NÄR jag nu ser mina barn får lida
av alla varför, hur de ligger och gråter
när de tror att jag inte hör,
så känner jag så starkt att vi
vuxna måste inse att även barn sörjer.
För dem är smärtan den samme som hos en vuxen.
Vi vuxna får hjälp med sjukskrivning,samtal med kurator,
medcin om så önskas.
Men barn då? Varför tänker ingen på dem?
Varför talas det så tyst om döden?
Det är vårt ansvar att tala med våra barn om död och sorg,
den finns ju, alla möter den en dag.
Många barn tränger undan tex sitt syskons död.
Det gör alldeles för ont.
De förstår inte och när man som vuxen inte föstår,
hur ska man kunna begära och tro att barn
ska förstå och bearbeta ett sorgarbete alldeles ensam?
Det finns inga genvägar genom sorgen,
många barn tror att inte får eller ska
gråta pga att mamma och pappa är så ledsna.
Många tror också att man inte ska prata om döden,
det tror jag beror på att smärtan gör så ont
att man helst vill undvika det.
Det är så åsidosatta. det skrämmer mig faktiskt
att föräldrar inte ser sina barns sorg
men jag har viss för ståelse för det
efter som det inte talas om död och sorg
i skolor?! barn måste få veta att det är
naturligt att gråta, man får sörja och prata om död.
En kväll fick jag en fråga av mitt minsta barn, hon är sexår.
-mamma vem tar hand om sandra i himlen?
hon är ju så liten! det var en svår fråga
att svara på så en 6 -åring förstår,
så jag tog fram en berättelse om "sommarlandet",
som handlar om hopp tröst, och läste den för henne
ibland händer det att det kommer så små barn
som Sandra till himlen och då träffar
hon en ängel som skyndar sig att ta emot henne.
Ängeln bär henne försiktigt och tar hand om henne.
Som en 6-åring regerade hon och sa-jaha!
Det är mamma Ängel som tar hand om Sandra
sedan när Sandra blivit stor blir hon en ängel
för andra barn. -ja så är det nog,
blev mitt svar. dessa små ord gav henne svar på vad hon funderat över
och varför inte låta henne tro på sitt sätt,
att sandra är en ängel.

Min önskan

Min önskan är att när jag kommit ur den här
bedövningen och den lamslagna chocken
så vill jag i första hand bli kontakt person
till syskon i familjer som mist sitt barn i plötsligspädbarnsdöd.
sedan vill jag gå ut till skolor och tala om död och sorg.
Döden är en svårtydd upplevelse
och barn måste få hjälp av oss vuxna.
Det måste bli ett oerhört känslo mässigt överfall
på ett barn som plötsligt och oväntat står inför döden.
Vi måste förklara och ge tröst så
barn vågar bearbeta och förstå sin sorg.
Jag tror egentligen inte att ett barn
tar skada av att se sina föräldrar gråta.
Däremot om det talas om döden i smyg.
Bearbeta det svåra sorgarbete tillsammans!Även om ni är ledsna,
så kommer det en dag då vi kan torka tårana.
Och även om jag vill skona mina barn från sorg
så är det viktigt att ett barn
få se sina föräldrar och att man talar
med dem om det svåra man tillsammans
måste gå igenom under en lång tid.
Skrivet av Mamma Marianne

Alla sörjande behöver
människor omkring sig

All sörjande behöver människor omkring sig.
människor som orkar lyssna och förstå.
De måste våga känna medlidande och ta del av annas börda,
Det finns samtals grupper för
sörjande som förlorat en anhörig.
De utformas på olika sätt.
Där finns präst diakonissa eller någon lekman
som man träffar 5-6gånger under 2-3månader .
Dessa grupper fyller ett stort behov,
Många sörjande har har egen efarenhet av att omgivningen
"glömmer"deras sorg långt innan den är bearbetad
och syftet till dessa grupper är att få leva ut sina kännslor.
Det bildas en förståelse och gemenskap
efter berätta om det svåra de går igenom
och man känner sin smärta genom andra.
Vänd dig till din församling
så ger de mer ingående information.
Ni barn som har det jobbigt och ni
vuxna som känner att sorgen blir för tung,
av vilken anledning det må vara,
Om man bara kan tala med någon när smärtan
börjar bli så stark att man tror man ska tappa förståndet.
(det gör man inte) så blir det mycket lättare.
Dela din smärta och berätta om
minnen, chocken,begravning m.m
Det är nog någon gammal räddsla
som gör att det talas tyst om döden.
Att döden är en del av livet har jag nu fått erfara.
Inte förrän vi accepterat att det är så och att den finns
kan vi leva våra liv helt äkta.
Kom ihåg Glöm inte barns känslor.
Barnen är det bästa vi har och det vi ger,
kommer de att ge sina barn en dag.
Och ni barn 8-16 som upplevt död och sorg
ni kan skriva till mina barn .
Mikael eller Malin ,Ronja Varm kram till Er från marianne

Skrivet av marianne 1992

Email: marianne34@hotmail.com