- Jag ser mig framför allt som poet eller konstnär i allmänhet, men om du menar vilken av konstarterna jag håller mest på så är det filmkonsten, cinematografin. Jag är inte författare eller musiker, jag är filmkonstnär, filmpoet.
Varför då?
- Jag vet inte, Hedda, jag vet inte. Det har fallit sig så helt enkelt. När jag var liten tyckte jag om att teckna och måla, men det var när jag var under tio år så även om det var kreativitet så var det inte konst. Det var väl när jag började komponera klassisk musik som jag verkligen kom till skott med frågorna om estetik och konst. När jag var tolv år skrev jag nio sonatiner för piano, inspirerad av framförallt Clementi, men också Dvorak, Smetana, Mozart och Beethoven, d.v.s. den västerländska, klassiska musiktraditionen. Wienklassicismen. Sen kasserade jag de fyra första sonatinerna. Sen när jag skulle börja skriva en tionde sonatin kunde jag inte fortsätta. Men jag reviderade, d.v.s. skrev fullständigt om menuetterna till de fyra första sonatinerna. Ja, det var ju inget särskilt. Men det gav mig den grundläggande konstnärliga integritet man som konstnär måste ha för att kunna skapa. Om man ser det ur ett kronologiskt, musikhistoriskt perspektiv började jag komponera som Clementi, d.v.s. 1700-talet, och när jag mer eller mindre lade av hade jag kommit fram till Bruckner, Mahler och Kurt Weill, d.v.s. början av 1900-talet. Så på sex år hann jag avverka ungefär 150 års klassisk musikhistoria.
Sedan övergav du komponerandet och övergick till att skriva istället?
- Ja, men mitt skrivande var inte framgångsrikt. Det var skönlitteratur som gällde och som vilken annan gymnasieelev som helst ville jag skriva ”noveller” och det tog mig tre veckor att fullborda den första novellen. I början var jag ganska stolt över den. Då var det Dagerman som gällde. Sen läste jag Kafka, Lagerkvist och Strindberg. Och Norén och Ranelid och några andra. Jag kunde haft bättre smak. Då var jag sexton och hade sociala problem så skrivandet blev något heligt för mig, ett sätt att klamra fast sig vid något. Jag läste mer om Dagerman än av honom, jag fascinerades mycket av hans liv, hans självmordsförsök o.s.v. Det betyder för all del inte att jag läste mycket. Jag läste väldigt lite, jag tycker inte om att läsa egentligen. Men jag var helt övertygad om att jag skulle bli en stor författare och revolutionera det kulturella Sverige.
Varför blev det inte så?
- Det blev inte så och det kommer aldrig någonsin att bli så, därför att jag inte bemästrar Ordet på det sätt och med den virtuositet som en författare måste kunna göra. Jag är för grov i mitt sätt att skriva och jag skulle aldrig kunna skriva en bra roman. Dessutom gillar jag som sagt inte att läsa men det fattade jag inte på den tiden. Men nu gör jag det. En författare som inte gillar att läsa är ingen författare. Däremot skriver jag fortfarande, jag har skrivit noveller, påbörjat romaner, dikter, pjäser, allt möjligt. Men det är mest för att det är ett begär som inte går att hejda, och för att jag inte haft något att göra. Jag är alltså ingen bra skribent och kommer aldrig att bli det. Däremot gillar jag att skriva essäer och artiklar, filmrecensioner och sånt.
När gick du över till att börja med film?
- Då var jag väl sjutton arton ungefär. Och nu är jag tjugo så det är film jag har hållit på längst med. Jag har fullbordat en film och påbörjat inspelningen av några andra, sedan har jag skrivit ett otal filmmanuskript, en del färdigskrivna, andra inte.
Hur växte din vilja att skapa film fram?
- Den kom allt eftersom. I början var jag bara filmintresserad. Jag såg Solaris på video hemma, och jag blev hänförd av den filmen. Men under den första tiden av mitt nya intresse för film, höll jag på att komponera, jag hade avbrutit det skönlitterära skrivandet och återgått till komponerande, ett slags återfall. Jag hämtade mycket inspiration från filmkonsten till komponerandet. Sedan började idéer växa fram i huvudet, tankar om enstaka tagningar eller filmiska motiv. Det gick gradvis, först skrev jag "TV-pjäsmanuskript", sedan hade jag en skissbok för fotografi, stillbilder, men rätt vad det var hade jag börjat skriva färdiga filmmanus, och då var det inte intrigerna och karaktärerna jag satte i första rummet, utan filmtekniken: kamerarörelser, ljussättningar, klippning.
När man tittar på din första film, Passiv homosexualitet, slås man av det faktum att endast en person förekommer i den. Det finns ingen kontakt med andra människor, huvudpersonen är utlämnad åt sig själv i ett alldeles eget universum.
- Ja, det stämmer – både psykologiskt och estetiskt är Passiv homosexualitet kännetecknande för mitt konstnärskap, även om den är slarvigt gjord. Jag brydde mig inte om att skriva ett manus, jag fick bara lust att göra en film, så jag spelade in vissa scener när jag pratade i telefon eller drack kaffe eller såg på nyheterna.
Men det är väl det som kännetecknar en stor konstnär, att även det han skapar slarvigt och utan större omtanke, även dessa konstverk genomlyses av hans grundläggande estetiska och psykologiska värderingar och idéer.
- Ja, det är klart, och även om jag spelade in filmen slarvigt och klippte ihop den ännu slarvigare så gjorde jag allt detta utifrån impulsen och viljan till att skapa.
Vill du berätta närmare om de för ditt konstnärskap karakteristiska företeelserna i filmen. Varför förekommer det bara en person? Varför inte flera?
- Därför att jag inte lyckades engagera någon att delta i projektet, först och främst. Där märker vi hur min faktiska livssituation står i samklang med mitt konstnärliga skapande - som Tarkovskij säger: för att skapa äkta konst måste man leva som man skapar, eller skapa som man lever. Sedan brydde jag mig inte så mycket, jag tänkte att det går väl bra att göra en film helt själv. Jag har nämligen gjort den helt själv, men de resurser jag haft tillgängliga. Bortsett från elen till laddningen av batteriet och inspelningsbanden har den inte kostat mig något. Jag var helt ensam.
Ensamheten, är det en grundläggande röd tråd i ditt konstnärskap?
- Jag vet inte, det är möjligt, men jag är inte säker på den punkten. Jag är visserligen inte särskilt intresserad av kontakt människor emellan, relationer o.s.v., visserligen intresserar det mig men jag är inte besatt av det. Jag är mer intresserad av föremål, av stilleben, av människors användande av sin omgivning och sina föremål. Hur föremålen skapar människan och hur människan skapar föremål.
Där kommer jag att tänka på "Arbetets andel i apans förvandling till människa" av Friedrich Engels. Han skriver ju att det är arbetet som är grunden till människans utveckling.
- Ja, som sagt, interaktionen mellan människa och föremål, eller om du så vill: mellan liv och död, intresserar mig mer än interaktionen mellan människa och människa. Man uppnår något slags brytpunkt när man låter en människa interagera med sin omgivning. Men detta att jag inte intresserar mig för kontakt och gemenskap, det betyder inte nödvändigtvis att jag intresserar mig för ensamhet. Ensamhet är något annat, det är inte bara avsaknaden av människogemenskap utan avsaknaden av en omvärld överhuvudtaget. Någon som är ensam är avskärmad eller bortvänd från sin omgivning. Den som är ensam vandrar omkring bland molnen och vet inte vad han ska ta sig till. Interaktionen mellan människa och människa är typiskt för borgerlig film, se bara på Bergmans filmer: en massa rika människor som går varandra på nerverna. Föremålen har inte stor betydelse. Men i Bo Widerbergs filmer, eller Sergej Parajanovs filmer - som skildrar arbetarklassen - där är interaktionen mellan människa och föremål lika stor som människor emellan.
Men ensamheten verkar ändå vara ett framträdande motiv, åtminstone i Passiv homosexualitet. Rent visuellt är det gestaltandet av döda föremål, eller interaktionen mellan huvudpersonen och hans omgivning, som är mest framträdande, men ur en psykologisk synvinkel verkar han väldigt ensam, och det är ensamheten som driver honom till självmord.
- Ja, givetvis, det stämmer. Ensamheten är ett genomgående tema, en röd tråd i alla mina filmmanuskript. Till för inte så länge sedan kände jag mig ganska nöjd med att bara skriva manus. Men sen kom drivkraften att vilja förverkliga dessa.
Av Passiv Homosexualitet att döma tillhör du medelklassen.
- Det stämmer, jag tillhör den intellektuella medelklassen, men jag följer ingen sådan tradition, det finns inga kända kulturpersonligheter i min släkt. Jag har inte blivit inflätad i medelklassens gemenskap, vilket jag tror beror på att mamma och pappa båda är från riktiga arbetarhem, hela min släkt i övrigt tillhör arbetarklassen, förutom några fastrar jag aldrig träffat som är lärare. På det sättet har jag rätt ofta varit nära arbetarklassen, men givetvis aldrig tillhört den och det tänker jag inte låtsas om heller. Mina föräldrar är också utbildade lärare, mamma jobbar som lärare och pappa har gått över till småföretagandet. Det märks i min film; förvisso är det en verklig medelklassmiljö som skildras där.
Anser du att erfarenheter från verkligheten gynnar konstnärskapet? Skulle du som Jack London eller Lars Norén kunna ge dig i kast med att leva som en uteliggare i några månader för att kunna skapa konst av detta sedan?
- Förut tyckte jag att den tanken var konstig, det kändes mig väldigt främmande. Verklig erfarenhet uppfattade jag som en fiende till fantasin och kreativiteten, det var ju i fantasin, i mitt huvud som idéer uppstod och det var där min konst föddes. Verklighet och fantasi ställde jag mot varandra. Att gå ut och upptäcka världen och sedan göra konst av detta, tyckte jag var tillgjort och det kändes som att man då våldförde sig på fantasin, exploaterade fantasin och subjektiviteten för empirisk forskning och grådaskiga erfarenheter från vardagslivet. Men nu börjar jag förstå att det förhåller sig tvärtom. Förut förstod jag inte det, jag trodde att jag kunde skapa konst oberoende av min omgivning, men sedan en tid har jag kommit på att det just är i kontakten med omgivningen som jag fått ny inspiration och utvecklat mina gamla idéer. Genom att se mycket film, läsa mycket, arbeta på olika ställen – det är vad som ger mig inspiration, inte att ligga hemma och slöa. Sinnliga interaktion med omgivningen ger upphov till sinnlig konst, som är motsatsen till abstrakt konst, konstruerad och teoretisk konst. Jag börjar förstå att om jag ska göra film om de arbetande massorna, om klasskamp och uppror, då måste jag själv arbeta, det räcker inte att läsa Marx och Lenin och sedan omsätta dessa idéer till en film. Man måste ha praktisk erfarenhet. Nu har jag jobbat till och från på Posten, som brevbärare och postsorterare, och det har gett mig en viss erfarenhet, även om det är mycket bristfälligt. Men jag har sett hur brevbärarna på Posten trycks ner av ledningen och hur facket går med på övertid utan betalning, hur missnöjet mot kapitalisterna och facket börjar växa.
Då sätter du erfarenheter från verkligheten högre än den rena fantasin?
- Nej, det gör jag absolut inte, fantasin finns där från början, men att vara i kontakt med sin omgivning gynnar fantasin, det göder fantasin och får den att växa. Men det är inte omgivningen som är det viktigaste i konstnärligt skapande, det är den egna fantasin. Dessa två är dock beroende av varandra, men fantasin drar ju alltid det längsta strået. Dessutom är kontakt med omgivningen oundvikligt, om man inte blir deprimerad eller sjuk på något sätt. Men man återhämtar sig alltid. Stravinskij som visserligen är en kontrarevolutionär har ändå sagt en del bra saker. Han sade att det konstnärliga skapandet är ett behov, precis som vilket annat naturbehov som helst. Den enda skillnaden är att konstskapandet är en hunger efter något icke-världsligt, eller åtminstone delvis icke-världsligt vill jag tillägga. Precis som man blir mättad av mat blir man också mättad av sitt eget skapande. Och när man behöver skapa mer infinner sig hungern igen. Det går inte att undvika. Däremot kan man precis som med matstörningar av olika slag få problem med det konstnärliga skapandet. Fassbinder var ju överproduktiv och det tog kål på honom, han dog av en överdos med ett nytt, färdigskrivet manus i handen, som handlade om Rosa Luxemberg. Man kan också få problem med underproduktion, när man inte presterar någonting, så gick det ju för Stig Dagerman som till slut tog livet av sig. Men har man tålamod så infinner sig alltid inspirationen, hungern, igen. Avslutningsvis måste jag erkänna att jag tvivlar på mig själv. Om jag hade stannat kvar i den borgerliga kulturtraditionen, då hade jag kunnat bli en bra filmkonstnär, men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till filmkonstens politiska problem. Mina tidigare filmprojekt har mer eller mindre utspelat sig i medelklassen, men jag får inga sådana idéer längre, därför att de är reaktionära. Jag vill skapa arbetarklassens konst, den konst som fanns i Sovjetunionen, den filmkonst som t.ex. Parajanov skapade. Men jag vet inte om det kommer att fungera.
© Kinesis