Utdrag
ur gamla dagböcker |
| 1997 April: Tänker mycket på vad jag ska göra, ska jag anmäla honom? Jag borde göra det, innan tiden går ut. För när det blir försent, så kanske jag får ångra det hela livet, och leva med att jag ingenting gjorde. Något måste jag ju göra, men jag är rädd. Rädd för att ta det första steget. Jag vet ju inte vad som kommer att hända sen. Jag har fått för mig att hans familj kommer att hämnas på dem som bor kvar i samma stad som han, morsan & killarna alltså. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Vet ej om jag orkar, klarar av det. Är jag tillräckligt stark? En vän tyckte att vi borde orsaka honom samma smärta som han orsakat mig. Skära av den, eller ngt sånt. Men hämnas jag så sjunker jag genast ner till hans nivå. Det skulle vara fel. Men jag skulle vilja att han fick lida på något sätt. Augusti: Om jag gör en anmälan så kommer det ju komma upp att jag träffade honom igen när jag var äldre. Mitt livs misstag som jag skämms så förfärligt mycket för, och ångrar det som fan. Men vad hjälper det? Gjort är gjort, och kan inte göras ogjort. Han hade ju en sån jävla makt över mig då, jag blev den lilla flickan igen. Jag kände mig äcklad av det jag gjorde. Hatar honom. September: Var på ungdomsmottagningen och berättade om det jag hade blivit utsatt för, och att jag vill göra en polisanmälan. Fick en tid till en psykolog på psykmottagningen. Nu börjar det röra på sig. Nu har jag tagit ett steg framåt, och det känns bra. Fast samtidigt är jag ju rädd, för jag vet inte hur det kommer att gå. Och så tänker jag att jag orsakar smärta för hans fru och barn. De har ju inte gjort mig något. Jag gör det här för att må bättre, för att visa att så får man inte göra. Jag skulle vilja att han hamnade i fängelse. Fast på svenska fängelser har man det rätt så bra. Oj, om två veckor gäller det. Ska göra polisamälan då. Är livrädd, fast ändå så känns det overkligt, som om det inte vore jag. Jag kopplar bort mig själv, och mina känslor inför det här. För jag orkar inte känna. Känslor är bara i vägen och gör det svårare. När jag är för mig själv kan jag få känna, men inte annars. Jag måste dessutom vara säker på min sak. Fan , jag kommer inte ihåg hur ofta vi "träffades". När jag tänker efter så känns det ofta, det hände ju inte bara 10 eller 15 ggr. Kommer inte ihåg om det var varje dag eller en gång i veckan...vet inte faktiskt... Jag borde berätta det för mamma, för det vore inte bra om hon fick reda på det av någon annan. Men jag vågar nog inte. Det känns svårare och svårare att prata med morsan. Hon vet ju inte vad jag går igenom just nu. November :Jag drömde att jag hade gjort en anmälan mot honom. En dag så var jag barnvakt åt hans släktingar. Och jag var hela tiden rädd att han eller hans son skulle komma. Så jag började packa, för jag ville inte vara kvar där. Men just då kom hans son. Min bror hade ringt till honom, och berättat att det var jag som hade polisanmält hans far. Så hans son kom, med avsikt att döda mig. Han hade två pistoler och ett gevär med sig. Han sa att han trodde att jag ljög, och ville att jag skulle ta tillbaka allt, annars skulle han döda mig, och så siktade han på mig med sina pistoler. Han sa att hans farsa alltid tyckt att jag var trevlig. Då berättade jag för honom varit med om, vad hans far hade gjort. Han ville ju inte tro på mig först, men efter ett tag började han tro på mig. För han slutade att sikta på mig, och slänger iväg pistolerna och geväret i ett hörn. Vi var på 5-te våningen, och plötsligt hörs en explosion, och huset skakar till. Hans son säger att han har lagt en bomb på första våningen, men att jag behöver inte vara rädd, för den kommer inte att skada mig. Efter en stund så kommer det upp två tjejer till lägenheten och sätter på musik och börjar dansa. Hans son gick iväg till dem, och började att dansa han också. Jag drömde att det inte skulle bli någon rättegång, han skulle inte ens åtalas, för det finns för lite bevis. Ju närmare dagen för anmälan kommer desto räddare bli jag. Sover så oroligt på nätterna. Kommentar: Jag har drömt många drömmar där hans son brukar vara med. Jag och hans son gick i samma klass från 1-an till 7-an. Och under hela den tiden var jag kär i honom. Och ofta i drömmarna hatar han mig, pga det här med hans far. 10 November: Jag klarade det!!! Nu har jag polisanmält honom. Jag var så nervös innan.
|
