FEBRUARI

Den helige Blasius

Fram till 1960-talets liturgiska förändringar kände de flesta katoliker detta helgons namn även om de kanske inte visste något annat om honom. På hans festdag den 3 februari fick man nämligen en välsignelse mot halsont. Hans dag har inte flyttats och jag kan inte tänka mig att denna välsignelse skulle ha förbjudits, men av någon anledning försvann den. Jag beklagade det mycket, för jag tyckte att februari var en lämplig månad för en sådan välsignelse.

Det är faktiskt inte mycket man med säkerhet vet om helgonet. Han var biskop i Sebaste i Armenien och torde ha lidit martyrdöden på order av Agricolaus, traktens guvernör, under kejsar Licinius förföljelse ca år 315. Han bör ha varit en av det kristna Armeniens tidigaste martyrer, ty det var år 305 som Armenien, hela riket, övergick till kristendomen. Under Diocletianus förföljelse några årtionden tidigare fanns där några enstaka martyrer.

Enligt de traditionella uppgifterna om Blasius var han av en rik och välboren familj, fick en kristen uppfostran och vigdes till biskop vid unga år. När förföljelserna startade drog han sig tillbaka till en grotta i traktens berg. Den beboddes av vilda djur men han och djuren kom väl överens. Han skötte om dem och botade dem när de var sårade eller sjuka, och de brukade komma till honom för att få hans välsignelse.

Trots sin vänskap gentemot Blasius blev djuren orsak till att han fängslades. Guvernören hade skickat ut jägare för att fånga vilddjur till amfiteatern, och jägarna kände tydligen till att grottan var ett tillhåll för sådana. När de kom dit, blev de ytterst häpna över att finna biskopen där omgiven av de vilda djuren. Dessa förstod inte att försvara Blasius så jägarna tog både honom och djuren tillfånga och förde dem till guvernören.

På vägen mötte de en kvinna, som skrek att en varg just rövat bort hennes gris. Blasius gav en sträng order åt vargen att ge ifrån sig grisen, vilket den gjorde utan att skada djuret. Sedan dess betraktades Blasius som husdjurens skyddspatron, vilket man kan se av bifogade bild.

I fängelset uppsöktes han av en förtvivlad mor med sin lille son, som var nära att dö för att han fått ett fiskben i halsen. Blasius botade barnet. Denna episod är begynnelsen för B1asius-välsignelsen mot halsont och för betraktandet av honom som skyddspatron mot halssjukdomar.

Guvernören gav order om att gissla Blasius och låta honom svälta ifall han inte var villig att offra till gudarna, men hans vänner försåg honom i smyg med mat och ljus i den mörka fängelsehålan. Till sist gav Licinius ännu order om att tortera Blasius och när detta inte hade någon effekt, lät han halshugga honom.

Blasius har vördats både i Östkyrkan och i väst. Att döma av ikonen med hans bild har man i öst främst betraktat honom som husdjurens beskyddare medan man i väst mera betonat hans hjälp mot halssjukdomar. Blasius-välsignelsen utdelades så att prästen med vänster hand höll två vigda ljus i kors framför den troendes hals, uttalade välsignelsen och gjorde korstecknet över den välsignade.

Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus. [4] Jag tackar alltid min Gud för att han har gett er sin nåd genom Kristus Jesus. [5] Genom honom har ni blivit rika på allt, allt slags tal och allt slags kunskap. [6] Ty vittnesbördet om Kristus har vunnit sådan fasthet hos er [7] att det inte saknas något i era nådegåvor medan ni väntar på att vår herre Jesus Kristus skall uppenbaras. 1 Kor 1:3-7

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. [25] Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. [26] Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? [27] Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. Matt 16:24-27

Den heliga Anna av Novgorod är det första svenska helgon som vunnit internationell uppmärksamhet och detta i huvudsak utanför Sveriges gränser.

Hon var en svensk prinsessa, vars dopnamn var Ingegerd, dotter till Olof Skötkonung. Hon föddes omkring år 1000. Då Olof Skötkonung lät döpa sig 1001, fick hon tydligen redan från början en kristen uppfostran. Sägnerna berättar att hon var klok, vacker, from och ädel.

Olof Skötkonung hade i kriget mot Olav Trygvason år 1000 lyckats införliva några norska gränsområden med sitt rike. När sedan Olav Haraldson (sedermera Olav den helige) började samla Norge under sin spira blev det gräl och stridigheter om dessa områden. Olof Skötkonungs kusin Ragnvald försökte mäkla fred men utan resultat. När Ingegerd växte upp deltog hon i medlingsverksamheten. Ett förslag som Olof motvilligt accepterade innebar bl.a. att kung Olav skulle få Ingegerd till hustru. Men kort därefter blev det förnyat bråk om skatteuppbörden. Olof Skötkonung blev så förbittrad att han ville börja krig, men hans stormän satte sig emot det. Då sade han i sin ilska: "Åtminstone skall han inte få Ingegerd till hustru", och skyndade sig att gifta bort henne med furst Jaroslav av Novgorod år 1016.

Ingegerd hade hört mycket gott om kung Olav, så det blev för henne en besvikelse att inte få gifta sig med honom, men på den tiden frågade man inte döttrarna om deras vilja. För Olav som likaledes hade hört mycket gott om Ingegerd var det en besvikelse men också en kännbar skymf. Ingegerd hade ändå lyckan att i Jaroslav få en god kristen make. Han var son till Vladimir den store som år 988 hade låtit döpa sig och hela sitt folk. Jaroslav låg i fejd med olika släktingar och Ingegerd fick fortsatt användning för sin strävan att medla.

Olav gifte sig senare med Ingegerds halvsyster Astrid och det var antagligen hon som uppehöll en viss kontakt mellan familjerna. När Olav år 1028 var tvungen att fly ur landet på grund av uppror, tog han sin fyraårige son Magnus med sig och for till Novgorod. Där levde han två år hos Ingegerd och Jaroslav och legenderna säger att hans tro fördjupades under denna tid.

När han 1030, kallad av sina anhängare, återvände till Norge för att kämpa för sin krona och möta döden i Stiklestad, lämnade han sonen Magnus i Ingegerds vård. År 1035 hade Norge fått nog av Knut den stores hustrus och sons regemente och då kallades Magnus tillbaka till Norge. Han blev snart kung och gick till historien under namnet Magnus den gode. Hur mycket de sju åren hos Ingegerd och Jaroslav medverkat till detta vet man inte men kan bara ana.

När alla Jaroslavs bröder dött i krig eller naturligt, blev han själv storfurste och flyttade till Kiev med sin familj. Där började han bygga upp staden. Kyrkans betydelse befästes, grekiska präster, konstnärer och hantverkare inkallades. Det byggdes kyrkor och kloster. Den mäktigaste av dessa, Hagia Sofia, har underbart nog överlevt alla krig.

Ingegerd var mycket from och god, enligt vissa källor var hela familjen fromt kristen. Hon lät uppföra ett nunnekloster och tog hand om föräldralösa barn. När hon blivit änka gick hon själv i kloster och fick då namnet Anna. Sonen Vladimir som regerade i Novgorod var även en from och god regent. Tillsammans vördades Anna och sonen efter döden av de troende och blev båda införda i helgonkalendern. I den ryska kyrkan firas den heliga Anna den 11 februari.

Hennes man Manasse, som tillhörde samma stam och släkt, hade dött under kornskörden. [3] Han fick solsting medan han ledde arbetet med att binda kärvar på åkern, blev liggande sjuk och dog i sin hemstad Baityloua, och man begravde honom bland hans fäder på fältet mellan Dotan och Balamon. [4] Därefter hade Judit levt som änka i sitt hem i tre år och fyra månader. [5] På taket till sitt hus hade hon låtit slå upp ett skjul, hon hade säcktyg om höfterna och bar alltid sina änkekläder. [6] Hon fastade varje dag alltsedan hon blivit änka, utom på försabbaten och sabbaten, vid nymåne och dagen närmast före samt vid det israelitiska folkets fester och glädjehögtider. [7] Hon var en mycket vacker och tilldragande kvinna. Hennes man Manasse hade efterlämnat både guld och silver, tjänare och tjänsteflickor, boskap och åkrar, som hon hade i behåll. [8] Ingen hade ett ont ord att säga om henne, ty hon var mycket gudfruktig. Judit 8:2-8

Men fariseerna sade: "Det är med demonernas furste som han driver ut demonerna." [35] Jesus vandrade omkring i alla städerna och byarna, och han undervisade i synagogorna, förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. [36] När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, [37] och han sade till sina lärjungar: "Skörden är stor men arbetarna få. Matt 9:34-37

Den helige Peter föddes 1007 i Ravenna. Han förlorade tidigt sina föräldrar och växte upp i sin äldste brors hem. Denne såg honom som en börda och behandlade honom mera som en slav än en familjemedlem. Så snart gossen var tillräckligt stor skickades han ut att valla svinen.

En annan bror, Damian, kontraktsprost i Ravenna fick kännedom om saken och tog den stackars vanvårdade gossen till sig. Han blev som en far för sin lillebror och därför tog Peter hans namn som sitt tillnamn.

Nu sattes gossen i skola, först i Faenza och sedan i Parma. Han var en mycket god elev och blev sedermera en framstående lärare och professor. Redan tidigt vande han sig att fasta, vaka och be, och han bar en tagelskjorta under sin dräkt, allt för att försvara sig mot nöjenas lockelser och djävulens snaror. Han gav gärna allmosor och hade vanligen några fattiga som måltidsgäster.

Efter några år beslöt han att lämna världen och bli munk någonstans långt från sin hemtrakt. Medan dessa planer fyllde hans sinne fick han besök av två benediktinermunkar från klostret Fonte Avellana. Det var ett eremitkloster, som hörde till den stränga, reformerade gren av benediktinorden, som den helige Romuald grundat. När Peter fick höra detaljer om munkarnas liv, fann han att detta motsvarade hans önskningar och inträdde hos dem. Eremiterna ägnade sig främst åt bön och läsning och levde ett ytterst asketiskt liv.

Peter använde nu mycken tid till religiösa studier och var snart lika kunnig i Bibeln som han tidigare varit i världslig litteratur. Eremiterna beslöt enhälligt att de ville ha honom till abbot, efter deras dåvarande abbots död. Han var så motsträvig att abboten blev tvungen att göra det till en lydnadsfråga (en munk har lovat lydnad). Därför åtog Peter sig vid abbotens död ledningen av denna heliga familj och styrde dem med visdom och fromhet. Han grundade även fem andra eremitkloster, vilka alla fick var sin prior som lydde under Peters överinseende. Med största omsorg strävade han till att lära sina bröder att uppskatta ensamhet, människokärlek och ödmjukhet. Han ställde stränga krav på sig själv och andra. Han fick även i uppdrag att reformera kloster som var i behov av det.

Sju påvar i följd anlitade Peter Damian som rådgivare i kyrkans tjänst. År 1057 tvingade påven Stefan IX Peter med hot om exkommunikation att lämna sin ödemark, och utsåg honom till kardinalbiskop av Ostia. Peter anhöll ihärdigt av Nikolaus II att få avstå från biskopsämbetet och återvända till eremitlivet, men påven nekade. Hans efterföljare, Alexander II, som var tillgiven den heliga mannen, lät sig med svårighet övertalas att ge sitt tillstånd på villkoret att han fortfarande kunde använda honom i viktiga kyrkliga ärenden. Från denna tid ansåg den helige Peter sig vara befriad såväl från ansvaret för sitt stift som från översynen av de olika kloster han haft uppsikt över. Han "degraderade" sig själv till en enkel munk.

Alla de stränga krav han ställt på andra, uppfyllde han själv ända till sin död. Han brukade på sin fritid snida träskedar och andra nyttiga föremål, för att hans händer inte skulle vara sysslolösa under den tid han inte bad eller arbetade.

År 1072 hade påven skickat Peter Damian till Ravenna för att reda ut en trasslig kyrklig situation. På hemvägen insjuknade han i feber och dog den 22 februari i ett kloster i Faenza.

Visheten ger sina söner framgång

och tar sig an dem som söker henne. [12] Att älska henne är att älska livet,

rik på lycka blir den som vaknar tidigt för hennes skull. [13] Den som äger henne vinner ära,

och där hon går in följer Herrens välsignelse med. [14] De som tjänar henne gör tjänst inför den Helige,

och de som älskar henne blir älskade av Herren. [15] Den som lyder henne skall döma folken,

och den som följer henne kan vila tryggt. [16] Om han litar på henne blir hon hans egendom

och förblir i hans efterkommandes ägo. [17] Ty först leder hon honom på slingrande vägar,

hon låter honom känna ängslan och skräck

och ger honom ingen ro med sin hårdhänta fostran

förrän han litar fullkomligt på henne.

Hon prövar honom med sina krav, [18] men sedan går hon raka vägen tillbaka till honom,

ger honom glädje och röjer sina hemligheter för honom. [19] Men lockas han vilse, överger hon honom

och lämnar honom åt undergången. Syr 4:11-19

Johannes sade till honom: "Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss." [39] Men Jesus sade: "Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. [40] Den som inte är mot oss, han är för oss. [41] Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus - sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön. Mark 9:38-41

Bernadette Soubirous föddes i Lourdes, Frankrike, år 1844. Familjen tillhörde de fattigaste i trakten och föräldrarna ansågs allmänt vara s.k. 'dåliga människor'. Fjorton år gammal blev dock dottern omtalad inte bara i Lourdes utan alltmer inom hela den katolska världen då ryktet om hennes uppenbarelser av Jesu Moder, den heliga Jungfru Maria, spred sig. Vid sjutton tillfällen visade sig Gudsmodern för den unga flickan och bad henne bl.a. att be för syndare, sprida bruket av rosenkransen samt bygga ett kapell i närheten av den plats där uppenbarelserna skedde. Till att börja med trodde inte många på flickans berättelse, men för varje gång hon gick att möta "den vackra damen", som hon kallade henne, följde alltfler människor med henne. En dag fick Bernadette i uppdrag av Jungfru Maria att gräva i jorden strax intill den plats där de befann sig, och när flickan lydde henne sprang en källa friskt vatten fram. Människor som drack av eller tvättade sig i vattnet upplevde att de helades från krämpor de plågats av, och i och med detta spred sig ryktet om källan i Lourdes som en löpeld. Fastän uppenbarelserna snart efteråt upphörde och den unga Bernadette flydde till ett nunnekloster i Nevers för att undkomma sin berömmelse, fortsatte miraklerna att ske i Lourdes och än idag vallfärdar människor från hela världen till den helande källan.

Bernadette själv blev nunna i Nevers, och där stannade hon till sin död år 1879. Men hennes historia slutar inte där. Förutom att människor fortsatte att känna sig helade av att ha använt vattnet i Lourdes eller genom att åkalla Bernadette i bön, upptäckte man 1909, då man som ett led i en kanoniseringsprocess öppnade hennes kista, att Bernadettes kropp var fullständigt intakt. Inte ens hennes inre organ hade förmultnat. Läkare undersökte kroppen mycket noga, men ingen kunde förklara varför den unga kvinnan fortfarande såg ut som om hon bara sov. Man begravde henne igen, men bara för en kort tid. Redan 1925 togs hon upp igen, denna gång för att läggas i en gyllene glaskista... och där ligger hon än idag, fridfullt sovande.

Läsningar

ST. WALBURGA
Den heliga Walburga eller Valborg, som vi firar första maj, levde på 700-talet i England. Hon hörde till en mycket from familj. Hennes far vördas som helgon i Lucca, som var hans dödsort, och båda hennes bröder, Willibald och Winebad, räknas till helgonen.

Familjen var på något sätt släkt med den helige Bonifatius som missionerade i Tyskland, och alla de tre syskonen blev associerade med hans verksamhet. Willibald, som var munk, skickades av påven till hans hjälp. Bonifatius vigde honom till präst och tillsatte honom till första biskop i Eichstätt. Han grundade ett dubbelkloster i Heidenheim och insatte brodern Winebad som abbot för hela klostret.

Systrarna i detta kloster kom till stor del från England, från klostret Wimborne i Dorset. Detta kloster hade under flera år hjälpt Bonifatius med handskrivna böcker och broderade mässkläder, men år 748 bad Bonifatius abbedissan Tetta att skicka honom systrar till hjälp i missionsarbetet. Hon skickade ett trettiotal och bland dem var Walburga. Först bodde systrarna i Bischofsheim, men snart kallades Walburga till Heidenheim, antagligen för att som priorinna förestå den kvinnliga delen av klostret. När brodern Winebad dött år 761 blev hon utsedd till abbedissa för hela dubbelklostret. Hon hade tydligen samma organisatoriska förmåga som bröderna och ledde klostret med fast men mild hand.

Systrarna levde ett typiskt klosterliv med regelbunden bön och allt slags arbete: jordbruk, trädgård och kreatur, vävning och sömnad, avskrivning av böcker, och studier. Med sin livsstil och därtill godheten mot fattiga och sjuka utförde de ett viktigt missionsarbete i omnejden. Det sägs att Walburga ägnade sig åt medicin. Hon dog år 779 och begrovs först bland sina systrar. Hennes egentliga festdag är den 25 februari, men senare överfördes hennes reliker till Eichstätt. Detta skedde första maj, och det är denna translationsdag som firas i Norden. Från den sten på vilken hennes relikskrin vilar utsöndras visst fortfarande en aromatisk vätska, "Valburgas olja", som anses vara helande.

Walburgas inverkan har inte upphört. Det var från hennes kloster, som några benediktinsystrar i slutet av 1930-talet kom till Minster in Thanet i Kent och återupprättade klosterlivet.

När de andra hade gått ut ur kammaren och stängt dörren steg Tobias upp ur sängen och sade: "Kom, min syster, låt oss anropa vår Herre och be att han förbarmar sig över oss och skyddar oss." [5] Hon steg upp, och de anropade Gud och bad honom om beskydd. Tobias sade: "Välsignad är du, våra fäders Gud, välsignat ditt namn genom alla släktled i evighet. Må himlarna och hela din skapelse prisa dig. [6] Du skapade Adam, och till hans hjälp och stöd skapade du Eva, hans hustru, och från dem båda kom människosläktet. Du sade: Det är inte bra att mannen är ensam, vi skall ge honom en like till hjälp. [7] Du vet, Herre, att det inte är av otuktigt begär som jag äktar denna min syster. Nej, jag ber dig uppriktigt, Herre, att visa godhet mot mig och henne, så att vi får åldras tillsammans och blir välsignade med barn." [8] Och tillsammans sade de: "Amen, amen." Tob 8:4-8

Stora skaror gick tillsammans med honom, och han vände sig om och sade till dem: [26] "Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. [27] Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge. [28] Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner och räknar ut vad det kostar, för att se om han har råd med bygget? [29] Annars kan det hända att de som ser att han har lagt grunden men inte kan bygga färdigt börjar göra narr av honom [30] och säger: Den där, han satte i gång ett bygge men kunde inte få det färdigt! [31] Eller om en kung vill dra ut i fält mot en annan kung, sätter han sig då inte ner och överväger om han med tio tusen man kan möta den som rycker an med tjugo tusen? [32] Kan han inte det skickar han sändebud för att be om fred medan den andre ännu är långt borta. [33] Så är det alltså: ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger. Luk 14:25-33