Ett kriterium för det goda livet och det sköna i den enskilda människans liv

av Stefan Lindberg

 

Är gott och ont egenskaper hos föremålen, företeelserna eller kommer intryck om gott och ont från människans inre? Samma fråga kan ställas om vackert och fult. Det råder konsensus om att värdebegreppen inte härrör från den empiriska, offentliga verkligheten. Det faller sig ganska naturligt att tänka så eftersom naturen inte talar om för oss vad som är gott, ont, vackert, fult. Åtminstone inte i diskursiva termer. Det kan inte framställas språkligt i en kedja av utsagor, i en beviskedja. Och i den språkligt och vetenskapligt formade värld som vi lever i idag är bevis på ett för alla tillgängligt språk ett krav som sann kunskap måste uppfylla. Den intuitiva erfarenheten måste tiga. Men vi är alla medvetna om - låt vara intuitivt - att det finns "saker" som inte syns men ändå finns. Tystnad finns och tankar finns. En tanke skulle vissa mena är bara en metafor för en kemisk, neurofysiologisk process på ett ställe i hjärnan eller en synergi mellan olika delar av hjärnan, en metafor som i vissa situationer försöker säga mer än vad som låter sig sägas. Men med tanke, menar vi till vardags inte en process i hjärnan, ett påstående om ett minne refererar inte till själva hjärnprocessen utan till något privat som inte kan visualiseras på en skärm. I det vetenskapliga språket har "tanke" fått en speciell, teknisk

betydelse.

  Men låt oss anta att värdebegrepp inte härrör från materien, utan från människans inre. Med "inre" kan man mena människans "natur" vilken är allmän och objektiv och den enskilda människans känsloliv vilket är privat och subjektivt. Det är alltså inte alls självklart att värdebegreppen måste vara subjektiva därför att de härrör från människan och inte från yttervärlden. Jag ska emellertid använda mig av den senare betydelsen av "inre" och mena något som är privat och subjektivt. Ofta lägger man in ett negativt värde i orden "privat" och "subjektivt" och sätter det i samband med relativism och nihilism. Denna association är vanlig i monistiska tankesystem där värden måste vara allmängiltiga för att kunna existera. I ett monistiskt tankesystem kan inte ett värde "för mig" samtidigt vara ett värde "i sig". Det beror på att vi inte kan basera moralisk kunskap på en hypotes om den mänskliga naturen, eftersom denna inte är verifierbar (åtminstone inte med de allmänt accepterade metoder som står till buds).

  Jag vet ännu inte mycket om rättsfilosofi. Men jag tror att man studerar den positiva rätten mer än naturrättens idéer. Det senare har nog bara kuriost, historiskt värde. Denna syn på rätt och fel, gott och ont, fult och vackert, genomsyrar hela samhället.

  Det är ohållbart, men inte nödvändigtvis fel, att plädera för det goda i sig och det sköna i sig, som alla bör eftersträva och som inte bara är en social konstruktion utan något naturgivet. Men jag väljer att utgå från status quo, dvs. relativismen, och föreslå hur den enskilda människan faktiskt kan fälla ett absolut omdöme i fråga om gott och ont, att hon inte behöver tvivla på om det verkligen är gott eller skönt i sig - för henne.

  Jag ska ställa upp ett kriterium för det goda och det sköna i den enskilda människans liv. Att något är gott i sig skall betyda detsamma som att det är ett autonomt värde, dvs. oberoende av något annat värde eller omständighet, och att det är "evigt", dvs. inte träder ur kraft efter någon tid. Det skall inte betyda att det är allmängiltigt. Att det är gott för mig skall betyda att det måste vara gott i sig för mig, men inte måste vara gott i sig för någon annan.

  Livet är mångskiftande. Dagligen genomgår vi en rad olika situationer som skiljer sig sinsemellan, även vardagliga ritualer flyter. Detta ger upphov till frågan: vad är konstant i medvetandeströmmen, vad är bestående och vad är värdefullt?

  Endast en gång i livet ställs frågan med nödvändighet om man "alltid" skulle vilja kvarstanna i ett visst tillstånd, nämligen när man ska gifta sig och står framför prästen. Vill jag tillbringa resten av mitt liv med den här människan?

  Denna fråga bör vi ställa oftare. Så ofta vi kan; närhelst vi gör någonting (arbetar i en korvkiosk, spelar på ett instrument, skriver en dikt, målar en tavla, gör en penningtransaktion) bör vi ställa oss frågan: skulle jag vilja tillbringa hela mitt liv med att göra detta? Om svaret är "ja", så har den förhandenvarande aktiviteten ett värde i sig och för mig.

  Det finns naturligtvis mycket att invända mot detta kriterium. Hur vet jag att jag inte bedrar mig? Mitt omdöme kanske beror av vissa omständigheter eller vissa andra värden jag för tillfället omfattar. Då är värdet inte evigt. Många rättsfilosofer och etiska tänkare menar just att värdet varken är allmängiltigt - vilket jag inte heller påstår - eller evigt - vilket jag däremot påstår att det kan vara. Det vore dumt av mig att utesluta möjligheten av självbedrägeri, men jag tror att man genom introspektion och meditation kan uppnå en klarhet inför vissa avgöranden. Jag utgår ifrån hur vi faktiskt lever. Vi lever varken i en dimma där allt är relativt och inget beslut är bättre än varje annat alternativ eller i kristallklar visshet om hur Envar bör handla. Olyckliga blir vi när vi väljer utifrån vår tillfälliga känsla av lust eller olust. Vad jag känner för att göra just nu bör jag också vilja göra för evigt för att det ska ha ett värde i sig för mig. Man ska föreställa sig att man står framför ärkeängeln eller inför Gud själv, som frågar: häruppe i himlen ska du tillbringa evigheten med att göra en enda sak. Vad?

  Man skulle kunna tillskriva detta avgörande intuitionen. Men vad är egentligen inuition? Det råder delade meningar om hur intuition skall beskrivas, men det finns något gemensamt i alla uppfattningar, säger Piritim A. Sorokin (professor i sociologi vid Harvarduniversitetet i USA 1930 - 1959, såg intuitionen som en tredje kunskapskälla vid sidan av förnuftet och sinnena) och menar att detta kan täckas av följande definition: "En intuition är en persons omedelbara  medvetenhet om en viss verklighet, utan sådan hjälp av sinnena eller förnuftet som skulle kunna förklara den medvetenheten."