Från att ha bott i en omodern lägenhet i ett rum utan kök och med dass på gården, bor jag numera ensam i en trerumslägenhet med tillgång till varmvatten under dygnets alla timmar. Här finns även centralvärme. Förmodligen kan man med denna vetskap tala om "välfärdsutveckling". Jag har numera egen telefon, dator som är uppkopplad med bredband, TV och radio. Ändå kan jag påstå och detta, utan att vara nostalgisk, fanns det någonting, från den gamla tiden som är bättre än dagens alla materiella tillgångar. Gemenskap, solidaritet och glädje, som jag numera har svårt att finna något överflöd av. Som ung gav jag mig ut på de sju haven. Har besökt de flesta världsdelar. På 60-talet var detta något stort. Studenten tog jag som privatist och läste in en Filosofie kandidatexamen. Studieårena var fyllda av politik och fester. Vi kämpade för arbetarklassen i Marxismens anda. Naturligtvis utan någon yttre förståelse för våra ideal. Vi demonstrerade och slogs mot "kapitalets lakejer". Det hjälpte föga. Den klass vi så varmt vurmade för, vände oss ryggen. Med facit i hand är detta lätt att förstå. Under 1960- och 70-talen var tillväxten i Sverige hög. Arbetarna fick det bättre, skaffade sig hus, bil och sommarstuga. Vi studenter stred för rättvisa och solidaritet. Vår huvudfiende var monopolkapitalismen företrätt av USA och de socialimperialistiska förhatliga Öststaterna. Idealet för oss fanns hos Mao och Kina och att Lenins teorier om att imperialismen som monopolismens kapitalistiska stadium fick sin bekräftelse, av USA:s angrepp i Indokina. Vietnamrörelsen i Sverige var stor och mäktig. Vi som kämpade kände oss som sanna revolutionärer. Förmodligen var sanningen ungdomlig upprorsanda. Tyvärr har Kina valt kapitalismen väg. Orättvisorna är förmodligen större där numera (undantaget Nordkorea) än i många andra länder. För mig handar detta om att göra själkritik. Angående Kina och Nordkorea hade vi helt fel. Dock kunde vi inte förutse utvecklingen, men vår dåvarande idol, Mao Tse Tung, var förmodligen inte den glorifierade person vi ansåg då. Nu är det nutid. Historien har även blivit historia för mig. Många av mina intressen från "revolutionsåren" har jag bevarat. Kultur, människor, politik, studier, psykologi, filosofi, sociologi, antropologi, motion ägnar jag mig åt då och då. Jag tror att det finns en inneboende godhet hos oss. Att denna godhet skall förmå oss att motstå girighet, högmod, vrede och andra destruktiva fenomen, som även på sikt kommer att segra över ondska och hat. Genom åren har jag hunnit syssla med en hel del olika arbeten. Sjöman, vårdare, familjeterapeut, konsult i beroendefrågor, psykoterapeut är några. Hann dessutom med att jobba hos Bo Cavefors bokförlag i samma veva, som vi dels gav ut Kapitalet och dels Röda arméfraktionens böcker på tyska. På den tiden fanns det ett "rött" bokcafé i Lund och nu i efterhand har jag fått veta att SÄPO hade bevakning på oss. Kul, eftersom jag alltid betraktat SÄPO som klantskallar. I samma veva grep de Jan Gulliou och Bratt för att de avslöjade IB-affären. Tyvärr fick Jan sona sitt "brott" (?) i fängelse för att han avslöjat socialdemokraternas hemliga polis. De som borde sitta, skulle var någon ledande typ hos "sossarna". Det var ju de som hade en egen hemlig polis och detta kan väl inte vara tillåtet i ett demokratiskt land? Mitt främsta exempel beträffande 40-talisternas anpassning till nyordningen är Göran Skytte. Han är opportunisten som iklätt sig rollen som talesman för den "nya ekonomin". Hans girighet, avståndstagande från forna ideal om jämlikhet, solidaritet, med den tredje världen, samt åsikter om 1960- och 70-talsdrömmar, detta har denna man förpassat till något med diktatoriska förtecken, om ungdomligt oförstånd och inte som ungdomlig entusiasm för rättvisa och solidaritet. Skytte struntar fullkomligt i allt, bara han kan tjäna pengar. Därför anklagas många av oss 40-talister som stora "bromsklossar" av dagens ungdomar. Är det någon som är bromskloss så är det Skytte, Göran. Mycket kan sägas om revolutionsromantiken, men att vi skulle ha andra tankar än om en rättvisare värld, fanns enbart hos extrema grupper. En sådan extrem grupp av "elittänkare" tillhör nämnda man idag. Sådana ideal han förespråkar numera, kommer att leda fram till ett 2/3-delssamhälle, som nu finns i USA. En tredjedel är mycket rika, en tredjedel har det drägligt och en tredjedel lever i armod och fattigdom. Denna typ av samhälle är en nödvändig förutsättning för orättvisans fortbestånd och marknadsekonomins tillväxt. En marknadsekonomi är inte nöjd med välfärd för de många. En marknadsekonomi måste ständigt växa och de som betalar är de två tredjedelarna. Den lägsta tredjedelen med att tillhandahålla arbetskraft + att hålla nere lönerna, så den första tredjedelen, inom klubben för inbördes beundran, kan hylla varandra för klippen de gör på aktiemarknaden. Att kapitalet där dessutom tillhör folket i form av insatta pensionspengar gör inte marknadsekonomins förespråkare saken bättre. Ett exempel på "klubben" är Carl Bildts åtagande i Lundin Oil, som skövlade byar och bokstavligen gick över lik, för att nå sina syften: Högsta möjliga profit på kortast möjliga tid. Att sedan några infödda fått plikta med sina liv, ja detta är förmodligen enbart ett led i Lundin Oils verksamhet. Annars försöker jag vara en empatisk man med ett öppet sinnelag. Är för en rättvisare värld. En fördelning av våra begränsade resurser, så att fattigdom, krig och elände kan utplånas. Om vi fördelat resurserna rättvist skulle svälten kunna utplånas. USA består av 6% av jordens befolkning, men exploaterar 60% av dess tillgångar. Förmodligen mycket mera genom sin liering med de mest obarmhärtiga diktaturer som finns. EU är på väg åt samma håll.

Att våga är att

förlora fotfästet för en sekund.

Att inte våga är att förlora sig själv.

Sören Kirkegaard

Tillbaka till första sidan