saknaden

När Ludwig var dryga 6 månader såg jag för första gången en hemlighet gömma sig i hans ögon, en hemlighet som han ville berätta om men inte kunde. Hemligheten avslöjades dock bryskt ca ett år senare...

Det har nu gått ett år, i skrivande stund, sedan min djupt älskade Ludwig lugnt och stilla somnade in i mina armar. På slutet blev hans blick allt tyngre och hans andetag allt svagare. Jag hade svårt att släppa det sista taget om honom, men så en natt talade han om för mig att det var dags att låta honom gå. Hela den natten satt vi tillsammans ute, han vilade sin nos i mitt knä till tröst medan jag smekte hans huvud som så många gånger förr. Jag ville själv dö med honom, men hans sista blickar och andetag sa till mig att fortsätta kämpa vidare. Fortfarande vill jag dö med honom, även om livet ljusnar upp emellanåt....

Fortfarande kan jag känna värmen från hans andedräkt flåsandes i min nacke, fortfande kan jag höra hans yviga skall eka mellan väggarna som när han väntade på sin mat eller ville gå ut. Fortfarande kan jag känna hans närvaro i rummen, precis som om han vakar över mig hela tiden, och inte riktigt kan släppa taget om mig.

Ludwig var en väldigt speciell kille med ett sällsynt varmt hjärta för allt det levande. Speciellt minns jag att när han hörde ljudet av barn så stannade han alltid upp och lyssnade noga, och fick han då syn på dem - eller ännu bättre - fick en kram av dem var hans lycka total och värmen strålade ur hans ögon medan svansen vaggade.

Han var min stora glädje i livet, och även om jag har skaffat och kommer att skaffa nya hundar i livet, kommer det aldrig att finnas någon som kan ta hans plats. Jag är honom evigt tacksam för den tid jag fick tillsammans med honom, och för all de vackra minnen han gav mig även om det gör fruktansvärt ont att tänka på honom. Det känns som ett öppet sår i hjärtat som aldrig helt vill läka ihop...

Hans sjukdom gjorde att jag förlorade honom i förtid, men tack vare er som kände honom och er som läser detta lever han vidare i minnena. Och kanske var det ödet som gjorde att han hamnade hos just mig, kanske var han här av en speciell anledning. Kanske var det plötsligt någon som behövde honom på andra sidan. Svaret på det får jag aldrig veta, men jag är övertygad om att han vakar över mig från sin sida av Nangijala...

Sov gott mitt lilla hjärta
Din matte Linda

"Puss på dig matte....visst är det är du o jag...."

Det här är det sista tagna fotot på Ludwig,
och det togs samma dag som jag fick det hemska beskedet
om Ludwigs sjukdom.
Den dagen åkte vi upp till stugan i Arvidsjaur.
Ett ställe som låg Ludwig varmt om hjärtat...