* Visst kan jag skratta, visst kan jag le
men sorgen i mitt hjärta är det ingen som kan se *

En älskad vän åkte till Nangijala och inget blev sig mer likt efteråt. Fia var en tuff Cairnterrierdam med mycket attityd på terriervis. Tillsammans upplevde vi de stapplande första stegen ut i brukshundvärlden, och många träningspass i skog och mark hann utövas innan Fia så småningom inte längre orkade mer. Då fick hon bli en välförtjänt pensionär och sällskapsdam till familjen. Den sista tiden var hon sjuk och när vi fick beskedet om hennes sjukdom så var det försent. Hennes livmoder var trasig och att operera skulle knappast rädda henne till ett värdigt liv pga åldern. Försent att ta ett sista avsked fick jag beskedet om att Fia hade lämnat oss för att ta hand om de andra i Nangijala.

Sov gott lilla gumman. Matte saknar dig, och jag längtar tills vi möts igen i Nangijala..