Om friheten

av Stig Dagerman, 1942

 

"Den sin frihet missbrukar, är värd att mista henne" (ur Domareregler)

 

                      Friiheet kan liknas vid ett torn, ther waktar blaesir sith

                      där en väktar bläsir aff sitt hom. Nar thu aff the tornith gaar.

                      Om du ur det tornet går, om du ur the hastigt faar

                      en annan det i händer får.

 

   Denna strof ur frihetens höga visa, biskop Thomas' frihetssång, och ovan citerade ord ur Domareregler synes mig ha samma andemening. Frihetens arv får du inte förslösa! Håll frihet i helgd, och det skall dig väl gå!

   Både biskop Thomas och den vise man, som utmyntat ovanstående sats, kände helt visst frihetens värde, och vad mer: De visste, att frihet är en gåva - men inte en gåva vilken som helst, en gåva, den det står var man fritt att förvalta efter eget huvud. Nej! Frihet är en helig skänk. Låter man den profaneras, förstår man med frihet blott rätt att göra vad en faller in, då missbrukar man den och är väl värd att miste den. Ja, man kommer att mista den!

   Förvisso erbjöd biskop Thomas egen tid, förra hälften av 1400-talet, många sorgliga exempel på missbrukandet av frihet. Styva rackar fanns det nog då, måhända flera än nu. Det märktes minsann på de utländska fogdarnas mottagande i svenska bygden, erkännesligen dalabygden. Varken för goda ord eller snäsor böjdes där en svensk bondenacke. Först i galgen mjuknade den, biktarordet säger ju: I ett rep blir den styvaste nacke mjuk.

   Detta var förtryckarnas lilla visdom då - liksom nu. Visst är, att denna fogdarnas kunskap lämnade blodiga spår efter sig i trakter, där man inte vek för våld. Ett lärde sig dock Sverges män, och intet pris är för dyrt för denna lärdom: de lärde sig att älska frihet mer än guld.

   Den dag, då upprorsfanan höjdes i de styvskinnade dalkarlars land, och Sverges bönder med Engelbrekt som anförare drev ut förtryckarföljet ur ritset, visade det sig, att biskop Thomas  stolta ord inte var blott ord: De satt i var mans hjärta.

   Den gången uppenbarade sig fria, svenska bönder inte blott för sina undertryckta bröder runt om i Europa, vad frihet betydde, de klargjorde det även för de svenska herrarna, dessaherrar som ägt frihet men på det skändligaste missbrukat den genom att sinsemellan kivas om makten. De, om några, hade gjort sig förtjänta av att förlora friheten.

   Sitt straff undgår ingen. När kung Kristians bilor år 1520 på Stortorget i Stockholm skilde  svenska stormäns huvuden från kroppen, var detta ett straff för ett av de grövsta brott, som man kan göra sig skyldig till: Att missbruka sin frihet.

   Liksom under fogdeväldets tid hade även nu de svenska herremännen älskat guld mer än frihet och tvistat om maktens fördelning i stället för att eniga bjuda den man spetsen, som hotade med förtryck. Också nu blev det det folk som man brukar kalla det lägre, och i vars själ frihetsbegreppet under tiden av ofrihet blivit inplantat, som genom att jaga bort tyranner fick skapa förutsättningar för en ny ära av frihet.

   Överhuvudtaget måste man säga när man studerar svenska historia, göra den reflexionen, att just stormännen, som stäade haft h när obegränsad frihet, oftast måttlöst missbrukat den genom sina makthätor. Detta visar oss för övrigt, att en av frihetens farligaste fiender heter maktbegär. Överallt där denna demon uppenbarar sig, föreligger fara för frihetens förlust.

   Maktlystnaden har helt naturligt varit starkast utvecklad hos herremännen, som ju genom sin relativt stora makt frestade till att önska en än större. Med hänsyn till detta förstår vi lätt, att folkets massa, som är besparad frestelsen av nämnd art, utgör en icke obetydlig garant för frihetens behållande.

   Med ovanstående återblick på gammal svensk historia har jag först och främst i anslutning till rubrikens, ur Domareregler hämtade ord velat säga, att ett missbruk av friheten undantagslöst hämnar sig. Men jag har också velat visa, hurusom längtar efter frihet varit den drivande kraften i de två svenska revolutioner, som under 1400- och 1500-talet för alltid - får vi hoppas - gjorde slut på utländskt förtryckarvälde inom detta lands gränser.

   Man har sagt, att ett folk har den styvelse det förtjänar. Det svenska folket har haft regimer, som förtryckt det styvelser, under vilka friheten har funnits blott för de makthavande. Man kan tryggt utgå från, att svenskarna genom att missbruka sin frihet, när de ännu hade den, själva varit orsak till dylika förtryckarregementen. Men, och här ligger det väsentligen, genom att skaka av sig det ok, som tryckt dem till jorden, har de visat sig värdiga friheten. De har kanske mistat den för ögonblicket - snart har den åter varit deras.

   Jag tror, att intet folk kan evigt förtryckas. Den tid kommer, då det reser sig och återfår den frihet, det en gång - som straff för missbruk av denna dyrbara gåva - mistat.

   Just nu diskuteras överallt, där man ännu får diskutera, orsakerna till Frankrikes fall. Ibland  talar man även om andra länders undergång - men aldrig med samma skärpa och lidelse. Jag vet inte, kanske beror det på, att man har svårast att tänka sig Frankrike, revolutionslandet, frihetslandet, som ett underkuvat land.

   Några tar Frankrikes fall som bevis på demokratins inkompetens att resa verksamt motstånd mot den anstormande diktaturen. Det skulle föra mig för långt att här tillbakavisa denna anklagelse. Men tar man en nations andliga liv som ett kriterium på dess livskraft, måste även en antidemokrat erkänna, att det finns länder, som står närmare undergångens brant än Frankrike.

   Ett moment i de heta diskussionerna har ett visst intresse här. Det är frågan om i Frankrike

missbruk av friheten förekommit. 

   Det är en känd sak att fransmännen är ett politiserande folk. Politik är fransmannens hobby. Här ligger både en fara och en fördel, men främst en fara. I Frankrike hade politiken blivit ett självändamål. Man diskuterade för diskussionens egen skull, man förde - säkerligen med stor skicklighet - resultatlösa debatter. Med andra ord: Man ansåg, att den demokratiska friheten  innehar rätt att få prate vad som helst hur länge som helst. Detta missbruk av friheten har straffat sig.

   En av de mest representativa förespråkarna är en av ledarna för Frankrikes katoliker, Jaques Maritain, efter landets fall bosatt i U.S.A. I sin bok "A travers le désastre" tillbakavisar Maritain med skärpa allt tal om det franska sedefördärvet såsom orsak till hederlaget. "Att tala om sedefördärv hos oss, när våra motståndares orättfärdigheter skriar mot himlen!" I stället  pekar han just på det förfärliga missbruk av friheten, som tog sig uttryck i prat, när man borde ha handlat.

   Maritain är dock förvissad om, att Frankrike en gång liksom alla nu förtyckta länder skall veta att befria sig och sålunda visa sig värdigt det frihetsarv, det fått att förvalta.

   Heta hjärnor har stundom jämfört Sverge med Frankrike före kriget, med undermeningen: All demokrati är oduglig, således även Sverges. Låt oss alltså störta den!

   Jag tror inte, att Sverge är betjänt av sådana herrars råd. Det är sant att några svenskar  missbrukat sin frihet. Det är sådana, som får detta tal på sina läppar. Sanna demokrater missbrukar aldrig sin frihet!

   Må vi minnas biskop Thomas' ord! Sverge, gå aldrig ut ur frihetens torn! Må en svensk soldat stå där på vakt, "lugn men stödd mot geväret"! Ingen skall då med fog kunna säga, att Sverge missbrukat sin frihet.

   Handlar vi sålunda, har vi visat oss värdiga denna dyrbara gåva, den som var man älske mer än guld!