Dockspelsteatern

Stefan Lindberg

 

"Erich, du är så idealisk. Ditt sinne och hjärta är så rent som kristall."

Hans storebror var hans livs kommentator, utan vilken livet vore en pantomim.

Ordlöst, men ändock: poesin fanns där. "Likt en fredsduva ska ditt väsen sprida

ett budskap."

 

Några dagar efter katastrofen, besökte han broderns grav i minneslunden. Denna

oansenliga stenbumling, skulle den vara monumentet över ett liv? I lövet,

gräset, vinden svävade en själ som...

Näe, det var fruktlöst. Erichs röst var förstummad, orden bortblåsta i broderns

sista andetag.

Och det hade varit en lättnadens suck.

 

Broderns sista ord, uttalade i feberns hetta, hängde över Erich såsom en kvalmig

andedräkt.

Sorgetiden är en tid av retrospektion. Vad hade Erich sagt eller gjort som fått

brodern att uttala denna profetia? Erichs hjärta var en köttklump i bröstet,

överlupen med sinusnerver, samlingspunkten för ett nätverk av pulsådror. Där

klunkade blod, som strömmade genom hans kropp. Men där fanns inget budskap. Vad

hade han sagt och vad hade broderns genmäle betytt?

 

Efter faderns död hade äldste brodern blivit förvaltare av dockspelsmuseet i

Lübeck, samt rösten bakom dockorna i den integrerade teatern. Dessa dockor var

sinnrikt hopsnickrade med rörliga leder och käkar, ögonen utgjordes av glasbitar

och håret var äkta. Broderns tonfall ägde ett brett register och orden den

formade var nedskrivna av Goethe. Broderns död var en katastrof: för

verksamheten, den trogna publiken och inte minst för den siste familjemedlemmen

- Erich.

 

När Erich tänkte efter hade han varit en av broderns marionetter, ett mänskligt

konstverk som upprepat moderns drag (traktens ögonfägnad), men i likhet med

dockspelsdockorna kunde han inte röra en lem, välja ett ord, av egen kraft.

"... ett hjärta så rent som kristall" - ja, han var blank. Var detta budskapet,

tystnaden? Lättnaden, en stilla ro, som kommer sig av talorganets bortdomnande,

känslans tystnadsplikt. Var tomheten sällhet?

 

Dockteatern stängdes. Museet hölls öppet. Poesin hotade falna.

 

Erich sökte länge efter en fast punkt i sitt liv. Släntrade dagligen sin vana

trogen genom den monumentala portalen som Holstentor utgjorde. Fortsatta över

den av skulpturer krönta bron över stadens vallgrav. Tog sig ned till

strandpromenaden. Det var som en sömn. Alltid vid samma tidpunkt, när

promenadstråket låg öde.

 

Säker om att vara totalt ensam började han nynna preludiet till ett av

teaterstyckena. Plötsligt stämde en andra stämma in. Han ryckte till och

stannade tvärt. En kvinna blickade in i hans ögon. Rena, kristallklara, rofyllda

var hennes blickar. Poesin brann under huden. Han tog till orda. Det kändes

högtidligt, då det var en akt som bröt tystnaden. Han talade på vers, med känsla

liksom stod han på en scen. Han jämförde henne med en sommardag och vann så

hennes hjärta.

 

Dockspelsteatern öppnade igen. Tvenne röster, en manlig respektive en kvinnlig,

talade nu ur dockorna.