Nummer 3 1998

SKADESTÅND PÅ STHLM 12

Posten Stockholm 12 ska nu betala ett skadestånd på 2000:- till Postsyndikatet.

Bakgrunden är att kontoret hade en omläggning på hösten -97. Av de ca 20 syndikalisterna på kontoret var hälften tjänstlediga, huvudsakligen för studier men också barnlediga, och undertecknad hade ett fackligt vikariat på SAC. Chefen Anders Hagbo vägrade låta de tänstlediga söka lagtillhörighet och därmed skulle vi inte veta var vi skulle gå när vi kom tillbaks, och inte heller veta vilket distrikt (förlåt, distrikt får det ju inte heta, icje-distrikt är det ju) vi skulle gå. Det verkade ju inte riktigt att folk som jobbat i många år skulle få börja hoppa i brevbäringen bara för att de varit lediga ett tag.

Vi begärde förhandling om saken. Hagbo gav sig inte, men däremot gjorde vi upp att Posten en månad före var och en kom tillbaka, skulle begära förhandling med oss, och kontakta den berörde medlemmen för att placera in den. Detta skrev vi protokoll på och var överens om. Till sommaren -98 kom nästan alla tillbaka, och Posten missade i samtliga fall att begära förhandling. De ringde hem till de flesta medlemmar om var Posten hade tänkt sig att de skulle gå, men inte en enda begäran om förhandlingen kom. Detta ansåg vi var ett brott mot överenskommelsen, vilket Posten ju inte kunde förneka.

En sådan här potokollsuppgörelse har samma juridiska kraft som ett kollektivavtal, och Posten blev därför skadeståndsskyldiga. Eftersom de flesta medlemmarna personligen blivit kontaktade, och inte synbarligen blivit lidande, och alla utom en av de studerande kom in på nya skolor till hösten, så tyckte Posten att det fanns förmildrande omständigheter, vilket vi gick med på, och så kom vi till sist överens om ett skadestånd på 2000:-. Posten sa också upp överenskommelsen, men menade att det praktiska innehållet i den borde gälla ändå.
Nu återstår bara placeringen av mig, eftersom mitt fackliga vikariat upphörde i somras. Hagbo menar att det är svårt att hitta några som vill jobba ihop med mig, och därför hoppar jag runt på kontoret så länge. Dock utan att stöta på några avoga inställningar från mina arbetskamrater. Jag har ändå jobbat där i 14 år, och känner mina arbetskamrater betydligt bättre än Hagbo. Nå, i denna sak har vi en pågående förhandling med Posten, så jag ska väl inte gå händelserna i förväg.

Lennart Markebo

LÖNEFÖRHANDLINGARNA PÅGÅR...

Ja, så är vi då igång igen med förhandlingarna om de individuella lönerna. Som vanligt förhandlar vi syndikalister i allmänhet efter att SEKO blivit klara med sina förhandlingar. I Stockholmstrakten har Postsyndikatet begärt förhandlingar inom de områden där de flesta av våra medlemmar befinner sig.
När detta skrives är de flesta förhandlingar inte klara. Vi har ändå fått intrycket att Posten på flera ställen börjar förstå de synpunkter vi brukar ha: att vi vill bli behandlade på samma sätt som våra arbetskamrater, och att vi framförallt försvarar våra mest lågavlönade medlemmar. Några direkt kränkande undantag från höjningar har vi inte noterat i år, vilket vi haft en hel del bråk om tidigare.
En ständig diskussion som vi för med vissa postrepresentanter är huruvuda löneförhöjningarna ska räknas som en pott för oss eller inte. En del vill strikt räkna ut en pott för oss trots att vi inte har avtal utifrån samma procent som SEKO. Detta är vi generellt motståndare till, eftersom det inte skapar rättvisa för individerna. Det innebär att om våra medlemmar i snitt har en högre lön, skulle vi ha en större pott per individ, tvärtom om våra medlemmar har en lägre snittlön blir det tvärtom. Istället argumenterar vi utifrån en rättviseaspekt, att våra medlemmar ska utifrån sina arbetsinsatser belönas på samma sätt som sina arbetskamrater.
Vi är motståndare till alla lönseskillnader. Alla människors lika värde är viktigt för oss. Ingen människa förtjänar sämre levnadsstandard än någon annan. Som fackförening är vi dock för små för att påverka dessa skeenden i stort, utan blir tvungna att inse att de stora fackföreningarna accepterar och försvarar graderingar av människor, och att vi blir tvungna att hålla god min i elakt spel. Dvs försvara de möjligheter till relativ rättvisa som finns inom ett orättvist och kränkande system. Att lära oss simma i grumligt vatten.
Vårt bästa vapen för detta är vår direkta demokrati, och den enskilde medlemmens rätt att delta i förhandlingarna, och delta i besluten hur vi som organisation ska ställa oss. Där skiljer vi oss miltals från de andra fackföreningarna, som i de flesta fall inte får reda på någonting innan förhandlingarna är klara, och inte någonstans på vägen tillgrågats om sin åsikt.
Vi måste försöka motverka den splittring mellan arbetarna som den individuella lönesättningen lätt skapar. Vi får inte förfalla till barbari. Vi lär återkomma i ärendet.
Alla förhandlingar är som sagt inte klara, och överallt har vi inte heller begärt förhandling. Är du SAC-medlem och jobbar på Posten och inte blivit lönesatt enligt avtalet, eller är missnöjd med den lönehöjning du fått ensidigt från Posten, så kan vi hjälpa dig med att genomföra en facklig förhandling för att försöka komma tillrätta med problemet. Det är bara att höra av sig.
Lennart Markebo

ETT BESÖK I VERKLIGHETEN

En kväll i september då regnet hängde i luften men vägrade komma ner, gjorde vi entré på den stora terminalen Segeltorp, belägen mitt i villakvarteren, men på behörigt avstånd från anständigheten. Mitt i skiten hamnade vi direkt vi passerade dörrarna. Vänliga ansikten strålade mot oss, både på grund av igenkännandets glädje och förvåning över att vanliga civilklädda personer så enkelt slapp in i lokalen. Vi som var med på den tiden minns hur det var. En järnring av uniformerade vakter som anställts för att hålla obehöriga på avstånd, som höll på att i största hemlighet genomdrivas ovanför huvudena på oss arbetare. Löslastning av paket i skåp som ställts i kylan utanför terminalen. Med friska vindar blåsande i springor mellan skåp och hus gäller hatt och handskar på, åtminstone var det fallet vid vårt besök. Omvända förhållandet rådde varma sommardagar kunde man berätta, då temperaturen steg till oanade höjder
Anledningen till vårt besök var en artikel i Dsgens Nyheter den 7/8, som berättade sagor om att löslastningen av paket plötsligt hade förändrats till det bättre, och att farliga lyft hade upphört. Som anställda på företaget hajade vi genast till då informationen nådde oss. Tänk om Posten äntligen hade lyssnat till våra krav, de fem villkoren facket ställt för att få löslasta:

1)
- Inga lyft över axelhöjd eller under knähöjd
- Inga upprepade vridna arbetsställningar
- Inga lyft av apaket över trettiofem kilo
- Inget högt arbetstempo får förekomma

2)
- Arbetstagarna skall få info om de risker som finns med olämpliga arbetsställningar och arbetsrörelser, samt instruktion om hur dessa skall undvikas.

3)
- Uppgifter om paketens innehåll skall tydligt framgå på utsidan av paketen, om det finns risk för att innehållet i paketen kan tränga ut.

4)
- Arbetet skall organiseras förebyggande så att gods inte faller ner på arbetstagaren.

5)
- Upprepat, monotont arbete med begränsat arbetsinnehåll, utan möjlighet att själv påverka sin arbetssituation, får ej utföras mer än halva arbetsdagen, dock högst fyra timmar per dag.

För att kontrollera sanningshalten i de positiva signalerna som nådde våra öron, om att ingen längre behövde kröka rygg vid lossning och lastning av paket, begav vi oss alltså ner till terminalen ifråga. Till vår stora förvåning, men ändå inte, konstaterade vi raskt att inga av ryktena om förbättringar var sanna. Tyvärr kom de inte ens i närheten av det som hederliga medborgare kallar sanning. Framför oss stod ett skåp (ett bilsläp avsett för paket) lastat långt över axelhöjd (förbjudet), inga hjälpmedel som Long John här inte. Suglyftarna användes inte pga sin otymplighet. Inga strömbrytare för avstängning av banden vid anhopning av paket. Dålig belysning, kallt, ingen attraktiv arbetsplats.

IN I DIMMAN

Det första som mötte oss var damm och åter damm. I dimman urskiljde vi så småningom en väg där det fanns en chans att ta sig fram. Ansikten från förr kom emot oss. Bekanta från den gamla arbetsplatsen i Älvsjö berättade om en vardag som till stora delar avsevärt skiljde sig från sagorna om storslagna förbättringar, som hjärntvättade arbetsledare försökt slå i oss. En stor gåta framstår i all sin tydlighet här. Svaret på den står fortfarande skrivet i stjärnorna. Hur kan vanligen trovärdiga och omdömesgilla personer ta tjänst som arbetsledare i ett system uppbyggt på olagligt arbete, och dessutom ha mage att inte låtsas om det? Jag kan inte upphöra att förundras. Men frågan är om inte Yrkesinspektionen med sin tystnad svek inte bara alla postanställda, utan demokratin och i praktiken avskaffade såväl arbetstagarna som sig själv.
Dimman på paketterminalen i Segeltorp är förvisso verklig och så också det vi bevittnade med egna ögon. Väl dolt i röken urskiljde vi tydligt lastbilsflak, med löslastat gods, precis som vi anade. Vid samtal med medarbetare rörande godsets destination och frekvenser av turer dagligen, förstod vi att detta var rutin och absolut inget undantag. En individ betydligt över medellängd och således med goda förutsättningar att nå högsta höjden på paketberget i bilskåpet hade klara svårigheter att utföra jobbet.
De flesta befinner sig på lägre nivåer över havet och den enda chansen att nå toppen på paketberget för dem är via stege. Vilken väg dessa paket annars ha tagit för att hamna där de låg är för mig en fullständig gåta än i dag, eftersom ingen ansvarig hade tid att upplysa oss om det. Dimman (kombination av skit och kvardröjande utandningsluft från utslitna postarbetare?) kunde i allra högsta grad också sägas vara symbolisk, perfekt för att dölja handlingar vilka inte tål dagsljus. Medan yrkesinspektionen famlar efter sin nya roll, lite mindre tuff, lite mer marknadsanpassad, skräddarsydd för den nya tidens krav som väntar bakom kröken, pågår tyvärr samma tunga, ovärdiga, förnedrande, skadliga och olagliga hantverk som även pågick när herrarna yrkesinspektörer föraktfullt talade om Posten som en skandalöst oansvarig och dålig arbetsgivare. Småföretagare som ropar på hjälp att tackla arbetsmiljö och arbetsskydd för att höja sina egna vinstmarginaler och som inte anser sig ha råd med extra kostnader för sina anställda, går däremot fria.

KKKKOOOOORRRRRTTTT HISTORIK

En kort tillbakablick må vara på sin plats för att få perspektiv på det som hänt i paketsorteringen. Det ligger helt i linje med samhällsutvecklingen i övrigt.
När Älvsjöterminalen lades ner flyttades sorteringen gradvis över till den nybyggda terminalen i Segeltorp. Här följer en kort historik över turerna kring den affären.
"Den 29/11-1991 nådde oss den första informationen om det s.k. 2/40-systemet med två storterminaler och 40 små. Numera gäller andra siffror. Begreppet löslastning slog för första gången rot i våra medvetanden. Vi fick ta del av en film från England, tror jag, där en postarbetare slet i sitt anletes svett med paket av alla storlekar och former. Vi trodde inte våra ögon inför vad vi såg. På ett rullband, i en oändlig ström, föstes godset obevekligt och obarmhärtigt fram mot mannen som förtvivlat kämpade mot den övermäktiga sorteringsmaskinen. Vår egen situation kom att framstå som paradisisk vid jämförelse med scenen framför våra ögon. Ryktena, dessa infernaliska visionärer med sina, oväntat ofta, träffsäkra spådomar, bet sig envist fast i hjärnvindlingarna och vägrade att släppa taget. Tvärtom tenderade de att förstoras och växa till det skräckscenario som senare skulle komma att besannas och benämnas just "löslastning" i folkmun.
Vi som dagligen arbetade med tunga lyft insåg genast faran som hotade. En tillbakagång till Hedenhös istället för att utnyttja och utveckla de hjälpmedel som redan fanns förespeglade oss, och hotbilden växte ytterligare då företagsledningen på Älvsjöterminalen bekräftade att man förmodligen inte hade för avsikt att installera vare sig burvändare, som ju enkelt rullats av och på bilarna vid lastning och lossning, våra sorteringsband, som man själv kunde reglera hastigheten på och som man kunde stanna när paketen tenderade att hopa sig, man lyfte paketet direkt från bandet till buren, en sträcka på högst någon meter, en ramp, som ytterligare förenklade paketeringen av burarna, alltsammans segla bort på den av girighet och kortsiktiga vinstintressen styrda företagsmarknaden. Borta var plöstligt känslan av att arbetsledningen vill hjälpa till att spara våra ryggar och därigenom skapa en positiv anda som höjde kvaliteten och trivseln. Fram steg en vision av en framtid fylld av problem för de anställda, och denna besannades omgående."Ur Brevbomben nummer 3 1995 årgång 5

-Förra året skadades cirka 40 000 personer i arbetslivet. Därav i arbetsolyckor cirka 18 000 män och cirka 10 500 kvinnor. 5 364 män och 6 357 kvinnor drabbades av yrkesskador.
-89 personer dog i arbetsolyckor. 87 män och två kvinnor.
-En dryg tredjedel, 14 600, av alla skador är belastningsskador.
-40 anmälningar av belastningsskador om dagen kommer in till arbetarskyddsstyrelsen.
-Dagligen upplever 300 000 (7% av arbetskraften) besvär i nacke/arm/hand eller rygg/ben/fot, som härrör från belastningsskador i arbetet.
-En tioprocentig minskning av belastningsskadorna skulle minska samhällets kostnader med tre miljarder kronor per år.
Ur DN den 7/8 1998

Hur stor del av skadorna som Posten står för framgår inte, men gissningsvis är andelen redan stor och med nuvarande personalvårdspolitik lär den inte minska. Dessa siffror talar sitt tydliga språk och visar att vår kamp måste fortsätta för mänskligare arbetsförhållanden. Vi har vant oss vid nedmontering av arbetsbesparande åtgärder.
"För vår del började det med att löslastningen infördes i mars 1993 på Segeltorp. Att yrkesinspektionen hade förbjudit den struntade man i. Den syndikalistiska F-paketsektionen på Älvsjöterminalen tog genast upp kampen och lade arbetet med löslastningen i blockad redan den 26/1 1993. Snabbt växte sektionen inför tvångsförflyttningen till Segeltorp. Dessa medlemmar flyttades då till andra uppgifter. I vinterkylan delade vi ut flygblad till arbetskamraterna. Posten hyrde in vakter för att stänga oss ute.
Segeltorp var ingen populär arbersplats. Trots den kärva arbetsmarknaden var det många som slutade, och trots att många uppsagda från andra terminaler hade företräden till jobb på Segeltorp var det svårt att få folk, och i strid mot LAS tog Posten också in tillfälligt anställda via arbetsförmedlingen. Sedan tvångsförflyttades en hel del från Tomteboda. Några av dessa var redan syndikalister, andra blev det inför deportationen.
Blockaden fortsatte aktivt under hela sommaren med flera demonstrationer och kaffebjudningar utanför grindarna från vår sida. Posten djävlades en hel del med våra medlemmar under den här tiden, förmodligen för att skrämma andra från att gå med, vilket de i stort sett lyckades med, tyvärr. SAC-medlemmarna själva lät sig dock inte skrämmas.
Yrkesinspektionen stod på sig med sitt förbud, så ingen på arbetsplatsen var skyldig att löslasta. Men tyvärr var auktoritetens makt för stor. Posten hävdade att det inte fanns något förbud, och SF och skyddsombud var för fega för att hävda förbudet. Så de flesta gick snällt in och löslastade trots våra aktiviteter. Efter hand började allt fler av våra medlemmar att söka sig ifrån Segeltorp (alla var ju tvångsförflyttade från början) - genom avgångsvederlag, andra jobb i och utanför Posten osv.
Idag har vi bara ett par medlemmar kvar på Segeltorp. Tack vare blockaden slipper de löslastningen, men utan fler medlemmar kommer vi knappast att kunna få fram någon förändring. Yrkesinspektionen har också visat sig feg, och har lagt ner ärendet men genom något slags underligt "ickebeslut" har de undvikit att ta någon slutlig ställning till om löslastningen är godkänd eller ej.
Vi får hoppas att verkligheten gör systemet ohållbart och att Posten själv avskaffar det. Eller på ett nytt uppror från personalen."
Ur Brevbomben nummer 3 1995 årgång 5

Arbetsplatser som Segeltorp måste förändras, personalen återanställas och arbetstider göras mänskliga om Posten menar allvar med sin personalpolicy. Yrkesinspektionen måste vidare våga göra sig hörd i rollen som myndighet avsedd som kontrollant av att arbetsgivarna uppfyller sina skyldigheter. Kampen för en mänskligare tillvaro vid paketsorteringen har pågått ända sedan den första burvändaren såg dagens ljus någon gång i tidernas begynnelse. Den kampen har förts av kamrater före oss och kommer att föras vidare så länge människor och maskiner samsas sida vid sida för att jobb ska bli utförda. Att ansträngningarna inte är förgäves är vi övertygade om.
I den sena septemberkvällen börjar till slut regnet falla. Åter en symbolik, kanske förebådande skrällen när hela löslastningssystemet brakar samman, för att förhoppningsvis efterträdas av en något klokare lösning, t ex burhantering som förekom redan för flera årtionden sedan.

Göran Johannesson, Ola Sivell