dagboksarkivet
Förhöret med honom
|
19 januari 2000,
onsdag
Var hos advokaten idag. Lämnade tillbaka
förundersökningspappren. Han ska kontakta åklagaren. Jag hoppas att vi hinner. Men om
jag ska vara ärlig, så har jag gett upp. Det är ju så lite tid kvar. Före den 2 mars
måste det ha hänt något. Han kommer att klara sig. Den jäveln.
Jag frågade advokaten om han får samma kopior från förundersökningen som jag fick.
Ja, det fick han. Det gillar jag inte riktigt. Där finns ju mina dikter och sånt om
övergreppen. Okej, han får ju reda på att jag hatar honom. Men ändå...känns
obehagligt på något sätt.
Var hos E i förra veckan. Det kändes bra att få prata.
...Jag satte mig på tåget och åkte till
dig. Ingen tvingade mig. Du tvingade mig. Du sa nu kommer du. Så jag kom. Jag var 18 år,
på väg till dig. Du som hade klampat in i mitt liv och tvingat mig att göra saker. När
jag var liten. Men nu var jag stor. Och visste bättre. Eller så visste jag inte alls.
Jag var på väg.
Jag kom dit. Till din pizzeria. Där satte du på mig, knullade mig när det var tomt på
kunder. Utnyttjade din makt igen. Du sa nu gör du si och så. Jag gjorde det. Om jag inte
ville så blev du arg. Jag gjorde allt. För jag var rädd. Och liten igen. Men du såg
mig nu igen. Jag behövde bli sedd, och höra de där orden. De där falska.
Det var skönt. Jag vet att ibland var det skönt. Men jag vill inte tänka så. Jag vill
tänka att det gjorde ont, att jag grät och försökte slita mig fri.
Men nej, jag låg där och väntade. Och sen njöt jag. Ibland. Det skäms jag för.
För du hade skadat mig. Du förstörde mig. Fick mig att blöda.
Men det var då. När jag var liten.
Nu var jag ju vuxen.
Jag vill inte att det ska vara sant. Jag skulle vilja sudda bort de här gångerna när
jag åkte till dig.
......
Ibland kan jag inte sluta tänka på de där gångerna jag åkte till honom, när jag var
18 år. Jag skulle vilja förstå varför jag gjorde det. Jag vet inte hur jag tänkte
då. Jag tror knappast att det var för sexets skull som jag åkte dit. Det hade jag ju
på annat håll.
Jag kan inte skylla allt på honom.
Jag var ju inte liten och hjälplös.
Äsch...det går inte att göra något åt det iallafall.
Men jag kommer ändå inte ifrån den tanken om att det var skönt ibland. Jag skäms för
att säga det, men jag vill ändå erkänna det. Bara för min egen skull.
|
några
dagar tidigare |
