Ångest ångest på väggen där

Av Stefan Lindberg

 

 

Ja.... ?

 

"Vad vill du?"

 

SKRIKER jag till spegelbilden. Den visar tänderna och morrar som en rabiessmittad hund. Mina ögon, min mun är inte sig lika. Läpparna är krökta i ett misslynt grin, ögonen rödsprängda och gatstensblanka. Igenkännandets ögonblick kommer inte. Jag står och stirrar en främling i ögonen, men mina frågande blickar studsar tillbaka. Var finns min person - i spegeln eller hos betraktaren?

 

Spleen de Stockholm. Går gatan fram mellan människor. Det råder okända relationer mellan människorna, de inbördes sammanhangen är fördolda. Ibland, dock sällan, framskymtar de dolda banden genom en knappt märkbar handtryckning, en laddad blick eller en lätt lutning av kroppen mot den andre. Är det solen som lyser på himlen eller är det en gatlykta? Mina fotspår försvinner.

 

Framför spegeln. Den här gången är det på kvällen faktiskt, men jag ser likadan ut som på morgonen. Ingen förändring, sånär som på att femdagarsstubben har blivit en sexdagarsstubb. Jag skrapar mig på hakan och hör hur skäggstråna knastrar som skare.

 

"Plötsligt förstod jag att han var verkligare för sig själv än jag är för mig och att vad som krävdes av mig var att uppleva denna hans verklighet icke som objektets utan som subjektets - och mer än min egen."

 

(Dag Hammarskjöld)