En antiimperialists försvarstal

 

Allt medan den folkliga opinionen i Sverige och över hela världen växer sig större mot USA:s krig dag för dag finns det strategiskt utplacerade reaktionärer som motarbetar folkets röst genom att uttala sig mot krig men för imperialism. En sådan reaktionär är journalisten Boris Benulic som gjort sig känd för att regelbundet skriva kolumner i dagstidningen Metro. Han har även skrivit ett antistalinistiskt förord till Vertigos nyutgåva av Det kommunistiska partiets manifest.

  Torsdagen den 27 mars, sju dagar efter att USA påbörjat sin slakt av såväl civila som militära irakier, skrev Benulic en kolumn i Metro, med titeln ”Vi visste ju vad som pågick i Irak”. I den riktar han sin vrede mot alla de hundratusentals människor över hela Sverige som hittills demonstrerat mot USA:s krigsplaner och sedermera USA:s krig. Han förebrår dem för att inte ha visat sin avsky för Saddam tidigare:

  ”Vi har inte varit många som gått i de demonstrationerna. Framför allt har antalet svenskar varit väldigt begränsat. Det är som om svenskarna inte riktigt brytt sig om att träskaraber, kurder och irakier i några årtionden pinats av en man som uppenbarligen vid en hjärnoperation blivit av med allt utom den del av reptilhjärnan som innehåller centrum för aggression. Så inträffar något märkligt. USA går till attack mot just den där diktatorn och då fylls gatorna med människor som demonstrerar till försvar för det irakiska folket. Men det är ju inte därför de demonstrerar. Den som varje år läst Amnestys rapporter om Irak har alltid vetat vad som pågår där: tortyr, mord och långvariga fängelsestraff är självklara inslag i en vardag som inte riktigt kan betecknas som just "vardag" - då skulle man kunnat kalla Bergen-Belsen för vandrarhem.”

  Han fortsätter:

  ”Man är inte för Iraks folk - man är mot USA:s ledare. Samma sak var det under inbördeskriget i Jugoslavien. I ett årtionde sköts, våldtogs och torterades människor. Inte var det så mycket demonstrationer i Sverige och de intellektuellas upprop var lika talrika som åskådarna på en korpmatch i varpa. Men så gick USA och Nato in i kriget och plötsligt började författare och konstnärer oroa sig för dem som bodde i Jugoslavien.”

  Något muttrande fastslår han:

  ”De enda som har rätt att demonstrera mot USA:s angrepp är vi som tidigare demonstrerat för Iraks folk och mot Saddam. De andra kan stanna hemma och inte bry sig, för det har de inte gjort förut.”

  Huvudet på spiken:

  ”Om jag, som är marxist /sic!/, bodde i Irak så skulle jag just nu ligga på en torterares sträckbänk, min fru skulle vara våldtagen av två plutoner revolutionsgardister och mina barn bortadopterade. Tror ni jag skulle fundera så mycket på varför Bush går till angrepp? Skulle min fru grubbla på de geopolitiska konsekvenserna av att Bush fäller Saddam, medan näste revolutionsgardist klädde av sig? Knappast. Min enda tanke mellan elchockerna skulle nog vara: För helvete George: söla inte, var är kavalleriet?”

 

Sensmoralen i detta är alltså: var inte sådär västerländskt fåfäng och hojta mot USA om du inte tidigare också visat din avsky för Saddam Hussein. Men detta går Boris Benulic rakt i fällan – eller skriver han såhär av egen vilja, medveten om att han gör precis det USA vill: avleda uppmärksamheten från USA-imperialismens blodiga slaktande?

  Jag som för första gången någonsin demonstrerade i antikrigsdemonstrationen den femtonde februari känner mig naturligtvis träffad av det han säger. Jag ställer mig frågan: vad har jag för rätt att demonstrera mot USA – när jag tidigare inte ägnat knappt en tanke åt hur Iraks folk lider? Svaret är enkelt: jag har all rätt i världen. Men Boris Benulic anser tydligen att det är ovidkommande att kritisera USA, att fördöma USA. Det får man inte göra, enligt honom.

  Enligt hans sjuka logik skulle man alltså inte haft rätt att i Sverige, under andra världskriget, demonstrera mot Nazi-Tysklands ockupation av Frankrike, om man inte sedan flera år tillbaka dessutom demonstrerat mot Frankrikes koloniala förtryckarvälde. Enligt Boris Benulic skulle ”de enda som har rätt att demonstrera” mot Nazi-Tysklands angrepp vara ”vi som tidigare demonstrerat” för Frankrikes och de franska koloniernas folk, och mot den franska imperialismen. ”De andra” kan gott ”stanna hemma och inte bry sig, för det har de inte gjort förut.”

  Annars erkänner jag mig skyldig på frågan om jag brytt mig särskilt mycket tidigare om att Irak förtrycks av Saddam Hussein: nej, det har jag inte gjort. Och jag har aldrig demonstrerat mot Saddam Hussein tidigare (jag har visserligen inte demonstrerat överhuvudtaget tidigare). Så enligt Boris Benulic är jag en typisk sådan som ”inte bryr sig”.

  Det stämmer att jag demonstrerade mot Saddam Hussein. Alla som motsätter sig att världsimperialister förser små lokala reaktionärer med vapen och makt motsätter sig USA-skapelsen Saddam Hussein och hans samarbete med USA. Vilka demonstrerar mot Iraks folk? Det gör USA och Storbritanninen – demonstrationståget består av hundratusentals soldater som just nu tränger in i Irak och för tusende gången kränker folkrätten. Samma dag som Benulics kolumn publicerades kunde man i Metro läsa: ”15 människor dödades i robotanfall mot Bagdad”. Dessa femton människor var antagligen inga marxister, de var säkert inga lärda människor utan vanliga människor, som offrades på USA-imperialismens altar. När Benulic antyder hur han i egenskap av ”marxist” (hur han vågar kalla sig det, då han motsätter sig en av marxismens hörnstenar: varje lands rätt till självbestämmande) skulle kunna ligga på sträckbänken i Irak och be Bush skynda på med kavalleriet, och därmed legitimera ett amerikanskt anfall mot Irak, visar han att de intellektuella (som står i minoritet mot folkflertalet) enligt honom har ett högre värde – att exempelvis 15 vanliga irakier kan offras för att en förtryckare som torterar så kallade marxister ska avsättas.

  Tro nu inte att jag motsätter mig kritiken mot Saddam Hussein – den är berättigad, och många marxister (riktiga marxist-leninister, inte trotskist-benulicister) har säkerligen torterats, dödats och förföljts.

  Det jag motsätter mig är USA:s korståg genom världen, som inte tar sin början med president Bush vid makten utan som pågått sedan sekler tillbaka. Benulic hävdar att det är irrelevant huruvida USA strävar efter världsdominans eller ej – att Irak ”befrias” är alltjämt positivt. Jag hävdar dock att Irak inte alls befrias, att det genom att fråntas rätten till nationellt självbestämmande kommer dras ner i en än värre diktatur – en amerikansk militärdiktatur.

  Vad jag demonstrerar mot – och detta gör mig till antiimperialist – är USA:s sätt att slå ner länder som gör uppror mot den amerikanska, kapitalistiska världsordningen. Kriget mot Irak har samma motiv som kriget mot Vietnam, som kriget mot palestinierna, mot Colombias gerillor, mot filippinska gerillor – i alla konflikterna har USA varit ytterst delaktiga. Det är för mig som västerlänning mer angeläget än Saddam Husseins förtryckande av sitt folk, främst därför att Sverige deltar aktivt i USA-imperialismens framtåg.

   Dessutom har nästan varenda antikrigstalare vid demonstrationer kritiserat Saddam Hussein minst lika mycket som Bush – och detta ger en neutraliserande effekt där kritiken mot dessa båda förtryckare tar ut varandra och löses upp. På samma sätt förhåller det sig med Göran Perssons och Anna Lindhs uttalanden om Israels krig mot Palestina. De säger att båda parter måste lägga ner vapen, båda parter gör sig skyldiga till våld. Jag minns när jag gick på dagis: när det blev bråk mellan två och någon av fröknarna lade sig, slutade det alltid med att hon sade att ”nu får ni sluta båda två” trots att det var den andra (dvs inte jag) som satte igång bråket genom att provocera mig.

 

KROSSA USA-IMPERIALISMEN!

GEORGE BUSH, MÖRDARE!

TONY BLAIR, MÖRDARE!

 

/Jimmy