En liten notis i tidningen Metro. Som kanske gick dom flesta förbi. Postens Pensionsstiftelse säljer femton terminaler! Nio brevterminaler och sex paketterminaler säljs, och inte till vem som helst: till ett konsortium bestående bla av Deutsche Bank och SPP. Deutsche Bank har gjort sig mest kända i Sverige som en av City Mails huvudägare tillsammans med engelska Royal Mail.
Detta sätter fart på flera myror i mitt huvud. För det första visste jag inte att det var Postens
Pensionsstiftelse som tagit över ägandet av Postens fastigheter. Men det kanske finns nåt skäl för
det som jag missat, kanske av skatteteknisk natur. För det andra förstår jag inte varför man ska
sälja fastigheter i vilken den egna koncernen driver en del av sin kärnverksamhet. Det skulle i ett
normalt företag göra att man misstänker att de tänker göra sig av med den verksamheten, eller att
ledningen inte själva tror på den verksamheten. Med tanke på de investeringar i terminaler och
maskiner som Posten ägnat sig åt de senaste åren, så verkar det underligt. I alla fall vid ett
första betraktande.
VARFÖR SÄLJA?
Men: Nu är Posten en gång för alla inte ett normalt företag. Kärnverksamheten är en samhällsservice
med hyfsad lönsamhet som ledningen försöker göra om till en profithungrig koncern som skulle kunna
sälja beg. bilar eller busfärska kokosbollar lika gärna som att dela ut post. De har delat upp
verksamheten i en massa dotter- och underbolag och divisionaliserat verksamheten med budgetansvar
i konstiga områden utifrån centrala beslut, inte utifrån någon process som är naturlig i ett
kapitalistiskt samhälle. Det har lett till at en massa höjdare får arvoderade uppdrag i styrelser
på en massa nivåer, och nya högt betalda chefstjänster. Men det verkar inte leda till smidigare
beslutsgångar eller att någon tar ansvaret för helheten.
Pensionsstiftelsen säger att försäljningen ska "...förbättra balansen
i Pensionsstiftelsens investeringsportfölj genom att minska andelen
fastigheter och möjliggöra ökad andel aktier och andra värdepapper".
Det är väl en sak om stiftelsens egen vinst gynnas av aktier
istället för fastigheter, även om jag tycker det verkar kortsiktigt
tänkt. Men brevsortering gynnas knappast ekonomiskt av att man
blir hyresgäster hos en utomstående hyresvärd istället för att bo i eget
bo - även om man har långa hyreskontrakt. Det framstår som en lobotomerads
planering. Det är som att sälja sina skor och sen hyra dom istället.
VARFÖR TILL DOM?
Sen är det ju också en fråga om vem man säljer till. SPP är ju
ett företag för pensionsfonder, och vad jag förstår en konkurrent till
Postens pensionsstiftelse. Och Deutsche Bank är alltså en av huvudägarna
bakom City Mail. Det är de som gör det möjligt att driva City Mail
vidare år från år med förlust. De har naturligtvis någon form av
strategi med det. Precis som de har en strategi med att köpa 15
postterminaler i Sverige. Det verkar som en löpare som säljer sina skor
till medtävlanden och sen hyr av honom.
De som alltid hävdat att Posten själva var med och startade City
Mail får ju här vatten på sin kvarn för konspirationsteorier.
Håller Posten och City Mail på att förbereda ett eller flera
fristående sorteringsbolag som ska kunna serva olika utdelningsföretag?
Precis som man bildade ett fristående bolag för eftersändningar?
Vi får nog anledning att återkomma till detta. Jag anar ugglor i mossen.
En hund begraven. Argan list. Samt fula kulor i pungen.
Hej igen, rubriken syftar på att våra chefers verklighet bara handlar om kronor och ören, medan vår verklighet
handlar om ont i axlar, knän och ryggar, och att hämta
barnen på dagis i vettig tid. Och aldrig mötas de två.
Ni blir väl inte särskilt förvånade när jag berättar att här i Karlskoga
blir vi färre och färre som ska göra mer och mer. Den gamla vanliga snurren
med chefsbyten verkar vara slut (tillfälligt) i alla fall. Det har tyvärr
medfört att vi fått fler små- och storpåvar att försörja.
Administrationen fungerar naturligtvis under all kritik.
Fäbod är ett skämt, ISU fungerar knappt hjälpligt. Vi ska
införa 2000-talets arbetsplats med nya sätt att finställa och köra ut post.
Detta ska göras liksom på sidan om det vanliga postslitet
istället för att sitta och rulla tummar och dingla med benen
som arbets(miss)ledningen tydligen tror att vi gör. Pricken
över i-et är att vi är förbjudna att blada in reklam bland den
övriga posten. Den ska köras ut vid sidan om. Orsak?
Vi ska komma ut tidigare till våra kunder, och att körtiden
blir längre är bara en fördel då vi får chansen till mer
kundkontakt. Frihet, besluten ska tas på lagen, eget ansvar o.s.v
fick vi höra för inte så länge sedan. Vilket skitsnack.
Det sa man väl bara för att lättlurade SEKO skulle tro att ledningen
ville väl.
Våra lagledare ska bort nu. Deras sista? arbetsuppgift blir
att vara projektledare för denna organisation. Mina arbetskamrater
ställer säkert upp i projekten så att cheferna kan säga: Men de här
förändringarna har ni ju själva valt. Och SEKO säger Tack och Amen.
I början av juli deltar fyra av svenska postsyndikatets medlemmar i en
konferens i Malaga. Konferensen skall vara ett försök att knyta bättre
kontakter mellan frihetliga och alternativa "Gräsrots-fackföreningar" i
Europa. Inbjudna är fack från till exempel Spanien (CGT, Stees SOC,
Autonomia obrera), Frankrike (CNT och SUD), italien (Bl a Unicobas, USI,
SI-PUO, Arca m fl). Danmark (Fagoppositionens sammenslutning), Schweiz
(Federation Sindicale), Irland (WSM), England (Syndicalist alliance) och
Sverige (SAC). Om alla dessa har postisar anslutna kan det bli en
intressant konferens för postisarna. Parallellt med denna konferens
pågår också sektionskonferenser för utbildningssidan och för järnvägsarbetarna.
Där har SAC också representanter även om den klart största delegationen
kommer från postsyndikatet.
Ju tätare Europasamarbetet, den överstatliga politiken, blir desto tätare blir
också företagens kontakter och fler och fler av dem köper upp varandra.
Det är inte svårt att föreställa sig att de olika Postverken inom ett
par år har köpt upp varandra. Naturligtvis kommer Postverk i länder som
Spanien, Italien och Portugal att falla först, de som köper är svenska,
tyska och brittiska Posten, sedan köper de upp varandra och till slut
sitter de där med samma chef och samma system i hela Europa.
Europafacket med de socialdemokratiska fackföreningarna finns redan. De
krävde som bekant 37 timmars arbetsvecka härförleden och har alltså inlett
konkreta arbeten på Europanivå.
Om de frihetliga fackföreningarna skall kunna få något inflytande måste
de redan nu försöka komma igång med konkreta idéer och strategier.
De senaste åren har stora delar av den frihetliga vänstern i Europa
samlats kring Europamarscherna mot arbetslöshet vilka har riktats mot
EU:s toppmöten, nu senast i Köln. I dessa marscher har de rödsvarta
avdelningarna tack vare samarbetet mellan organisationer i hela Europa
samlat många deltagare och varit de livfullaste. Delar av den syndikalistiska
internationalen IAA har också deltagit, även om IAA som så tar avstånd
från allt samarbete med andra som inte har sanktionerats av ledningen.
En annan konferens som samlade deltagare från de frihetliga från olika
delar av världen var konferensen i San Fransisco i juni i år. Därifrån
kommer deltagarna att rapportera i Syndikalisten så småningom.
I nästa nummer av Brevbomben kommer rapporter från mötet i Malaga och
förhoppningsvis kan vi då berätta om den senaste tidens aktioner i
hela Spanien.
Ronny Stansert
I år har vi för första gången förhandlat enligt postens nya geografiska
indelning, dvs på serviceområdesnivå istället för regionnivå. Detta har
gett oss lite andra förutsättningar, både på gott och ont. En liten
förhandlingsdelegation bestående av Robert Edvinsson, Lennart Markebo
och jag själv tillsattes på ett postsyndikatmöte, men vi har egentligen
inte blivit så involverade i förhandlingarna eftersom många medlemmar
själva har ombesörjt sina förhandlingar. Detta är ju på sätt och vis bra,
åtminstone ur en lokalt demokratisk och decentralistisk synvinkel, med
det finns en del fällor som syndikatet skall vara uppmärksam på. Anta att
vi i ett SO har ett par medlemmar som hör att SEKO och ST har påbörjat
sina förhandlingar å syndikatets vägnar, varpå serviceområdeschefen
kommer med ett lönebud. Här skulle ju allting kunna vara frid och fröjd,
och det händer väl att det är det, men inte alltid. Kortsiktigt har vi ju
faktiskt inga större krav på Posten och våra närmaste chefer, vi vill ha
möjlighet till samma löner som alla andra, samma arbetsvillkor, respekt
för föreningsfriheten osv, kort sagt rättvisa. En fälla som våra medlemmar
i exemplet ovan skulle kunna gå i om de fick ett bra lönebud är ju att de
lämnar förhandlingen smått förnöjda och sedan anser att de har en trevlig
och juste chef. Kortsiktigt finns det inte någon fara i att tycka att man
har en trevlig och juste chef, vi jobbar ju trots allt på samma arbetsplats
och måste fungera någorlunda socialt tillsammans, faran rör istället våra
långsiktiga mål, det finns en risk att cheferna mutar sig fria, helt
enkelt ger oss justa löner (vilket är bra på kort sikt eftersom även
syndikalister behöver mat och husrum), men på lång sikt hotar detta att
passivera oss. "Ge arbetarna en så pass stor del av kakan så att de anser
det tillräckligt tillfredsställande för att inte göra revolution", skulle
kunna vara någon sorts definition av "justa löner", och 1900-talets löne- och
arbetsrättsliga utveckling skulle kunna ha skett enligt denna definition.
Och se vart det har fört oss! Arbetarrörelsen har passiverats, samhället brutaliserats
och marknadsanpassas alltmer i takt med avregleringar och globalisering,
och vårt långsiktiga mål (arbetarnas övertagande av produktionen), har blivit
alltmer avlägset. Det stora felet ligger i definitionen av "justa löner",
justa löner är en omöjlighet (förutom på kort sikt), justa löner är inget
man kan rycka ut ur den samhällsordning som vi har idag och analysera
för sig. Justa löner är ett rättvist och jämlikt samhälle utan våld och
marknadsdiktatur, justa löner är att arbetarna demokratiskt styr över
produktionsapparaten, justa löner är ett syndikalistiskt samhälle där alla
har lika värde och resurserna fördelats så att alla har tillräckligt för
att tillfredsställande uppfylla sina levnadsvillkor. Vi får inte låta oss
luras och passiveras av "justa löner". Detta är såklart inget unikt som
enbart gäller postsyndikatet, det gäller alla syndikat och alla arbetare.
IDEOLOGISK FÄLLA
Detta skulle man kunna kalla en ideologisk fälla vad gäller de långsiktiga
syndikalistiska målen, men det finns andra som mer rör våra kortsiktiga
mål, nämligen vår löneutveckling. För att tydliggöra förhandlingssituationen
så var den av SEKO framförhandlade potten på 2,8% respektive 1,8% för
medlemmar utan respektive med arbetstidsförkortning. I min argumetation
utgår jag från att med "rättvis lön" menas inte bara att våra medlemmar
inom ett SO skall ha en harmonisk lönestruktur utan även att det inte
skall finnas några större skillnader i lön mellan Anders från SO 1 och
Pelle från SO 2, om Anders och Pelle har liknande arbetsuppgifter,
presterar lika mycket och har ungefär samma tjänstgöringstid. Genom
rapporter från medlemmar samt erfarenhet från de förhandlingar jag deltagit
i tycker jag mig ana tendenser till en större lönespridning. Dessa tendenser
fanns redan på regionernas tid men riskerar kanske att förstärkas
i och med Serviceområdenas inträde. Har vi två medlemmar med relativt
lång tjänstgöring och "hyfsade" löner (med "hyfsade" löner menar jag allt
över 16 000 kr), inom ett SO, och ett annat SO med ett tiotal
medlemmar med blandad tjänstgöringstid och därmed vanligtvis lägre
löner, får det första serviceområdet mer att fördela per capita och riskerar
i längden att få en orimligt mycket bättre löneutveckling än det andra
serviceområdet, efter ett tag kommer vi att få en situation med elitserviceområden
där genomsnittslönen är högre än i andra. Den individuella lönesättningen
delar redan in arbetarna i kategorier som elit- högre lön, icke elit-
lägre lön, nu kan vi utöver detta komma att få en situation med elitserviceområden
respektive icke elit. Detta är naturligtvis inte hållbart. Risken finns
också att de serviceområden som uppvisar ett sämre resultat kommer att ha sämre
löneutveckling, eftersom det är svårare att motivera "något extra" i lön under
sådana omständigheter. På så sätt är SO-indelningen en fara, under
regionernas tid hade vi i alla fall en viss möjlighet att harmonisera
våra medlemmars löner.
SPLITTRINGEN SOM EN LITEN BONUS
Men här finns också möjligheter att utnyttja situationen. Den individuella
lönesättningen ger ju möjlighet till en snabbare utveckling än förr
var fallet för vissa av våra medlemmar, och det är ju bra. Vid en av förhandlingarna
fick jag intrycket att en av cheferna fullständigt struntade i ancieteten,
och enbart brydde sig om prestation, detta kan vara bra för vissa medlemmar
men det kan ju lätt uppfattas som stötande, om tex Anders har högre lön
än Pelle trots att Pelle har många års erfarenhet av postalt arbete.
Man skulle lätt kunna dra slutsatsen att arbetsköparen på detta sättet
vill splittra arbetarna med den individuella lönesättningen, men jag tror
inte att det är avsikten just vad gäller Posten, ledningen vill
antagligen istället sporra folk att prestera mer, och förkroppsliga
sin drömarbetare, splittringen följer som en liten bonus.
Nästa löneförhandling måste vi vara bättre, mer samordning måste finnas mellan
våra medlemmar inom olika SO:n. Vi måste utbyta argument med varandra,
att Anders vid en förhandling får högre lön än Pelle vid en annan pga
att någon vid den första förhandlingen har ett bra argument förhandlingsgruppen
i den andra saknar är inte acceptabelt. Mycket annat kan sägas om detta
men till nästa års förhandlingar vill jag uppmana våra medlemmar att
vara åtminstone en gnutta mer aktiva; kom till våra syndikatmöten, hör av er
när ni hör nåt och bistå gärna nästa års förhandlingsdelegation med tips och åsikter.
Jan Hammarberg