Lördagen den 15:e februari samlades tiotusentals människor på Norra Bantorget i Stockholm för att demonstrera mot USAs planer på ett krig mot Irak. Arrangörerna hävdar att minst 50 000 var på plats på Norra Bantorget, och att många fler anslöt sig senare. Polisen vill dock tona ner det hela till 35 000. Sammanlagt får man anta att sextio miljoner människor över hela världen demonstrerade mot USA-imperialismens senaste infall. Kinesis var på plats i Stockholm - inte enbart för att rapportera, utan främst för att delta i demonstrationen. Färden gick från Norra Bantorget till amerikanska ambassaden - en sträcka på ungefär en halvmil.
Visst flödade adrenalinet när vi gick, minst 50 000 människor, i ett kilometerlångt demonstrationståg genom rikemanskvarteret Östermalms gator och ropade slagord som "Krossa USA-imperialismen!" samt "Vad ska vi göra? Stoppa kriget! När? Nu! När? Nu!" - om man tittade upp mot husfasaderna kunde man se hur Östermalmsborna av rädsla för folkets röst dragit för sina gardiner för fönstren, och om man tittade ännu längre upp kunde man se polishelikoptrar sväva långt uppe i luften. Samtidigt samlades icke-demonstranter nyfiket längs trottoarerna för att skåda den för Stockholm rekordstora demonstrationen. Inte ens under Vietnamkrigets dagar har folkmassorna slutit upp i sådant antal i Stockholm!
I det massiva demonstrationståget utmejslade sig en stor skara organisationer, främst vänsterinriktade sådana. SAC (syndikalisternas fackförbund), det irakiska kommunistpartiet, Grön Ungdom, International Solidarity Movement, RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom, KPML(r):s ungdomsförbund) och många fler viftade med sina flaggor och banderoller. Även LO bestämde sig överraskande för att sluta upp; någon LO-banderoll fick jag dock inte syn på. Anarkisterna hade en egen skåpbil på vilken det stod "Stater föder terror" Bilen var utrustad med en högtalaranordning som spelade musik.
Väl framme femhundra meter framför amerikanska ambassaden - polisen hade spärrat av vägen - fick vi höra från högtalaren som arrangörerna riggat upp att de sista demonstranterna ännu befann sig på Norra Bantorget! Och jag befann mig ändå i mitten av demonstrationståget! Här framme började folk samlas runt högtalarstället, där arrangörerna rapporterade om antalet demonstranter i andra delar av världen: 25 000 i Göteborg, 60 000 i Oslo, två miljoner i London, en miljon i Madrid. Detta besked åtföljdes av jublande bifall och applåder. Trumslagaren i en blåsorkester på plats stämde in i rytmen till tusentals människors unisona rop: "Vad ska vi göra? Stoppa kriget! När? Nu! När? Nu!" Samma blåsorkester spelade även gamla socialistiska kampsånger, bland annat den chilenska Venceremos. Det började ryktas om att deltagarantalet i Stockholm uppgick till 100 000; själv anser jag det rimligt att anta att vi var 60 000, eller fler - men vi var definitivt inte så få som 35 000.
Till skillnad från Vietnamkrigets dagar, då svenska statsministern Olof Palme gick i spetsen för antikrigsdemonstrationerna, skymtade man inte Göran Persson någonstans lördagen den 15:e februari. Han lyste med sin frånvaro! Några demonstranter hade satt upp ett stort plakat: "Här är folket! Var är regeringen?" Ett annat starkt plakat som man såg här och där i demonstrationståget var Picassos kända målning Guernica - som för några veckor sedan täcktes över med ett blått skynke i FN:s högkvarter då Colin Powell skulle presentera sina bevis för Iraks innehav av massförstörelsevapen.
- Låt oss ropa på fred så att det hörs innanför väggarna på amerikanska ambassaden, så att det skallar ända till Washington! uppmanade kvinnan som talade i mikrofonen.
Några talare kom upp på lastbilen där arrangörerna riggat upp mikrofon och högtalaranläggning. Först en centerpartist, Hans Lindqvist, som gjorde bra ifrån sig för att vara centerpartist. Han inledde med att Saddam Hussein är en massmördare och diktator, men tyngdpunkten i hans tal vilade på kritik mot USA:s nuvarande krigspolitik, samt dess blodiga förflutna. "Jag saknar Olof Palme", konstaterade han bestämt. Han avbröts flera gånger av jubelrop och applåder. Nästa talare som var socialdemokrat fick däremot inte en enda applåd: det var nästintill så att han ursäktade sin USA-kritik genom att mellan var och varannat ord slänga in att Saddam Hussein är en massmördare och diktator. Efter honom kom ytterligare några talare men nu började folk gå hem.
När ett demonstrationståg uppgår till minst 50 000 deltagare, då betyder det att i en stad som Stockholm var ungefär fem procent av befolkningen på fötter. Med ett så stort deltagarantal får högern det svårare att bortförklara denna jättemanifestion med att det endast är salongsbolsjeviker och medelklassungar som intresserar sig och engagerar sig i politiken. Tvärtom - i detta massiva politiska ställningstagande mot USA:s krigspolitik deltog människor från samhällets alla lager, möjligtvis undantaget borgarna.
/Kinesisgruppen
© Kinesis
Tillbaka till innehållsförteckning i Kinesis nr 2, 2003
