LIVET BLEV ALDRIG DET SAMMA.

Utåt sett är jag en vanlig flerbarnsmamma,
jag har två vuxna barn nu som är 24 resp 23 år gammla.
Hemma har jag en tonåring och
två flickor till som är fem och sju år gamla.
för nio år sedan hade jag dom stora som var tonåringar
och Ronja var då fem år gammal.
ronja som är 15:on år idag är min bästa vän.
Vi har gått igenom så mycket
tragiskt trots hennes unga år.
jag kan inte låta bli att tänka på hur hårt livet farit fram
mot henne redan och vad som är meningen med det.
så fort vi rest oss från en kris har
nästa kommit och nästa, nästa.

jag har precis läst på internet om Er alla
som nu sitter och vill ha samma
svar som jag en gång; VARFÖR??? ja,
det är nu nio år sedan jag hittade Sandra- Marie "
lilla My " död i sängen,
bredvid henne låg Ronja då fem år gammal och sov.
Känslan som fanns där,
otroligt stilla, oförklarig rädsla för något främmande,
ångesten när jag försiktigt vände den
lilla kroppen emot mig och såg att döden knackat på min dörr
och tagit vår älskade Lilla My.
Livet skulle aldrig mera bli som förut,
inte för någon utav oss,
men det gick konstigt nog vidare.

Ronja var so sagt fem år,
Mikael 15 och MALIN 14 År och lilla Sandra 4 1/2 månad.
sedan hennes födelse hade vi alla varit så glada,
så tack samma för Lilla My
som gjorde dagarna så ljusa med sin närhet.
Men dom dagarna blev få,
Sandra somnade in i P.S.D den 23-11-1992,
ett datum som smärtar än i dag Precis som ni,.
kände jag att för alltid skulle det kännas så här tungt,
göra såhär ont,
orsaka denna eviga smärta och den tomma saknaden,
som ett djupt svart hål som inte hade något slut..
Barnen sörjde verkligen sin syster,
deras dagar var tunga av sorg och saknad,
men ingen förstod deras smärta förutom jag
som hjälpte till att bära den.

det var många långa nätter,
ibland gjorde det så ont
så jag trodde jag skulle tappa förståndet.
Värst var det 5-7 månader efter hennes död.
alla runt omkring undvek oss och tisslade och tasslade
om att nu hade det gått över att
halvt år...... hon var ju så liten
...... så nu måste dom väl ha sörjt
klart !!!!!! Ja dom mest groteska påhopp fick man stå ut med.
Känner ni igen Er ?? skulle tro att det mesta
i och hos Er nu och jag önskade
jag kunde bära lite av Er smärta,
jag vet ju hur det känns,
ingen tid i världen har fått mig sluta sörja,
men sorgen har genom veckor,
månader och år fått mig att in se att hon tog
en del med sig ut av oss
alla och det kommer att göra sig påmint hela livet,
fast på ett sätt man kan rå på.
Man kan liksom ta på sorgen
och det gör inte längre så ont.

Nio år är en lång tid,
men det var först efter ca fem år som livet vände.
jag hade fått en liten dotter
1994 Anne-Frid två år efter Sandras död,
det var med blandade känslor man bar fram sitt barn.
Inte alltid av glädje.
jag kunde hata magen för jag tyckte jag svek Sandra.
om jag skrattade så skämdes jag som
satt där och skrattade när hon var död!!!!
Först när Frida var född och jag
fick henne till mig in såg jag att hon
var en alldeles egen liten person.
Hon var inte Sandra utan min lilla Frida.
Tiden gick och den 10 juli 1996 föddes lilla Anna-Marie,
även hon en egen liten person.
Trots allt som hände under så kort tid gnagde
saknaden efter Lilla My inom mig.
så fort flickorna börjat gå sprang och tulltade
dom framför mig mot graven när vi var där.
det en gång så djupa hål där jag dagen före julafton 1992
stod på knä med den lilla vita urnan tryckt intill bröstet,
det var bland det svåraste, att ställa ned urnan,
i och med det var ju allt så definitivt.

Jag har läst Era brev och hälsningar
till varandra och undrar stilla hur i
hela fridens namn har jag klarat detta ?
men det har gått, det måste ju gå.
Dom svåra sorgeåren,
tårarna som aldrig tog slut !!?
jag gråter nu också, fast inga tårar.
jag gråter inom mig och frågar liksom Ni gör nu;
VARFÖR? varför just min lilla flicka?
Varför ska just jag bära denna
smärta och mina barn som var så små?
Herre Gud ! varför?? Dom orden har jag skrikit många gånger i nattens mörker,
många, många gånger.
sandras död formade barnens liv också på sitt sätt.
Malin som nu är 23 år och är rädd för att få barn,
" tänk om mitt barn också dör "
och Ronja som bara var fem år,
som såg mina desperata upplivningsförsök.....
Hur har det satt sig i hennes själ?
Hur påverkar det henne i det liv hon nu
har framför sig ? Mikael.. min ende son,
som lyssnade på hennes hjärta och ropade att:
mamma!! hjärtat slår inte!! mamma! hjärtat slår inte.
Dom orden ekar forfarande i mitt huvud.

Hennes död fick en stark på verkan
på hans fort satta liv.
han gav upp totalt och hittade aldrig mera tillbaka
till tonårs livet eller det verkliga livet.
han sökte sig ut till fel sällskap
och i dag 24 år är det inte över drivet
att säga att han har inget liv,
det tog Lilla My med sig
och kvar blev en vilsen själ.
Hur tänker våra barn i sin ensamhet??
och hur många nätter gråter
dom sig till sömns i sin ensamhet?
Hur klarar dom av sin sorg ?
Förstår vi deras sorg ?
att en gör lika ont som vår?
Vi har Läkare, psykoterpefter,
kuratorer och andra vuxna,
men ingen erbjöd någon hjälp till mina barn
eller någon form av stöd.
Det skulle även jag orka med.
Idag är det försent, alldeles för sent.
Gör inte samma misstag som jag,
sök hjälp till era barn,
det finns stödpersoner även för dom.

dom här raderna är väl ingen tröst precis,
men vill dela med mig till Er
och på sätt ge Er dom orden att livet fortsätter,
det går vidare i regn och rusk.
Ny vår ny sommar allt går vidare.
en dag sitter ni precis som jag nu,
med tankarna långt,
långt borta och går igenom händelser i livet,
ni finner fort farande inga svar
men en inre starkare kraft som
växer sig starkare för var dag.
den kraften måste upplevas i form av sorgen
för att man ska kunna förstå.
Nu väntar man tålmodigt på att bli mor-mor
och tankarna tillbaka är med vemod.
Nu när jag går till graven springer mina flickor
5 och 7 år gamla före mig till
hennes grav och idag kan jag säga
att man får nog aldrig en större börda än man kan bära.
Innan jag slutar vill jag berätta att
jag genom lilla lövet fått en så fin vän.
Hon heter Tina.
Gud vad jag önskar hon
fanns vid min sida när jag miste Sandra.
Nu står jag vid hennes sida.
Hon miste sin lilla Kim för exakt 1 år sedan
och bär på en svår sorg.
för att bearbeta den gör hon hemsidor.
Till sandra har hon gjort en underbar hemsida.
Gå in på den och titta och läs
angelfire.com/mi4/sandraonline/index.html
Eller titta på hennes lilla Kims hemsida
och hans änglavänner;
angelfire.com-me4-kimonline-index.html
Skriv gärna i våran gästbok
då blir vi glada eller skriv några rader till mig
på marianne18@inbox.as eller till kristina.hoijer@bredband.net
Ni finns i mina tankar
och jag har ett rum i mitt hjärta som sörjer med er
varma kramar marianne

marianne34@hotmail.com

Email: marianne34@hotmail.com