Akvarie-Kalles äventyr

            av Hedda Mortensen

            

Det finns en snubbe här i trakten som heter Kalle. Han håller på med akvarier. Han skriver agbok, men för honom är en dagbok synonym med akvariedagbok för han skriver bara om sina jävla akvarier. Vi vet alla vilket as den där jävla Kalle är. En gång bröt vi oss in i hans lägenhet för att läxa upp honom ordentligt. Men han var inte hemma. Jag rotade i hans skrivbordslådor och där fann jag den jävla dagboken. Jag kunde läsa: ”Kära dagbok, idag utfodrade jag mina fiskar med 5 gram röda mygglarver och en stor daggmask /.../ mina  solabborrar har det jättebra nu när jag flyttade över ålen till ett annat akvarium” och så vidare. Ja, den där Akvarie-Kalle är ett jävla as. Vi vände upp och ner på hans säng, slet ut alla skrivbordslådorna och tände eld på hela skiten. Sen tog vi oss en titt på hans akvarier. Tio stycken stora jävla akvarier, rymmande säkert 200 liter var, stod uppradade längs väggen

i hans flotta gillestuga. Vi tog släggorna som vi hade med oss, och dämde dem rakt in i akvarierutorna en efter en. Glasbitarna flög, vattnet forsade ner på golvet, fiskarna sprattlade och hoppade i luften. Vi tog fem stycken solabborrar, gick upp till köket och tillagade dem - smörstekta. Sedan åt vi ut alla utom en, som vi lade in i kylen, försedd med en lapp: ”Varsågod Kalle, varsågod och förse dig”. Sedan stack vi därifrån.

  Efter tio långa år hade Kalle lugnat sig något. Första gången han kom hem efter vår skadegörelse fick han en chock: inte bara hans fiskar, akvarier och mödosamma slit var förstört, även dagboken, själva stommen i hans liv, hade brunnit upp, endast enstaka fragment av sidor som av eldens förintande makt hade förskonats, låg spridda över golvet. Han läste på dessa: ”solabbor...”, ”kvariefiska” osv. Stympade meningar helt enkelt. Den tillagade solabborren fick han en psykos över. Han lades in på sjukhus där han stannade - mot sin vilja - i fem år. Där försågs han med elchocker, psykofarmaka och specialmat tills han blev fet som en boll.

   Men som sagt, tio år efter att det hemska inbrottet - som jag och polarna i gänget gjorde oss skyldiga till - hade han lugnat sig något. Han var fortfarande en akvariefantast, men av rädsla att förlora sina älskade fiskar och akvarier återigen hade han köpt endast ett nytt akvarium, på 500 liter, i vilket han hade tre stora koikarpar.

   En dag skulle han byta vatten i akvariet. Han byter alltid halva vattenmängden åt gången, det vill säga 250 liter i månaden. Den här gången skulle han inte bara byta vatten, han skulle också möblera om de stora, vackra rotprydnaderna som koikarparna tog skydd bakom, när de ville sova eller bara vara för sig själva. Därför håvade han upp sina koikarpar och lade dem i en hink med vatten under tiden.

  Akvarielampan tog han inte bort. Han brukade alltid ta bort den, men nu tänkte han att det spelar ingen roll, det går fort ändå det här. Han böjde sig ner över akvariefönstret och grabbade tag i den första rotprydnaden. När han lyfte på sig slog han huvudet i lampan, som  ramlade ner från sin fästning och trillade rakt ner i vattnet! och lampan som var påslagen! Vattnet elektrifierades och Kalle med vattnet! Kalle stod och skakade och vibrerade av elchocker (vilka han fått för många av på hispan) och kunde inte släppa taget om roten eller slita sig därifrån. Sakta men säkert förkolnade han  sedan livet runnit ur honom. Till slut föll han huvudstupa mot golvet och hans ena arm hamnade ovanpå hinken där koikarparna

simmade runt. Ingen visste vad som hänt... Han hade inga släktingar, inga föräldrar kvar i livet och inga vänner. Det var inte förrän efter fyra månader, då jag och mina polare i gänget beslöt oss för att göra ett nytt inbrott, som vi upptäckte hur det luktade bränt i hela lägenheten. Vi gick ner till gillestugan för att se vad som hänt. Där såg vi en förkolnad figur ligga på golvet, med ena armen hängande över hinken där koikarparna fortfarande simmade runt. Men handen, som tidigare stack ner i vattnet i hinken, fanns inte kvar. Den hade ätits upp av koikarparna, som nu var mätta och gödda...