Frågan om censurens inverkan på konsten

av Sebastian Ljunggren Wiberg

 

censur (lat. Censu’ra ’granskning’, av ce’nseo ’granska’, ’värdera’) 1 förhandsgranskning av innehållet i olika kommunikationskanaler som tidningar, tidsskrifter, böcker, teaterföreställningar, filmer, radio- och TV-program osv. Censur utövas normalt av statliga myndigheter, men även icke-statliga institutioner kan bedriva censur eller censurliknande verksamhet; katolska kyrkan är ett känt exempel. Det officiella syftet med censuren är att förhindra spridning av sakuppgifter och synpunkter som enligt de styrande inte bör komma till allmän kännedom. Traditionellt har det varit innehåll av fem slag: meddelanden som ansetts hota landets säkerhet; de styrandes maktställning eller anseende; grundläggande religiösa värden; den officiella moralen (inte minst sexualmoralen); enskilda medborgares säkerhet eller anseende. /…/ (hämtat från Nationalencyklopedin 1990)

 

Ett kärt samtalsämne bland borgerlighetens kulturpolitiska debattörer – för att uppnå enighet i avskyn för den yttre fienden, som varierar från land till land och grupp till grupp – är den statliga censurapparat som länder som gamla Sovjetunionen, Kina och Iran anklagas för att missbruka i överflöd. Framförallt rapporteras det om hur censorerna klipper bort hela filmsegment från filmer, eller ibland totalcensurerar hela filmer och därmed kränker regissörernas konstnärliga integritet och yttrandefrihet. Mot denna vanligen kallade fruktansvärda och monstruösa censurapparat ställs det västerländska fria livet, det fria ordet, den fria pressen. För den som inte är särskilt insatt framstår läget som solklart: vi i västerlandet behandlar våra konstnärer med tolerans, alla får säga sitt, censuren är avskaffad annat än när det gäller att förhindra spridandet av extremt våld och våldspornografi, medan i exempelvis Iran står konstnärer och journalister under en oerhörd press att vinkla sanningen, att ibland till och med ljuga. Samma sak säger man om Kina – nuförtiden utan att lägga till prefixet ”kommunistisk diktatur” eftersom det står klart för varje sunt tänkande människa att Kina är motsatsen till en ”kommunistisk diktatur”[1] – det är en kapitalistisk diktatur. När man som filmintresserad jämför de västerländska filmerna med exempelvis de kinesiska eller sovjetiska, slås man ofta av att de två sistnämnda håller en mycket högre standard i kontrast till den västerländska massproduktionen av såpoperaaktig känslopornografi. Med slagdängan ”västerländsk film fri – österländsk film (socialistisk eller bara icke-europeisk) utsatt för hård censur” i bakhuvudet ställer man frågan hur den censurkontrollerade filmen kan vara bättre än den västerländska ”fria” – slutsatsen för många blir då att censuren kanske inte i sig själv är bra, men att den har en bra inverkan på det konstnärliga skapandet såtillvida att den tvingar konstnären, i syfte att kringgå censuren, till uttryckssätt som är mer raffinerade än de annars skulle ha varit.

  Denna slutsats är i stort sett felaktig men har vissa poänger.

  Felaktigheten i en sådan slutsats har sitt ursprung i det felaktiga antagandet att vår västerländska, kapitalistiska film är fri i någon verklig mening. Det är dock inte felaktigt att länder som Kina och Iran bedriver hård censur – man glömmer bara att de kapitalistiska, ofta västerländska länderna bedriver en lika hård censur, kanske rentav hårdare.

  Motargumenten till ovanstående påstående brukar ofta låta så här:

”I Iran får man inte ju inte skildra sexscener på film, men det får man här. Alltså har vi en fri kulturindustri, medan den iranska kulturindustrin är kontrollerad i järngrepp.”

”I Sovjetunionen fick man ju inte visa att man ville tjäna pengar, det skulle bara vara duktiga arbetare överallt. Men här har man rätt att visa den lilla människans drömmar utan att få nackskott eller bli skickad till Gulag.”

  Det stämmer förvisso att man i iransk film inte tillåts skildra samlag, nakenhet eller ens halvnakna kroppar, och det stämmer att man får visa sådant här. Men betyder det verkligen att vi därför har en fri, icke-censurerad kulturindustri? På samma sätt stämmer det att man i Sovjetunionen inte fick skildra borgarklassen på ett förskönande sätt – det får man däremot göra hur. Återigen, är detta fog för att påstå att vår kulturindustri är fri medan den sovjetiska inte är det?

  Nej! Det går inte att förenkla på det sättet. Snarare är det så att varje ekonomisk, moralisk eller etnisk gruppering har sina tabugränser och sina områden att bedriva censur inom. Under de iranska förhållandena råder det censur på frågor om kvinnoemanicipation, dödsstraff, införandet av socialism, drogmissbruk m.m. I Sovjetunionen rådde censur på frågor om kapitalismens återinförande[2] och kritik mot den byråkratiserade socialismen. Och här i Sverige och över hela västvärlden råder hård censur på frågor om socialismens införande, om arbetarklassens revolution, om nästan hela arbetarklassens livssituation. Nästa motargument från det ”fria” ordets väktare blir då: ”Men ser ni inte att den statliga censurapparaten i Iran och Kina finns, den är påtaglig, medan de i Sverige reducerats till ett minimum?” Jo, sant det också. Då kommer vi till nästa fråga, om hur censuren tar sig form och uttryck. I Iran är den fortfarande statlig, likaså i Kina – men i Sverige och övriga västvärlden har den privatiserats, i de flesta borgerliga demokratier är den statliga censurapparaten ”privatiserad”, d.v.s. den utförs inte längre och inte bara av statliga organ utan av bolag och företag inom den privata sektorn, som ofta fungerar som mecenater när staten sviker kulturarbetarna, konstnärerna och journalisterna. Den sovjetiske filmregissören Andrej Tarkovskij talar därför om en kommersiell censur i de kapitalistiska länderna – som han anser vara lika hemsk, om inte hemskare, som den egna sovjetiska statscensuren[3].

  Beroende på nationell, moralisk och etnisk gruppering berör censuren således olika frågor – ibland rakt motsatta varandra – och censurapparaten tar sig olika former. I Sovjetunionen kunde den knappast utövas inom den privata sektorn, eftersom det inte fanns någon privat sektor som vi ser det. Men även om censuren utövas inom den privata sektorn i länder som t.ex. Sverige, sker det nästan alltid med statens tysta godkännande.

 Med detta klargörande i bakhuvudet, går det fortfarande att dra slutsatsen att ju mer genomkontrollerat det konstnärliga skapandet är, desto högre kvalitet håller det? Nej. Hur skulle det kunna förhålla sig på det sättet? Låt oss ta den svenska censuren – den svenska kommersiella censuren – som exempel. Att man inte får ta upp de frågor i Sverige som är tabubelagda bortförklaras av myndigheter och makthavare med att de som en följd av folkets ointresse glöms bort. Detta är felaktigt. Varje år genomför många arbetare på olika i håll i Sverige strejker för bättre lön och säkerhet i yrket – hur många filmer de senaste tio åren har tagit upp detta ämne, arbetarklassens försämrade situation? I stort sett noll.[4] De filmer som faktiskt görs kring detta ämne ges ut på video efter ett tag, kanske visas på TV, eller går upp på duken några gånger på någon obesökt biograf – resultatet av ett konsekvent förebyggande ingripande för att tysta ner dessa frågor.

   Den svenska arbetarklassens liv skildras i stort sett inte alls på film, inte heller särskilt mycket i litteraturen. De usla arbetsförhållandena, osäkerheten inför framtiden, detta tas aldrig upp. Istället produceras det såpoperor som visar hur medelklassen lever sina liv som börsmäklare, älskare, tonårsfäder och lärarinnor m.m. Dessutom är det snart närapå förbjudet att kritisera sionismens alla förgreningar – medan våra dagstidningar i allt större utsträckning synonymiserar nazismen med Förintelsen och judendomen med den västerländska borgerligheten. Nyligen blev filmjournalisten Sven E Olsson förbjuden att skriva på GT/Expressens kultursida. Expressens kulturchef Per Svensson har dessutom beslutat förhandsgranska kultursidorna.[5] Olssons brott ska ha varit att beklaga att palestiniern Elia Suleimans film ”Gudomligt ingripande” inte blivit Oscar-nominerad med och kommenterat detta med: ”Behöver jag påminna om vilken etnisk grupp som av tradition alltid varit mest betydande i Hollywood?” – på detta svarade Per Svensson med att censurera och förbjuda Sven E Olssons artiklar under förevändningen att ovan nämnda citat är ”en klassisk antisemitisk schablon”.

  Svenska Filminstitutet har ett vinklat förhållande till censur beroende på vilket land som utövar den. Svenska filminstitutets ”riksomfattande”[6] organ Cinemateket nämner ofta i programbladen att den och den filmen utsatts för hård censur – om filmen är exempelvis kinesisk, iransk eller sovjetisk. Däremot glöms det bekvämt bort att nämna ifall någon västerländsk eller kapitalistisk film blivit utsatt för hård censur. Detta vinklande av fakta syftar naturligtvis till att framställa ”oss” i bästa möjliga dager och att framställa ”de där andra” (muslimer eller kommunister) i så svart framtoning som möjligt. Det framgår när man läser Cinematekets presentation av filmserien ”Tjeckiskt 60-tal” som visades i Stockholm under december och januari månad 2002/2003:

 

”I början av 60-talet dök en rad unga tjeckiska regissörer upp, som i det förändrade politiska klimatet under några år kunde bryta med socialrealismen. De hade vitt skilda idéer om form och innehåll, men ville med ett mer personligt uttryckssätt ge en uppriktigare bild av det tjeckiska samhället. Den träffsäkra vardagsrealismen och den milt satiriska humorn i många av filmerna gav dem stora framgångar i väst, och de har betytt mycket för regissörer som Roy Andersson och Lasse Hallström.”

 

  Detta finns att läsa i Cinematekets programblad. Vad som tas tillvara på i denna presentation av det tjeckiska 60-talet[7] är att 60-talet tjeckoslovakiska filmskapare bröt med socialrealismen, att de ville ge ett mer ”personligt” uttryckssätt (vilket klingar väl med den i väst hyllade individualismen) och att  filmerna rönte stora framgångar i väst, som om Västerlandet vore mittpunkten för hela universum.

  Man kan senare läsa om filmen Örat: ”/…/ (Ucho) av Karel Kachyna, 1960/90 med Radoslav Brzobohaty. 95’, s.t. Viceminister kommer hem efter sen kväll och misstänker att hans hus är avlyssnat. Filmen var censurförbjuden i över tjugo år.”

  Låt oss jämföra detta med en annan filmserie som gick samtidigt, filmer av Ken Loach – en filmregissör som i sitt hemland Storbritannien blivit utsatt för mycket hård censur av framförallt BBC på 1960-talet:

 

  ”Ken Loach, som på 60-talet revolutionerade tv-teatern med Cathy Come Home och vann internationell berömmelse med Kes – falken och Family Life, har i över trettio år skildrat brittisk arbetarklass ur ett radikalt vänsterperspektiv. Med dokumentära inspelningsmetoder och en medvetet konstlös estetik fortsätter han att göra galghumoristiska, gastkramande skildringar av dagens Storbritannien.”

 

  Vad tar man tillvara på här? Jo, hur han ”revolutionerade” tv-teater med en film som tillsammans med sex andra blev totalförbjudna av den kanal som visat dem, BBC. Det tillkännages också att han har skildrat brittisk arbetarklass – med en ”medvetet konstlös estetik” – därmed sammanbinder Cinematekets skribenter arbetarklassens konst med konstlöshet, som om arbetarklassen inte gick att skildra estetiskt konstnärligt! Men nämner man något om den hårda censuren när man skriver om filmen Cathy Come Home?

 “Cathy Come Home, UK 1966 med Carol White, Ray Brooks. 75’ u.t. Bostadslös trebarnsfamilj går under i legendarisk tv-film med scener där skådespelarna fotograferas med dold kamera i autentiska miljöer.”

  Svar nej.

  Som jag påpekade tidigare är detta ett sätt att vinkla fakta som syftar till att framställa den västerländska kulturindustrin så fri som möjligt, medan den icke-västerländska (vanligtvis muslimska eller ”kommunistiska”) världen framställs som genomkontrollerad och övercensurerad. Det uppstod en diskussion i dagstidningarna då den amerikanska filmen ”Pearl Harbour”[8] hade premiär – filmen framställdes nämligen som en ”historisk” film, nästan som ett slags dokumentärfilm. Men den hade skrivit om historien helt och hållet, till amerikanismens och imperialismens förmån. Detta väckte folkets vrede i Japan samtidigt som det i Sverige och övriga västvärlden fimpades bort med producenten arroganta och högtravande kommentar: ”När en film kostar flera miljarder dollar att göra, då ska man väl få ta sig friheten att skriva om historien lite?” Men när Sergej Eisenstein i filmen ”Pansarkryssaren Potemkin” på ett förvånansvärt rörande sätt skildrar hur de ryska folkmassorna förtrycktes av den tsar-ryska regimen, då ska det bli ett jävla ramaskri och hävdas att ”så här gick det inte till”.[9]

  Sanningen är den att alla stater bedriver censur – med eller utan den privata sektorns samarbete. På frågan om censuren har en god eller dålig inverkan på det konstnärliga skapandet vill jag säga: ju mindre censur, desto bättre. Det stämmer inte att man genom att kontrollera och censurera det konstnärliga skapandet ”höjer ribban” – istället sänker man förutsättningarna för ett levande kulturliv. Jag förbehåller mig dock rätten att försvara den typ av censur som i vissa fall bedrivs av socialistiska stater – arbetarstater – då det gäller att förhindra att kapitalistisk, lögnaktig propaganda når ut till folkmassorna i ett utsatt läge det folket är mottagligt för sådana lögner. Men så långt det går ska man givetvis, som på Kuba, bemöta motståndaren med argument och inte med våld. Det gäller att inte angripa, bara försvara sig.