MAJ

Några moderna exegeter försöker att undvika det och kommer så till en text som är helt klart och i vilken Josefs roll betonas ännu mer. Jag följer här den kände exegeten Dr.I. de la Potterie, jesuit.

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans, visade det sig att hon var havande genom helig ande.
Det grekiska texten för "visade sig" uttrycker inget mer än ett enkelt konstaterande: det var så (ställt) med henne. En översättning får inte säga mer än den ursprungliga texten. Evangelisten konstaterar bara ett faktum. Vi kan naturligtvis undra: visste Josef om det, har Maria talat med honom?
Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet.
"Dra vanära över" är en tolkning. Det grekiska verbet betyder bara "att bringa i ljuset" och har ingen nedsättande innebörd. Det viktiga ordet" rättfärdig" betyder inte "lagtrogen" utan " rättfärdig inför Gud".
De bibliska rättfärdiga drar sig vördnadsfullt tillbaka när Gud uppenbarar sig. Därför kan vi uppfatta denna mening så här: Josef, som var en rättfärdig (helig) man inför Gud och som inte ville avslöja Marias hemlighet (vi kan tänka oss att Maria själv har berättat denna hemlighet för honom), tänkte då, i vördnad för Guds mysteriösa ingripande, dra sig tillbaka och överlämna sin brud åt Gud.

Men när han hade beslutat sig för det, uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: "Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru…"
"Davids son" säger ängeln, det är just denna titel som Josefs kallelse grundar sig på. Orden: "Var inte rädd" får bara mening då vi ser dem i ljuset av den rättfärdiges vördnad och fruktan när Gud uppenbarar sig.

…ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus…

Josef var inte alls oförberedd på sin kallelse, han kallas ju "rättfärdig" och rättfärdighet (som kan jämföras med helighet) är faktiskt en frukt av Guds nåd men också av människans fria vilja. Den "rättfärdige" i Gamla Testamentet är någon som är from och gudfruktig, som lever i Guds närvaro- vilket tydligt visar sig i Psaltarpsalmerna - öppen för hans vilja eftersom allt vad den Helige gör är rätt, uppriktigt trogen hans föreskrifter men också förtröstande på hans godhet och hjälp ("Herren är min herde…").

I Matteusevangeliet möter vi en ung man som står inför ett avgörande val. Att han var ung är självklart enligt de bestämmelser som dåtidens rabbiner gjort upp: 18 år betraktades som den lämpligaste åldern, högst 24. Bara vissa apokryfer har kommit på tanken att Josef var en gammal man, de ville ju understryka Marias jungfruliga renhet. Josef hade valt sig (om inte, som mestadels var fallet, föräldrarna hade gjort det) en passande flicka, och detta sannolikt med det heliga budet inför ögonen: "Var fruktsamma och föröka er" (1 Mos 1:28). Så kan vi lätt förstå att ängelns budskap till Maria, och även det som han själv fick i sin dröm, innebar ett inte så litet offer för honom: att sexuellt avstå från sin utkorade, den han hade tänkt sig som mor till sina egna barn.
Josef var ju en helt normal ung man som inte var befriad från arvsynden. På samma gång måste budskapet ha uppfyllt honom med glädje och stolthet: han fick ju vara Guds verktyg för den utlovade Messias ankomst. Men som den rättfärdige man Josef var, var det bara en sak som gällde: när Gud talar skall människan i ödmjuk vördnad och tro bortse från sig själv och lyda, inte med motvillig lydnad, även om den inte alltid kan vara fri från besvikelse och lidande, utan av hela sitt fria hjärta. Gud är ju den Helige, och allt han gör och vill är rätt. Josefs självklara, tveklösa tro, är något som Matteus särskilt betonar: tre gånger kommer en ängel med ett bud från Gud och varje gång finner han Josef beredd att, utan invändningar, ja, utan ett enda ord, utföra befallningen. "Josef gjorde som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade" (1:24) - "Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten" (2:14) - "Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land" (2:21).

Guds tjänare lyder ödmjukt och tveklöst. Men inte som en automat. Inte utan att hans tro ställs på prov. Är det långsökt att föreställa sig en inre kamp hos denne rättfärdige? Barnet är frälsaren, den utlovade, den av alla efterlängtade… det vet Josef, förtrogen med Skriften som han är. Måste det då inte ibland ha varit svårt att tänka på i vilka omständigheter denne frälsare föddes (som en hemlös och okänd), hur han måste räddas genom att bli gömd i ett främmande land, och senare hur han växte upp som ett vanligt människobarn i en liten by med fattiga, inskränkta invånare - allt så helt annorlunda än han genom att läsa Skriften hade föreställt sig. Josefs väg var, trots hans utomordentliga kallelse, en väg i tro. Att få vara Guds tjänare, Guds verktyg, var för denne fromme jude en utkorelse och en ära, men det gick samman med lidande och kamp.

Jesus växte upp och blev så småningom en mogen, helt harmonisk personlighet inom ramen för en mänsklig familj, visserligen en helig familj, men ingenting tillåter oss att förutsätta att det hela tiden hände underbara saker, så som apokryferna berättar. Jesu uppväxt följde de normala psykologiska lagarna och detta gör inte bara Marias utan också Josefs roll och inflytande så mycket viktigare. Exegeterna har med rätta dragit vissa slutsatser av detta faktum angående Josefs helighet.
För det första får vi förmoda ett innerligt samband mellan Jesu jordiske och hans himmelske Abba. Husfadern var i Israel verkligen familjens överhuvud, han kallades "herre" av fru och barn och var ansvarig för allt. Den vördnad som hans barn var honom skyldiga kom mycket nära den de var förpliktade att visa Gud. Så växte Jesus upp under ledning av en man som han hade stor respekt och en äkta vördnad för, eftersom han representerade Gud för honom, även om han var medveten om en annan Fader (se Luk 2:29). Men denna respekt måste ha gått samman med en öm kärlek, som han säkert som barn har uttryckt med det förtroliga ordet "abba". Så återfinner vi i hans sätt att bedja och i den bön han lärde oss något av hans förhållande som barn till Josef, sin abba, på vars godhet och hjälp han alltid kunde lita och som han hade en obegränsad vördnad för.

Som husfader var Josef ansvarig för Jesu både religiösa och mänskliga uppfostran. Det var han som ledde de gemensamma bönerna och som förde de sina till synagogan, där han, som ansedd jude, kanske ofta föreläste. Josefs hem måste ha lämnat ett outplånligt intryck på barnet Jesu känsliga hjärta: den sanna fromheten som rådde där, den förtröstansfulla relationen till den Allsmäktige och en självklar, uppriktig trohet mot lagen (vilken betydelse hade inte psaltarpsalmerna i en sådan familj) och allt detta i ett liv under jämförelsevis fattiga, otrygga förhållanden, hårt arbete och mitt i en trångsynt, småaktig omgivning… Så har Jesus i Josefs hem vuxit till den mogna, stabila personlighet som möter oss i evangeliet, en man med en barnslig förtröstan och kärlek till sin himmelske Fader men på samma gång öppen för sina medmänniskor och deras behov. Jesu gudamänskliga person förblir naturligtvis alltid ett mysterium för oss. Men detta hindrar oss inte att förmoda ett stort inflytande från de föräldrars sida som med sin kärleksfulla överlåtelse, sin ömsesidiga tillgivenhet och sin tjänstvillighet gentemot nästan på ett inte så litet sätt måste ha präglat hans mänskliga väsen.

En omständighet som inte kan ha undgått den lille pojkens uppmärksamhet var hans föräldrars ömsesidiga förhållande. De var inte bara frommare, mer upphöjda över det dagliga livets skiften och banala händelser än andra. Det var något helt speciellt hos dem, en tillgiven kärlek till varandra som han inte såg hos grannarna. Ett barnaöga ser klart och jämför spontant de andra barnens föräldrar med de egna. Den speciella kallelse som Jesus senare skall tala om och som innebar att leva i jungfrulighet för himmelrikets skull (jfr Matt 19:12) har han förvisso lärt känna och uppskatta i sitt föräldrahem. Josef har verkligen inte levt sitt jungfruliga liv som en börda eller bara accepterat det som något ofrånkomligt. Jesus måste ha upplevt sin mor och hennes man som lyckliga, innerligt fria människor som älskade varandra med en ren, osjälvisk kärlek. Och vi får föreställa oss att det var i Josefs hem som han själv så småningom blev medveten om sin egen kallelse till att leva i jungfrulighet för himmelrikets skull.

Så är den rättfärdige Josefs liv en tankeställare för oss alla. Alla måste vi våga bli Guds verktyg i enlighet med vår personliga kallelse i gudsriket. Allt som behövs är Josefs ödmjuka och lydiga "ja". Gud är större än våra mänskliga planer och beräkningar. Bara om han får handla, blir vårt liv alltigenom något stort och oersättligt för hans eviga Rike.

(från Karmel katolsk andlig tidskrift, 1, årg.33-199)

Helige Josef, du vars beskydd är så stor, så stark; du som är vår förespråkare inför Guds Tron; jag sätter all min tillit och mina önskningar till dig.

Helige Josef, hjälp mig genom din mäktiga förbön så att din Gudomlige Son må skänka mig all andlig välsignelse, och så att jag, tack vare min åkallan här på jorden av din himmelska styrka, må kunna frambära min tacksägelse och min vördnad till den mest kärleksfulle av Fäder genom Jesus Kristus, vår Herre.

Helige Josef, jag tröttnar aldrig på att betrakta dig och Jesus sovande i dina armar. Jag vågar inte närma mig när Han vilar nära ditt hjärta.

Krama Honom i mitt namn och kyss Hans fina Huvud från mig, och be Honom att återgälda denna kyss när jag drar mitt sista andetag.

Helige Josef, Skyddspatron för de döendes själar, bed för oss.

Amen.

Godaste Jesus, Maria och Josef

Välsigna oss nu och i vår dödsstund

(Nos, Iesu, Maria et Ioseph,

Benedincte nunc et in mostis agone)

Fullständig avlat vid åkallan varje dag i en månads tid (Pius X 8 Juni 1906)

Mättade med brödet från himmelen som innehåller all ljuvlighet ber vi dig, Herre, att vi, liksom den helige Josef, blir levande vittnen om kärleken till dig och vinner den frid som aldrig förgår. Genom Jesus Kristus, vår Herre

St. Atanasius var född av kristna föräldrar i Alexandria ca 297. Han fick en utmärkt skolning och hans kunskaper om Bibeln var helt häpnadsväckande. Ända från sin ungdom tycks Anastasius ha haft kontakt med Egyptens ökenfäder, bland dem den stora St. Anton.

År 318, när St. Anastasius var ca 21 år gammal, vigdes han till diakon. Några år senare, runt år 323, började en präst i Alexandria lära att Kristus och Anden inte var av samma substans som Fadern, utan senare födda. Detta var Arius. Hans villoläror ledde till konciliet i Nicea, där St. Anastasius var med, såsom sekreterare åt Alexandrias biskop Alexander.

Kort efter koncilit i Nicea dog biskop Alexander och St. Atanasius blev biskop av Alexandria även om han ännu inte var 30 år. Efter år 330 följde en trettioåtta årig kamp mot den arianska villoläran. Fem gånger fick St. Atanasius fly från Alexandria och en gång så långt som till Trier i Tyskland. Allt som allt levde St. Atanasius 17 år i exil. År 366 fick han äntligen återvända till Alexandria och styrde sin Kyrka intill sin död den 2 maj 373. Hans kropp fördes senare först till Konstantinopel och senare till Venedig.

St. Atanasius firades först bara i östkyrkorna. Det är först sedan 1500-talet han även ingår i det romerska kalendariet.

Vi tillber inte ett skapat väsen. Bort med en sådan tanke, ty den hör till hedningar och arianer. Vi tillber skapelsens Herre, inkarnerad, Guds Ord. För om köttet också i sig själv är en del av den skapade världen, har det dock blivit Guds kropp. Vi skiljer inte heller kroppen från Ordet och vördar det allenast. Ej heller skiljer vi Honom från kroppen när vi vill tillbedja Ordet. Utan när vi vet, såsom vi sade tidigare, att "Ordet blev kött" erkänner vi Honom som Gud i hans kött.

Allsmäktige, evige Gud, du gjorde den helige biskopen Atanasius till förkämpe för tron på att din Son är Gud av evighet. Låt oss glädjas åt hans undervisning och beskydd, växa i kunskapen om dig och älska dig allt mer. Genom din Son….

[Och: INUENCIO SANCTE CRUCIS Firandet av hur man återerövrade Korsrelikerna på 600talet, vilka Helena av Drepanon påstås ha funnit i Golgathakullen på Macarii tid ca.324. Hon fann tre kors, och då ett av dem helade en dödssjuk kvinna och återuppväckte en död man genom att det nuddade dem, antog man att det var Kristi äkta Kors, medan de två andra var rövarnas. Scenen avbildas i triptyk i Hattula och Lojo. År 1346 invigdes ett Helig Kors-altare och -kapell i Vadstena. Påve Clemens VI sände år 1350 till Stora Lundby en relik av Korset. I Eriksbergsskrinet finns ett fragment av Korset. Det fanns i Sverige flera 'Heliga Korsets Kapell', och offerkällor, som var helgade till Korset. Lunds Heliga Korsets kyrka byggdes av trä på 1000talet och av sten 100 år senare. Kors restes där under hade inträffat på de brittiska öarna, och invid heliga källor i Norge. Helig Kors-kongregationen grundades före 1096 i Sassovivo i Foligno stift av abbot Mainard. Vidare: "Om religiösa föreställningar erinrar nog namnen Kors Tofter i Ormatofta och Kors Åker i Nöbbelöf, möjligen efter ett där rest kors och sammandraget av Heligkors. Namnen på kors är ingalunda ovanliga, de kan också vara minnen från korsbärandet, då prästerna på de stora Gångdagarna i samband med vårbruket i procession gick över de nysådda åkrarna med krucifixet framför sig, sjungande litanian och stänkande vigvatten på åkrarna i avsikt att nedkalla välsignelse över markens gröda". Också Hattula var en besökt vallfartsort, att döma av dr.Margretes brev från år 1405 och 1411, i vilka hon bestämmer, att efter hennes död en vallfärd skall göras för hennes själaro "til thet haelghe kors i Hattil i Fintland".]

Från 500-talet och fram till 1955 firades de två apostlarna den 1 maj. Filippus härstammade från fiskarbyn Betsaida vid sjön Genesaret. Om Filippos berättas i Johannes evangeliet att det var han som bad Jesus "Herre, visa oss Fadern" och fick svaret: "Den som har sett mig har sett fadern". Den Jakob som firas idag är den yngre av de två apostlarna med samma namn, även kallad Herrens bror. Hans far hette Alfeus. Efter pingstundret växte hans auktoritet i Kyrkan så mycket att han blev Jerusalems biskop. Han klippte aldrig varken hår eller skägg, eftersom han var nasare. I jakobs hus hölls apostlarnas första koncilium. Paulus tvekade inte att kalla honom "Kyrkans pelare".

Båda apostlarna led martyrdöden. Jakob ett år efter Filippos

Herre, visa oss Fadern, och det är nog för oss – Jesus svarde: Filippos, den som har sett mig har sett Fadern. Halleluja.

O ärorika apostel, heliga Jakob, som tack vare ditt glödande och generösa hjärta utvaldes av Jesus till att vara ett vittne på berget Tabor, och till ett vittne av hans själskval i Getsemane. Du vars namn är en symbol på kamp och seger, erhåll för oss styrka och tröst i detta livs aldrig slutande kamp, så att vi, när vi alltid generöst följt Jesus, kan bli sgerrika i vår kamp och vara förtjänta av segerkransen i himelen. Amen

(partiell avlat, fullständig avlat vid läsning varje dag i en månads tid, S. P. Ap. 16.7.1923)

På nästan alla bondgårdar i Bayern, Österrike och Böhmen finns en helgonstaty av en romersk soldat som i ena handen håller en fana och i den andra en häller vatten på ett brinnande hus. Det är den heliga Florian, beskyddare för brand- och vattenskador samt Bolognas och Krakóws skyddshelgon. Han föddes under andra hälften av 200-talet och tjänade först som officer i den kejserliga-romerska armen och blev slutligen ledande tjänsteman i ståthållarens kansli i Lauriacum. Kejsar Diokletianus (284-305) var till en början mycket tolerant mot de kristna men efter sekelskiftet började Diokletianus den blodigaste förföljelsen av kristna sedan Neros tid.

Fyrtio kristna från Loriacum blev gripna och dömda till döden. St. Florian planerade att befria dem från fängelset men misslyckades. Trots den grymma tortyr han fick utstå vägrade han ge upp sin kristna tro. Han blev slängd i floden Enns med en kvarnsten runt halsen. En änka vid namn Valeria bärgade martyrens kropp och begravde honom på sina ägor.

Under 800-talet byggde biskopen av Passau på platsen en kyrka och det berömda klostret St. Florian. Under 1300-talet fann man Florians reliker och lade dem i högaltaret. Vid arkeologiska utgrävningar efter 1945 fann man även de 40 övriga martyrernas ben Nu ligger de förenade under altaret i basilikan i Lorsch.

Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi frambär lovets offer och förkunnar din ära, allsmäktige, evige Gud, barmhärtighetens himmelska Fader. Den helige Florians död i kristi efterföljd är ett vittnesbörd om din underbara kraft, ty du ger de svaga styrka att till det yttersta bekänna sig till dig, genom Jesus Kristus, vår Herre. Därför vill vi, med alla martyrer, med änglarna och helgonen, prisa ditt namn, tillbedja och sjunga: Helig, heli, heli…..

Rita föddes i Spoleto, Italien, år 1381. Redan som tonåring bad hon sina föräldrar att tillåtas bli nunna, men istället giftes hon bort i ett s.k. resonemangsäktenskap. Trots att maken var svartsjuk och våldsam gjorde sig Rita känd som en god hustru och mor till de två söner makarna fick. Efter ett tjugoårigt äktenskap fyllt av misshandel och andra svårigheter knivhöggs hennes man dödligt i ett slagsmål. Tack vare hustruns enträgna böner för hans själ gick han med på att bikta sig och ta emot syndernas förlåtelse innan sin död. Även sönerna, som tagit efter faderns våldsamma leverne, lyckades hon omvända innan de avled av sjukdom med något års mellanrum. Efter att så ha förlorat hela sin familj gick Rita slutligen i kloster, och där gjorde hon sig snabbt känd som ovanligt lydig, godhjärtad och hängiven.

Särskilt passionshistorien grep henne, och efter att i bön ha bett Kristus att få dela hans lidande sprang hennes panna i blod. Så snart man hade lyckats stilla blodflödet märkte man att hon hade djupa sår som efter törnen i pannan, och dessa sår läkte aldrig. Hon brukar därför avbildas med små röda märken i pannan samt en törnekrona svävande över huvudet eller liggande över hjärtat.
Rita avled i sitt kloster i Cascia år 1457. När hon kanoniserades fick hon samtidigt tillnamnet 'det omöjligas helgon', eftersom hon med hjälp av sin starka tro mot alla odds lyckats omvända tre till synes förtappade själar. Detta har gjort henne till en av den katolska världens mest älskade gestalter, och överallt där människor känner sig stå inför en olöslig situation vänder de sig med förtroende till St. Rita. För henne är ingenting omöjligt!