Sagan om ett underligt folk...
Det var ett exotiskt land med djurälskande invånare.
Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar. De åt ägg av olika konsistens. De klädda ut sina barn, tände eldar och smällde raketer. De var någon slags ond guddom de försökte skrämma bort.
Senare på året när solen, som alla dyrkade, stod högt på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.
När kvällarna blev mörkare flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig.
De djur de nu hyllade var små dyra skaldjur, som de åt tillsammans med de starka drycker detta folk älskar.
De hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om kattor.
I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud, men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De tillagade grisen på många olika sätt, och när de på första dagens afton hade ätit - då kom deras gud.
De sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han hade en mask framför ansiktet och underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada. Sedan försvann han igen. De sa att han brukade komma en gång om året till dem.
De är ett mycket underligt och exotiskt folk
