida där på sin egen lilla våg, och njuta av de tror är livet. Jag vill inte rida på en jämn våg och flyta med. Eller vill jag det?
Medan vårsolen strömmar in genom mitt öppna fönster ligger jag och skakar. Ångest. Ångest över livet. Varför? Varför? Mitt liv känns så obetydligt, det känns hela tiden som om jag springer in i en vägg. Jag känner mig ful och otillräcklig. Jag BORDE prestera mer. Jag borde träna och bli snyggare. Jag borde gå ner i vikt. Jag borde plugga mer. Jag borde bestämma mig för vad jag ska göra med min framtid. Jag borde…
Hela mitt liv är fullt av en massa måsten, uppsatta av mig själv. Jag kanske kräver för mycket, men jag vill bli någon, bli något, och synas i mängden. Jag vill visa vem jag är och vad jag står för, och det skulle jag klara. Om det inte vore för dessa utseendekrav. Jag grämer mig var natt för min mage, mina bröst och min bak. Jag vet. Jag borde acceptera mig själv. Mina väggar och mitt rum måste vara trötta på mig där jag ligger var kväll med mina funderingar över livet.
Men vad spelar det egentligen för roll. Jag kan tänka att det inte spelar någon roll om jag är ful eller snygg. Jag ska ändå dö. Och när jag dör, så kanske det händer något, vilket jag både hoppas på och inte hoppas på. Men gör det inte det så märker jag inte det ändå.
Alla dessa tankar gör mig tokig. Jag är rädd. Rädd för att tänka dör mycket och inte hinna njuta av livet. Njuta av det som faktiskt är bra. Vissa dagar kan jag känna fullständig harmoni med livet, men mitt humör pendlar lika fort som solen går upp och ner. Jag önskar att jag kunde fylla mitt inre med glädje från dessa dagar, och spara tills när jag inte mår bra. Speciellt nu när det är vår. Då ska man må så bra, för att solen lyser och fåglarna kvittrar. Man ska vara ute och gå promenader och man ska vara lycklig och social. Fastän man kanske helst vill krypa in i sin egen lilla vrå, och vara ensam. Visst jag kan också känna glädje över att vitsipporna ännu en gång kryper upp ur marken, att fåglarna än en gång kvittrar och att gräset än en gång blir grönt. Det är bara dessa krav. Jag klarar inte mera.
Så här ligger jag. Ensam. Isolerar mig från omvärlden och tänker. Känner mig ännu mer ensam när jag kommer på hur liten och obetydlig jag är på denna jord. Ringer upp någon kompis bara för att jag måste träffa någon. Känner mig fortfarande ensam.
Så jag säger till dig som aldrig legat ensam i sitt rum, med fyra väggar som talar till dig, och en gång upplever det. Välkommen till livet.
