Arvsgången
Tvärt emot vad många tror är typ 2-diabetes mer ärftlig än typ 1. Undersökningar av enäggstvillingar, som ju har exakt samma arvsanlag, visar att om den ene får typ 2-diabetes löper den andre 90 procents risk att också insjukna. Får en enäggstvilling typ 1-diabetes är risken för den andre mellan 25 och 50 procent. Man räknar med att över en miljon människor i Sverige, mer än 15 procent av befolkningen, bär på arvsanlag för att utveckla typ 2-diabetes. Levnadsvanorna anses även spela en viktig roll vid typ 2 diabetes, där mat, övervikt och stillasittande har betydelse för uppkomsten.

Orsaker - utbredning
Vid typ 2-diabetes är förmågan att producera insulin inte helt borta men mängden insulin räcker inte för kroppens behov. Det beror framför allt på två saker:

Dels förmår inte kroppen att svara med ökad insulinproduktion i tillräcklig mängd när sockerhalten i blodet stiger efter exempelvis en måltid. Dels är känsligheten för insulin nedsatt i själva vävnaderna, deras förmåga att utnyttja det insulin som finns är nedsatt vilket innebär att det behövs en större mängd för att öppna cellen så att den kan ta emot blodets socker. De flesta personer som har typ 2-diabetes är överviktiga, och fetma är en av orsakerna till att kroppscellerna förlorar sin känslighet för insulin. Överviktiga som inte har typ 2-diabetes förmår att producera så mycket insulin, upp till 5-10 gånger det normala, att blodsockret hålls på normala nivåer trots den nedsatta känsligheten i kroppscellerna. De som har diabetesanlag klarar inte detta, relativ insulinbrist blir följden och blodsockret stiger.

Även när det gäller typ 2-diabetes finns det stora skillnader mellan olika länder, men också inom regioner i till exempel Asien, Afrika och Stillahavsområdet. Ofta ökar diabetes bland folkgrupper som lämnar en traditionell livsstil, ofta på landsbygden, och flyttar in till städer. Ett annat livsmönster utvecklas, liksom typ 2-diabetes. Hos till exempel Pimaindianerna i USA har över 30 procent av den vuxna befolkningen diabetes. Debuten av typ 2-diabetes brukar vara mer smygande än vid typ 1 men symtomen är desamma, ökad törst, stora urinmängder och trötthet. Många har typ 2-diabetes eller är på gränsen till att få det utan att de själva vet om det. Ofta upptäcks sjukdomen i samband med en vanlig hälsokontroll där man undersöker blodsockret eller om det finns socker i urinen.

Personer som har anlag för att få typ 2-diabetes kan hålla sjukdomen stången så länge insulinbehovet inte är större än förmågan att producera insulin. Om behovet ökar, till exempel när vikten går upp, kan den kritiska gränsen passeras och sjukdomen bryta ut. Typ 2-diabetes ökar kraftigt i länder där levnadsstandarden stiger, där folk börjar äta mer och framför allt mer fettbildande mat samtidigt som de arbetar mindre med kroppen. För ungefär en tredjedel av typ 2-diabetikerna i Sverige består behandlingen av att lägga om matvanor för att gå ned i vikt samt vardagsmotion.

Viktminskningen gör att den egna insulin produktionen räcker till igen och ökad fysisk aktivitet förbättrar känsligheten för insulinet. Blodsockernivåerna blir då mer normala. Ytterligare en tredjedel behöver också tabletter för att hålla blodsockret i schack. Medicinen stimulerar den egna insulinproduktionen eller ökar vävnadernas känslighet för insulin. Den sista tredjedelen kräver precis som typ 1-diabetikerna dagliga insulininjektioner och på senare år har det blivit allt vanligare att typ 2-diabetiker övergår till insulinbehandling. Det innebär att det idag finns fler 40-åriga typ 2-diabetiker som tar insulin än det finns 40-åriga typ 1-diabetiker.

Insulinkänningar
I det dagliga livet gäller det att balansera det som höjer och det som sänker blodsockret. Målet är att få en låg och jämn nivå. Mat höjer blodsockret. Insulin, tabletter och fysisk ansträngning sänker det. Mat, läkemedel och motion är alltså diabetikerns instrument för att påverka sitt blodsocker.

För höga sockervärden uppstår om man äter för mycket eller äter felaktig kost i förhållande till den mängd insulin eller tabletter man tar. För höga värden uppstår också om man är mer stillasittande än vanligt. Omvänt blir blodsockret för lågt om man äter för litet i förhållande till hur mycket insulin eller tabletter man tagit eller att man ansträngt sig ovanligt mycket. Både för höga och för låga halter av socker i blodet är obehagliga. Blir halterna mycket för höga eller mycket för låga är det till och med farligt. Förutom att de höga halterna ökar risken för senkomplikationer ger de samma symtom som vid sjukdomsdebuten, törst, ökade urinmängder och trötthet.

För låga blodsockervärden (insulinkänningar) är betydligt vanligare. Risken är störst vid insulinbehandling men kan också inträffa vid tablettbehandlad diabetes. Symtomen kan vara hunger, svettningar, huvudvärk, darrningar, hjärtklappningar, koncentrationssvårigheter, oro, förvirring och aggressivitet. Botemedlet är att äta druvsockertabletter, dricka juice, söt saft eller liknande. Sjunker blodsockret mycket lågt förlorar diabetikern medvetandet, ett så kallat insulincoma. Det är ett farligt tillstånd eftersom hjärnan kan ta skada av alltför låga blodsockervärden. En kraftigt omtöcknad eller medvetslös diabetiker ska snabbt föras till sjukhus. Man ska aldrig försöka tvinga ned något i munnen på en medvetslös person.

En del diabetiker bär ett ID-kort i plånboken eller en amulett med Svenska Diabetesförbundets symbol runt halsen. De flesta diabetiker känner igen tecknen när blodsockret är på väg att sjunka för lågt och hinner själva utan dramatik äta något sött så att sockerhalten stiger.En del saknar dock varningssignaler och då kan insulinkänningen omärkligt gå över i insulincoma.