Hur var dom nio åren
efter mitt älskade barns död?

Det var den 9:onde juli 1992,
magen var stor som ett hus
och jag bara gick och väntade på värkarna skulle sätta igång.
Jag var beräknad till den 10:onde juli och kände att det var nog,
Precis det datum min lilla tjej skulle komma till världen.
mycket riktigt så vaknade jag av små sammandragningar
och visste av tidagare erfarenheter att det var dax.
Lilla my var verkligen punktlig 13.30
var hon född, liten och mörk och det finaste man kunde tänka sig.
Redan dagen efter åkte vi hem till hennes syskon
och dagarna blev som det är att ha en baby hemma. mat ,byta,gosa
och försöka vara trevlig mot besökare
som kom och ville se det nya underverket.
veckor blev till månader och man nästan såg hennes framsteg.
Det var långa promenader med hennes stora syster
Ronja-katrin som då var sex år.
Leendet blev till skratt och snart satt hon uppstaplad med kuddar

Och vart ett med oss andra.
Så kom den 20:onde November,
Ett datum som kom att betyda så mycket i minnet.
Barn bidraget hade kommit
och Ronja och jag skulle handla in kläder till my.
Vi hittade så mycket fint för pengarna
men vad vi inte visste var att Sandra aldrig skulle använda dom,
hon skulle bara leva två dagar till.
Söndag efter middagen 22.Andra ville jag ta kort på henne,
även dom skulle bli dom sista.
Måndagen den 23 vaknade jag som vanligt vid 04.30
av att hon ville ha vällning,
hon var nu snart 4/12 månad,
november vädret var grått och trist.
Sovrummet var mörkt men någonting var fel,
jag kunde inte ta på det,
en känsla av obehag som om man inte vågade veta av.
jag gick ner i köket och kokade vällingen
och hela tiden fanns den konstiga känsklan inom mig,
jag kan känna den men inte förklara den.
Jag gick uppför trappan med vemod och tittade på dörren

som stod på glänt,
Jag kände att något var fel men förstod inte eller vile inte förstå.
Jag sköt sakta upp dörren och såg
henne ligga där i en så konstig ställning.
Hon låg på magen med ansiktet ner i kudden,
ändå ville jag inte fatta .
Brevid henne låg Ronja och sov så jag smög mig fram
vände henne sakta mot mig
och såg att hennes läppar var blå.
tar upp henne och liksom skakar henne,
jag ropar hennes namn,
men allt är så tyst hennes ögon slutna.
mitt i allt tänker jag att jag måste byta blöjan,
går en trappa ner och lägger henne på
sköt bordet men kan inte ta i snibben,
som håller ihop blöjan utan tittar
genom att hålla upp en bit med pekfingret.
När jag ser avföringen förstår jag ,
jag får allt helt klart för mig
och skriker hennes namn gång på gång.
hennes bror mikael då 15:onår
kommer ner och undrar vad som hänt.
han lägger sitt öra mot hennes bröst
och ser upp på mig med ögonen
som svämmar över av tårar och säger;
Mamma!! hjärtat slår inte!

Mamma!! hjärtat slår inte.....
Efter tiden som vi gick igenom
kom till slut det som var så defenitivt,begravningen.
Efter den började ett nytt skede
ett nytt liv om man nu kan kalla det liv.
man levde som i en dvala ett slags vakum
och kunde bara inte förstå,
inte fatta att hon var borta,
borta för alltid.
Den enda plats som fanns kvar av henne
var på kyrko gården och dit gick man
ibland flera gånger om dagen.
Man måste bara kontrollera att ljuset
var tänt och inte blåst ut av vinden,
eller borsta snön från stenen så att hennes namn
inte skymdes av den fallande snön.
för andra betedde man sig sjukligt ,
men vi sörjde och då är ingenting ett konstigt beteende.
Ja även efter hennes död gick månaderna och snart var det vår.
Saknaden var total och i allt man såg eller tänkte fanns hon
där i minnet"tänk om" hur skulle hon tycka om..... ja.
i nästan allt i vardagens händelser fanns hon vår lilla MY.
Sommaren kom med sol och värme,
med blommor som slog ut men man märkte det inte,
man hade ett sken ut åt
att allt var bra men inom sig var allt som ett stort svart hål ,
och i det fick det inte komma något ljus,
om man skrattade fick jag dåligt samvete,
för sandra var ju död och här sitter jag och skrattar!!!!