patetisk
eller inte patetisk. känns som om jag inte bryr mig om vad folk tänker
om mig. firar vappen som ni kanske märker. inte ledsen, inte deprimerad,
bara lugn, och mår utmärkt. jobbade till klockan 20.00 idag.
ljuvligt tänker kanske andra -jobba på valborgmässoafton
alltid blir ju förstört. men efter att ha kommit hem från
jobbet, satte jag mig helt enkelt och såg på teve. drack en
cider och spenderade en lugn valborgsmässoafton, firade en vanlig
fredag. så klart frågade folk vad jag skulle göra. till
en del sa jag att jag jobbade och efter det orkade jag inte med nått.
till andra sa jag att jag inte hade bestämt mig ännu. man får
se... och till några sa jag att jag skulle vara en revolutionär.
sitta hemma och titta på teve med mamma, pappa, och brorsan. sånt
är livet - trist. men trots det njuter jag av varje teveprogram, varje
chips som jag äter och varje stund jag får sitta på soffan
och slöa. leve revolutionen!
vet ni vem jag är? vet ni vad jag har för baktankar med alla texter? vet ni vad jag tänker på innan jag somnar? vet ni vem jag söker? vet ni vem jag hela livet letat efter? svaret är så enkelt att jag borde ha vetat det för längesen. svaret är mig själv, jag...
kanske egocentrisk men sanningen. man kan inte säga att det tyvärr är så, det är så. och det förblir så antagligen. för hittills har jag bara hittat små pusselbitar, fragment av min själ. viiden tähden sekopää, kanske är en lögn... kanske jag inte är så intelligent jag tror att jag är. kanske jag är för självupptagen för att hitta en person i mig själv. lilla blyga flickan, framfusig, egoistisk men sann. men hurudan är man om man är egoistisk? berättar man allt om sig själv för alla. kretsar solen runt mitt hjärta. slocknar solen för att jag går för att sova? knappast.
är jag avslöjande för att jag skriver det här. är jag självupptagen för att jag publicerar mitt liv på internet? är jag löjlig? fick en fråga för inte så länge sen. varför skriver du egentligen. tänk på alla sjuka männiksor som frossar i detaljer. men tänk då på alla som inte känner mig. tänk på alla jag umgås med, min mamma, pappa, bror, katt, släkt och alla älskade vänner. känner de mig? tänk på det, känner ni mig? sanningen är att jag endast berättar en bråkdel av mitt liv. anledningen till att jag inte berättar mera är att jag inte själv känner till resten av detaljerna. jag vet inte hur jag fungerar. varför hjärtat slår snabbare när jag ser honom. jag vet inte varför jag älskar litteratur, musik och solen. det enda jag vet är att jag måste skriva för att kunna andas. jag måste får uppmärksamhet för att överleva ett ögonblick till. jag måste lära känna mig själv, genom att skriva. jag ä jag. ingen kan ändra på det. inte ens jag själv. för jag vet inte vad som är ingredienser i denna soppa.
så
om du frågar varför jag skriver. kan jag lika bra fråga
dig varför du spelar fotboll, varför du har svarta kläder
på dig, varför du tycker om just de skorna. och skyll inte på
färgen, varför tycker du om lila? skyll inte på att lila
är vackert ljummet med en mörkare underton. du kan inte lura
mig. det enda vi kan gör är att tolerera, acceptera, och förstå.
på så sätt kanske du får en chans att närmare
göra bekantskap med dig själv.
när jag var ca 13 år, gick jag igenom en sorts uppmärksamhetsbehovsfas. bantade, eller egentligen bantade jag inte, jag svälte mig själv. man kan inte säga att jag hade anorexia, men jag ville ha det. jag kände inte igen mig med alla tidningsartiklar om anorexia. men jag ville få uppmärksamhet. jag ville att nån skulle klämma i mig mat, jag ville att skolhälsosystern skulle bli orolig. jag kände att jag kunde kontrollera det, tills det sista slutligen gick för långt. det här har medfört att mina föräldrar och till och med lillebror än i dag är noga med vad jag äter, hur mycket, och hur ofta.
när
jag skall flytta hemifrån kommer de att ringa och fråga om
jag ätit. men jag vet att de inte kommer att tro mig fast jag berättar
vad jag ätit. de vet att jag fortfarande har nånting som gror
i mig. jag vill inte säga att jag har anorexia.
men jag
vet att jag fortfaranade glömmer att äta. jag vet att jag fortfarande
är hungrig, äter inget, och det känns som om det skulle
gå över. men jag vet vad som händer med mig. jag vet hur
mycket jag borde äta. jag försöker äta. för jag
vet att
det är ett självdestruktivt sätt att få uppmärksamhet.
sjukt...
efter det
försökte jag gömma mig själv. tills jag för några
år sedan dök upp igen. jag finns och jag tror att jag fått
nånting av allt elände. skrivande. en kompensation och på
det här sättet kan jag ta igen all tid jag förlorat.
vet inte om jag borde ha dåligt samvete. vet inte om jag har anledning att be om förlåtelse till alla er som blivit utan mail. vet inte om det finns nån annan som borde få ursäkt av mig. tror att den enda som verkligen är värd en ursäkt egentligen är jag själv. känner mig halvtutsliten, söndrad, med anledning av hur jag har blivit omskött. äntligen helg i alla villervalla. äntligen en dag då jag finns. men också en dag då jag kommer i fatt mig själv. upptäcker att det är längesen jag skrivit, upptäcker att det är längesen jag brytt mig. längesen jag funnits på riktigt. har jobbat, jobbat, jobbat, läst, läst och varit arg på mig själv eftersom jag blivit kär. så svårt med känslor när man inte vet om de är rätt att känna. svårt att förstå sanningen i vad jag uppfattar. svårt att veta om mina intryck bara är självpatetiska, eller sanningar jag är värd.
la la la la la la la la. i have been thinking, i have been thinking to much. i just want to live now for a little while. don't want to wonder, don't want to wonder what it's all about...
sitter och lyssnar på vonda shepard, och varje ord känns lika rätt.
kanske det är just det här allt har handlat om. jag ville fly från onödiga tankar, onödiga mail som bara fått mig att fundera ännu mera. ville leva. så jag levde enda sättet jag kände till. jobbade, idag är det kristihimmelsfärd och jag har ledigt. butiken är stängd. på söndagen är butiken stängd, men ändå kommer jag att vara på jobb. känns inte besvärligt, inte svårt. känner mig inte utsliten på det sättet. men jag hade sån huvudvärk i går när jag var på jobb. kände mig så tömd. fanns så mycket jobb, så många kunder. orkade inte vara glad. orkade inte le för alla kunder. nåja, såna dagar har väl alla. trivs jättebra på jobbet, det är inte fråga om något sånt. trevliga arbetskamrater, trevliga kunder, mysiga stunder.
om min kärlek orkar jag inte mala på här. orkar inte söndra till partiklar. vet ändå att det inte går frammåt. vet endå att det inte skulle fungera på kort sikt. kanske på lång... men man skall inte trötta ut sig med att fundera på äktenskap, två barn, ny bil, egnahemshus, katt, hund och nyskurna äppelträd.
en liten
ursäkt kan jag ge åt er som inte fått mail, trots att
ni frågat om och om igen. ni är flera jag vet. jag har inte
glömt er. det är bara så att det finns olika orsaker. nån
kanske jag inte känner nån kemi med, nån kanske är
för lik mig. nån bara tycker jag om. eller så är
det bara uttröttande. känner mig självpatetisk. jag vet
man skall inte säga sånt här. man skall vara omtänksam.
men skit i det nu. vi finns, vi hörs... snart kanske...
vet att jag borde ha skrivit om det tidigare. ville skriva om det tidigare. men samtidigt känns det som om jag inte förstår nått. jag har betalat in två gånger till insamlingar. har skänkt pengar, gamla kläder. har gjort sånt man skall göra. känns egocentriskt hela tiden när jag tänker på det. som om jag skulle vara en bättre människa för att jag har deltagit i insamlingar.
men just
nu känns det inte så farligt. igår kom det kosovoflyktingar
till traken. platsen där jag bor är inte så stor. men kosovofrågan
har väckt oss. insamlingar, kläder, pengar, leksaker, möbler,
tankar, samtal och nu äntligen känns det som om vi har gjort
nånting. de flesta var barn eller invalider som kom. måste
kännas förfärligt. så hemskt att jag inte kan förstå
det. läste i tidningen idag om en pojke. han var nitton, precis som
jag, han kunde engelska, precis som jag, han ville studer konst, precis
som jag. men för tre dagar sen kom han till ett flyktingläger.
kom till en sal, där han i natt skall sova. sånt känns
inom mig. det kunde lika bra vara jag. sånt känns, allt han
har kvar är sina kläder han bär. för nån månad
sen kanske han sökte in i ett universitet. men idag har han bara drömmar
kvar. vilken sjuk värld. tomhet fylld av ondska.
helst av
allt skulle jag nu vilja tro. tro på mig själv, inre styrka,
oberoende, drömmar. vill tro på det jag vill tro. vill lita.
allt skulle vara så lättare. världen skulle vara härlig...
vill tro
på alla lögner jag har. vill tro på saker jag överdrivit.
vill ha uppmärksamhet, skönhet, trohet...
just nu vill jag vara kär. så där bubblig att jag nästan bubblar över. okänslig, behöver inte oroa mig över att bli sårad. självsäker på att just han älskar mig. för några dagar sedan trodde jag att jag tyckte om nån. jag vet fortfarande att jag tycker om honom. men jag saknar bubblor. idag föll jag pladask. han sa nånting om mig. han sa sanningen och det jag vet själv. jag föll pladask, men inte till bublorna. jag ramlade ner på verkligheten. han sa att jag kanske var scizofren. ja, kanske jag är det. men trodde det inte på grund av samma orsak som jag tror på det. jag känner mig konstig, orolig, avtrubbad men skarp. för skarp, allt för skarp. nej han tyckte tydligen inte att jag var orolig. han trodde att jag gömmer en personlighet. han gissade att vilda flickan skulle dyka upp när jag dricker. när han sa det sa han det till snälla flickan. det konstiga var att han verkligen använde ordet snäll. ok, jag vet att jag är snäll, jag vet att jag inte svär, jag vet att jag är ordentlig. men jag visste inte att han inte märkt det oroliga som bubblar under. tog det hela som komplimang i alla fall. alltid roligt att vara snäll. tror jag...
just nu vill
jag var kär. egentligen är jag så där bubbligt kär.
när jag ser honom bubblar hela jag över. svårt att tala,
svårt att tänka och svårt att stå på benen.
vill ramla, vill snubla, vill bara flyga omkring. men just nu vill jag
inte vara kär i just honom. inte han. har varit det förut. och
jag kan se att han bubblar. han har bubblar förut, lika synligt. men
de gånger har jag sagt nej. kramat honom men har bara tyckt om honom.
jag har sagt till honom att jag tycker om honom, men som vän. men
samtidigt har jag vetat att jag bubblar inom mig. men fortsatt med att
nonchalera honom. nu känns det bara hemskt. men tänk om det bubblar
för mycket inom mig. det bubblar för mycket inom honom. och ingen
av oss vet om vi skall våga säga det, våga göra så.
tänk om vi bubblar i otakt.
JAG VET ATT MÄNNISKOR HAR HEMLIGHETER. JAG VET ATT MÄNNISKOR DÖLJER SAKER. JAG VET ATT MÄNNISKOR AVSLÖJAR BITAR AV SIG SJÄLV VARJE DAG. JAG VET ATT MÄNNISKOR HITTAR PÅ SAKER. JAG VET ATT MÄNNISKOR LÄNGTAR EFTER UPPMÄRKSAMHET.
För tre år sedan gick kom det fram en pojke som hon inte sett förut men älskade genast. Träffades när hon skulle köpa en ny stereo. Han kom fram och de visste att de hörde ihop. Älskade varandra en hel vecka tills han frågade om de skulle flytta ihop. Hon vågade inte. Hon vågade inte ringa till honom efter det. Han ringde, men hon svarade inte. Sån är riktig kärlek, och allt detta för vem hon har blivit formad till. Åhörare behöver hon inte leta efter, de finns överallt. Människor som frågar om hon har en pojkvän. Då berättar hon om honom, som hon skapade för tre år sedan. Sanningsenlig och med sorg i blicken. Sann kärlek.
För tre år sedan ringde många till henne. Men hon var för sann. Hon var för stark för pojkarna, för vacker. Så därför valde hon att inte träffa någon. Hon berättar för sina åhörare om gången för tre år sedan hon skulle på blind date. Gången de träffades på järnvägsstation och han var så opassionerad. Som ett kallt löv, dött väntande på att nån skulle rama in lövet. Vilande i all sin prakt. Han var intresserad av bilar. Och då skulle åhöraren se djupet i hennes blick. Förstå att hon är mycket värdefullare än någon bil. Hon är gudinna, som vet vad riktig kärlek handlar om.
Åhörare skulle hon inte sakna till sin verklighet. Ensamhet men av en sann orsak. För bra för att vara sann, för verklig för att vara lögn. För snäll flicka, för att kunna ljuga. Hon har berättat så många gånger om sina älskade för tre år sedan. så att hon i sin ensamhet minns dem. Hon minns hur passionerade de var, hur värdefull hon blev, och hur elakt de behandlade henne. Och dessa berättelser gör att hon kan leva i dag. Ensam men stark.
Tre år senare tänker hon fortfarande på sina älskade. Älskade som säkert älskar henne fortfarande. För sann kärlek känner hon till. Hon minns dem alla som prinsar, men hon själv spelar rollen som drottning. För tre år sedan blev hon sårad i sin värld, men minns det som verklighet.
Amen.
För fyra år sedan var hon så sjuk. Bantade inte som andra flickor. Nej hon var sjuk. Hade anorexia. Levde i en tråkig verklighet, där disco gällde. Behövde piggas upp, så hon blev sjuk. För fyra år sedan var hon lika lång som nu, men likväl 10 kilogram lättare. Åt inte så mycket om dagarna. Var mager och en liten stackare. För fyrar år sedan satt hon i matsalen och tittade på. Sa att hon inte äter kött, sa att hon inte tycker om potatis eller russin. Ärter påminde henne om spyor som klumpat ihop sig. Nej, stackars flicka.
Hon tänker på tiden varje dag. Hon tänker på de dagar hon inte åt så mycket som sattes på tallriken. Hon skrattade inte ens, så synd var det om henne. Hon tittar ledset på människor hon fyra år senare möter på gatan. Tänker att ingen har haft det så svårt som hon. Hon var lika lång som nu, men tjugo kilogram lättare. Lurade omgivningen att hon var svag. Lurade alla genom att äta. Lurade dem alla genom att tolv minuter senare spy upp alltsammans. Låg på toalettgolvett och stack fingrarna ner i halsen. Djupt nådde de alla tre fingrarna. Djupt kunde de ta sig, de smala fingrarna. Hon tittade upp i spegeln efteråt. Log det allra bredaste leendet. Nej, synd var det sannerligen om henne. Den lille undernärda benranglet som inte förstod bättre. Lilla smala snälla flickan.
Hon behöver inte leta efter åhörare. Hon behöver inte leta länge efter nån som kan tycka synd om henne. Folk finns, och hon kan tekniken. Tittar ledset på männikorna i sin omgivning. Letar efter tanter som har förståelse i blicken. Snyftar lite, undviker blickar, tittar ner i marken. Undviker att titta på sin egen kropp. Sedan frågar tanter hur det är fatt. -Hur mår du mitt barn? -Har du ätit tillräckligt? Då behöver hon bara fälla en endaste tår, och alla förstår att det är synd om henne. Hon behöver bara fälla en liten tår och folk förstår att hon för fyra år sedan var lika lång som nu, men tjugotre kilogram lättare. Hon blev intagen på sjukhus. Fick dropp, blev tvingad att äta. Synd är det om barnet. Hon behöver bara bygga en fast grund, och värre blir berättelsen för varje åhörare. Vikten rasar, hennes fingrar i halsen blir fler, hennes tragiska barndom växer fram och hon får kraft. Ty hon växer genom uppmärksamhet.
Amen.
För fem år sedan visste hon inte vem hon var. För fem år sedan hade hon bestämt sig för att begå självmord. Hon var modig, vacker och det medförde att hon kunde gå enda fram till pillerburken. Modet inom henne gjorde att hon blev starkare än sig själv. Kunde känna adrenalinet strömma, men syrebristen i hennes ådror gjorde att hon var en looser. Total tönt, som inte visste vem hon var. För fem år sedan var hon på väg att sluka pillren, men av svaghet blev hon stoppad av någon feg. Hon var modig. Gick fram till pillerburken, öppnade den. Hällde ut några i sin hand och tittade på deras glansiga yta. Dessa hade ingen chans mot henne. Dessa skulle hon kunna besegra, så modig som hon är. Modighet bevisades genom att hon kände dem mot sin hud. Hjälten inom henne vågade, men telefonen ringde och hon stod så ensam hon verkligen var. Telefonen avslöjade hennes ensamhet, vilsenhet som vilade inom henne. Hennes hjärtats snabba dunkande gjorde att hon blev rädd. Lilla modiga flickan, för fem år sedan, blev hjälten som inte begick självmord. För fem år sedan blev hon formad till denna underbara kvinna hon är idag. Så modig att hon besegrade några glansiga ytor. Så självständig att hon vågade titta bort från verkligheten en kort stund. Rytmen vilade, tog en tupplur medan vilsenheten dött. Döende längtan formade henne till den hon är fem år senare.
Hennes blick tittar upp från tidningen. En dröjande vilsenhet tycks skymta i hennes iris. Men hon har övat. Hon kan sin sak, och hon vet att lögner kan vara snälla. Om hon först berättar lögner för sig själv några gånger, är det hur lätt som helst att berätta sanningen vidare. Precis som gamla vitser. Samma inlevelse som stunden hon ramlade av cykeln första gången. Hon minns allt så klart, vad som återstår är bara att hitta åhörare. Och åhörare finns det. Människor som hon träffar för första gången frågar hur hon mår. -Bra, säger hon då med en ledsen blick. Hulkar lite och ser sig förvirrad om. Personen frågar hur det är fatt. Hon tittar blygt runt sig och kommer fram med att sanningen är fatal. Begick nästan självmord. Kunde ha på riktigt begått självmord. Levde i en sån grym verklighet under den perioden. Hade mist sin mamma för ett år sedan. Var bara en liten flicka som inte visste vem hon var. Kunde inte förstå varför mamma måste dö i cancer. Det var så lätt att bygga på. Basen var viktigaste, blygsamheten, sanningen och blicken. Sen kom de patetiska lögnerna själv fram. Växte som blad på träden om vårarna. Osynliga, plötsligt stora gröna vackra och sanna.
Tror på dem själv. En så oskyldig flicka kan ju inte ljuga. Liten flicka med sorg i blicken. Liten flicka som i verkligheten livnär sig på uppmärksamhet.
Hon sitter på bänken längst bak i bussen som är på väg till grannstaden. Hon tittar ledset på chauffören när hon stiger på. Säger inget, tystnaden har svaren. Betalar för åkturen och tittar skyggt runt sig. Berättar för andra passagerare vad hon varit med om, genom tystnad andas hon. Sätter sig ner, tittar på de andra passagerarnas bakhuvud. Tänker att ingen, ingen i hela bussen har det så hemskt som hon. Lovar sig själv att det är synd om henne. Ingen passagerare kan se henne, där hon sitter i sin ensamhet. Övergiven liten själ, som nästan begick självmord, svalde tabletterna, blev magpumpad, mor och far döda i flygolycka. Ensam i hela världen, hennes sanning vilar i blicken, hon minns. Minns även det som inte hänt. Minns det lika tydligt som att hon en gång föll med cykeln. Minns det lika väl som att hon en gång för sexton år sedan nästan föll av cykeln. Stackars barn tänker hon. Stackars lilla barn, tänker hon.
Amen.
på
kvällen skulle jag åka till butiken för att köpa choklad
till mig och potatismjöl till mamma. jag parkerade bilen, steg ut
ur den. tog ut pengar från bankomaten och gick in i butiken. tänkte
att här var det inte så mycket folk. skulle gå längst
in i butiken där mjölet finns. men stannade upp för jag
såg hennes mamma. jag såg att nån stod bredvid, och jag
vågade inte gå till mjölet. -tänk om det var hon?
stannade för att välja kex, vilka jag egentligen inte ville ha.
svängde mig om för att se om de stod kvar. de stod där och
kunde se mig. så jag svängde ryggen till för att fortsätta
välja. slutligen tog jag ett paket kex, och gick snabbt ur synhåll
från dem. stirrade rakt fram när jag gick, bestämda steg.
nu stod vi i motsatt hörn av butiken. tänkte att jag skulle kunna
smyga mig till mjölet om jag
bara
hade ett koll var de stod. när jag hade sju meter kvar till mjölet
såg jag henes mamma. bestämde mig för att hon måste
vara i mammans närhet och gick mot hyllan med mjöl. men precis
när jag skulle gå in, upptäckte jag att hon stod där.
så jag rusade vidare till nästa hylla. tog en burk tonfisk,
och tänkte att man kan sätta det på smörgås
nångång. precis när jag skulle smyga och kolla om hon
var kvar, kom hon fram. vet inte om hon var förvånad att se
mig. vet inte om hon kanske sett mig redan tidigare smyga omkring. sa förvånat
hej en gång. gick mot henne, sa hej igen. tror
att hon
svarade. och så rusade jag förbi henne. lekte att jag hade bråttom.
lekte att jag hade nån som väntade på mig i bilen. när
jag gick mot kassan,tänkte jag att hon hade fult hår. såg
risigt ut, stod rakt ut och var osminkad. vid kassan kände jag hur
benen började skaka och jag tänkte: -vilken tur att jag satte
på mig den korta kjolen, vilken tur att jag hade de högklackade
skorna, tur att jag hade just den rocken på mig, tur att jag sminkat
mig, tur att jag har ny frisyr, färgat håret. jag skakade så
när jag skulle betala. upptäckte när jag kommit ut genom
dörren att jag glömt potatismjölet, men köpt både
en kaka, ett paket kex och en burk tonfisk.
det här
hände idag. och jag har nästan bara tänkt på det de
senaste timmarna.
det var
hon som format mitt liv. format min grund till mitt självförtroende.
mitt ex,
min gamla bästis. minns att vi var ca 9 år en gång tillsammans.
jag
var hemma
hos henne, och hon sa till mig efter att jag kastat papp i slaskbunken
deras, att
det aldrig kommer att bli nånting av mig. de orden har vandrat med
mig
hela tiden.
alla tio åren har jag tänkt på orden, nästan varje
dag. när vi blev
sexton,
skildes vi. jag slutade prata med henne. bestämde mig för att
hennes
ord inte
har nån betydelse. hennes sätt mot mig kan inte skulle hämma
min personlighet.
det hela
blev betydligt lättare genom att hon flyttade till en annan skola.
man var
finare, bättre människa om man gick där. jag stannade bara
hemma. men
visst hade hon fula kläder på sig i dag. vi har inte setts sen
ca 3 år
sedan. vi pratade i telefon några gånger.
varje
dag försöker jag bli bättre människa, trevligare,
modernare,
snyggare. för då vinner jag henne. och det känns nu som
jag vunnit
över
henne. sjuk seger...
busy, busy, busy... vet inte var jag finns. psykiskt är jag stressad, fysiskt har jag domnat. sprungit omkring i stor staden, åkte tåg, åt hamburgare, och satt på en parkbänk. under två dagar har jag varit på tre inträdesförhör. jag ramlar snart av kälkan. vill så mycket, blir så ivrig. och som tack för allt verkar jag endast få sjukt i benen och fötterna. på morgonen när jag åkt i väg har det varit kallt. när jag äntligen kommit fram har det varit hett. storknat. hoppas jag kommer in nånstans, jobbat så hårt för det här. vill mysa på min favoritplats. vill leva med människorna jag träffat de senaste dagrna. vill återse alla. men tänk om de inte kommer in, tänk om inte jag kommer in. *jajx*
student. STUDENT!!
gör nånting mot alla mina priciper. bryter varenda regel jag har. lyssnar på backstreet boys. hur lågt kan jag sjunka? har gjort en playlist åt mig. om och om igen kommer de kärkärkära-sångerna. de pussiga, kramiga, mufsiga, deprimerande sångerna. vet inte om det är mitt eget fel. eller oki det ÄR mitt fel. träffat några dagar en pojke. inte märkvärdigt egentliget. han har råkat komma till mitt jobb. han råkade komma till samma bensinapparat trots att det fanns sex andra lediga... jag pratade med honom, och han tankade min bil. *ler* sånt tycker jag om hos honom, men tror att det är för lite... han är den där avskyvärda pojken jag tjatat om flera år nu. han som hänger efter, vill vara mera än vän. efter en tid har jag upptäckt nånting. tycker om honom. det psykiska tycker jag om, men känner definitivt inget fysiskt mot honom. känns inte som om jag vill pussa honom, möjligen en kram. tänkte att nu när vi båda är samtidigt ute och firar kanske nånting händer. satte i samma bord, men kände mera för hans kompis än honom. kanske det är bäst att inget hände. jag skulle bara vara arg på mig själv. undrar varför så många skilsmässor äger rum? *en i statistiken* det betyder inte att vi skall gifta oss genast. men jag kan inte göra slut med honom, om vi vore tillsammans. kanske han skulle bli mera sårad om jag skulle säga ja...
före middagen hörde jag mitt namn. både för och efternamn, så jag misstog mig inte,. i samma mening, från samma mun hörde jag orden han är kär i henne. blev förskräckt av orden svängde ryggen mot, och inledde en intressant diskussion med den som stod närmast. kanske det är här jag alltid gör fel. svänger ryggen till. nu är chansen över. vet inte ens vem det är. det enda jag vet är att det är nån jag kännt i minst 6 år. nu träffar jag knappast honom igen...
har tyckt om en annan också. tyckt om honom på riktigt. allt, hela paketet. känt honom i ett år. kommer at se honom nästan varje dag den här sommaren. visste att han skulle ut. tänkte att jag i alla fall kan hälsa på honom, gratulera honom. fick syn på honom. stod på andra sidan stängslet. såg att han såg mig. fan. han var ensam, såg ut som om han väntade på nån, pratade lite i telefon. efter en stund kom han till stället där jag var, på andra sidan stängslet. jag iakttog honom. men genast han kom närmare svängde jag ryggen till och inledde en diskussion med mina kompisar. kunde inte ens hälsa. såg emellan över axeln för att hålla koll. men samtidigt tänkte jag att jag måste verka intressant, måste se ut som om jag verkligen har vänner. men det gjorde jag genom att svänga ryggen till. varför gör jag alltid så här. två gånger på samma kväll. irriterande juh...
helvete, katten spydde på vår hältäckande matta. ensam hemma. tydligen har den ätit fågel, galla, magsäck, tarmar och blod. jävla katt, jävla blodfläck. *förbannad* min kärlekskranka flicka försvann, irriterad på katten i stället. grr... uuuuuuttt.... *skriker snällt*
har bara en enda sak att säga. ett ord kan är starkare än alla andra. bränd. verkligen Bränd. sitter här stel. vågar just o. just röra på mig. stel i nacken, sitter rak i ryggen. försöker känna mig normal. försöker känna mig flickig. men känns som om flickan i mig bara stelnat, o. blivit replaced med nånting hett, glödande o. obekvämt. en hel dag ledig. jag har sett så många människor de senaste dagarna, med vacker brun hy. tänkte att jag skulle ta dagen till fånga. solade, solade verkligen. lärde mig nånting jag lär mig vareviga sommar. flickan blir inte brun, bara totalröd. greijt!!
nånting annat trevligt jag hann med på min lediga söndag? simmade för fösta gången den här sommaren. var totalljuvligt. svalkande? ja. Kallt? ja. Iskallt? nej, faktiskt inte.
så
gick en dag igen. och jag är mycket klokare... hoppas jag.
hot stuff
bäijbi...näää, int rikit sko ja sej...
vill man vara fin får man lida pin. min vackert heta röda färg bestämde sig för att utvecklas idag. kliar, kliar, kliar. snart har jag väl ingen färg kvar alls. blåsor håller på att bli vatten, och hud som bara trillar av.
haft en del mardrömmar den senaste tiden. om min författarkarriär. tänk om inget händer. tänk om jag inte publiserad. vad skall jag då svara till alla gamla vänner som frågar när den finns att köpa. jag ljög ju inte när jag sa att jag skall bli publiserad. hon ringde, jag skickade mera. men efter det har det bara varit dött. jobbat en hel del. tänker skicka in mera på nytt. hoppas. det finns faktiskt inget jag önskar mig mera. eller egentligen vill jag _otroligt_mycket_bli antagen till etnologi. hoppas. nått annat jag önskar. hälsa, pojkvän så klart. men sånt räknas inte mera. sånt är självklart. började fundera en del när jag skrev pojkvän. borde jag ha mognat. borde jag ha skrivit man. pojkvän är kanske löjligt? nej, nån äkta man är jag knappast beredd för. men hörs pojkvän ändå löjligt? vill inte bara ha en vän. såna har jag redan. har pojkvänner. vill ha _en_ pojke helt enkelt. så är det...
verkar antagligen som om jag bara skulle tänka på pojkar när folk läser det här. men det finns annat också. jobbet tar en bamsegrej av min tid. men orkar inte älta det här. får redan så stort utrymme. måste se en film.
söndag
och ledighet. en hel dag då man kan göra precis vad man vill.
behöver inte passa tider, behöver inte vara glad. kan vara precis
hur sur o. bessig man själv vill. men den här söndagen passade
jag tider, idag fick jag skavsår, idag var jag glad o. snäll.
men idag åkte jag båt, jag satt i en hytt, jag satt i bilen.
var på en dagskryssning. tre o. en halv timme dit, gick, gick, gick
och åkte hem på tre o. en halv timme. shoppade inte som en
galning, tänkte inte på nått speciellt. kände mig
inte ledsen. lekte turist. eller jag vet inte om jag lekte turist, jag
var juh turist. man märker verkligen att man är i ett annat land,
trots att det är bara nån timme från mitt hem. människor
med ärr, smörask som de tigger pengar i. man ser skruttiga bilar,
fallfärdiga hus, trötta människor, andra kläder, söndriga
gator. det fick mig att tänka lite. man vet inte vad man skall tänka.
rätt är det ju inte. men.
samtidigt
ser det så sjukt ut när man ser flickor i min ålder eller
lite äldre. jag hade kort kjol på mig, men när jag gick
i tallinn kändes den otroligt lång. kände mig nästan
ful i mitt korta rödtonade hår, mina korta ben, min svarta klänning,
mina modernaskor. fast å andra sidan vet man inte vad för mode
som gäller där, eller vad flickorna jobbar som. jag är ju
bara o. säljer kött i en matbutik. jag är bara glad mot
äldre tanter o. andra kunder. heja estland?
läste lite av mina dikter idag. satt på en bergsklippa o tänkte -gud vad bra jag är. nu måste jag snart skicka in de till förlaget. de kan inte bli bättre, eller så kallas det hela högmod. jag är endast en padda. snart spricker jag. skäms... -that don't impress me much. sången började spela i min stereo. då känner man sig lyckad. öh...
sitter inne, solen skiner ute, men jag fick datorabstinens. jobbade som en tok före midsommarafton och även under midsomarafton. som vanligt alltså. visst finns det människor som inte tänker, eller så tänker de fel. folk handlar ju mat som tokar. bara för att det skall vara midsommar. handlar massor bara för att butiken skall vara stängd en hel dag. köper två biffar per man, man måste ju grilla. köper tre korvar per man, biffarna kanske inte räcker till. måste köpa några lådor sallad, kanske nån blivit vegetarian. och ölen, cidern, drickan kan jag inte beskriva. tror de att de komme att dricka så där mycket under en dag? oki, jag vet att en hel del har rest bort. försvunnit till skärgården. då är man ju extra hungrig. eller?
nått annat mystiskt jag blivit uppmärksammad av? vi öppnade butiken klockan åtta på morgonen. genast rusade människor in. sprang mot köttdisken. vi hade öppet till klockan ett på dagen. helt okej. jag hann ta mig till skärgården efter det. men när klockan slog ett och dörrarna skulle stängas. brödet, grönsakerna, köttet, och fisken skulle plockas undan. vem sprang omkring i butiken? vem hasade sig fram till köttdisken? kunderna så klart. vi är ju bara människor helt enkelt!!
dessutom
lyckades jag få syn på den gulligaste pojke jag någonsin
sett helt levande. lyckades till och med betjäna honom. åhh...
känns så där fånigt, halvmumsigt. men som vanligt
antar jag att han inte minns mig. kom säkert inte ihåg hur jag
såg ut när han gick ut ur butiken. han minns knappast att han
handlade ens med mig. suck...
perfekt midsommarväder
så klart. regnade åskade, regnade och åskade. kvav luft,
mygg och släktpartaj...
jag och
brorsan skulle sova i tält utanför huset som vanligt. men efter
att vi lugnt sussat till klockan halv fyra på natten. blev det spring
i benen. åskan var definitivt för nära. vi packade ner
lite kläder i sovsäcken. tog dynan under armen och sprang. nästa
dag fick vi nog av vår käre farmoder, o. rymde hem igen. blev
bara jobbigt, med prat, prat o. prat. vi hade juh hört hennes gnäll,
hennes klagan, hennes berättelser så många gånger
tidigare. känns inte som jag har nån direkt kontakt med henne.
synd kanske...
trevlig
midsommar!!
jag har fått bostad. en helt egen etta, med gemensamt kök ca 100 kilometer hemmifrån. nästa torsdag måste jag säga om jag tar den eller inte. men jag vet inte. vill ha den, men vet först 23:dje om jag kom in i skolan. vet inte om jag vill betala 1000mk för en bostad jag kanske inte alls använder. tror att jag skall annulera bostaden o. ställa mig i kö. vet inte om jag vill flytta ens. vill flytta, vill visa att jag klarar mig helt själv. men vet inte lämna min familj, mina bekanta, min släkt, precis varenda en av mina vänner. kommer att sakna alla så. vad skall jag göra, när skolan är slut o. jag gått "hem"? om jag ens kommer in i skolan. jag måste själv bestämma vad jag skall äta. jag måste själv bestämma när jag skall äta. jag måste tvinga mig själv till att äta.och när jag ätit vad skall jag göra då? har ingen teve, har ingen dator, har ingen internet. mitt liv kommer att bli så annorlunda att jag inte kan fatta det. alla dessa år då jag längtat så till detta ögonblick. alla dessa jag känner som bara längtar till sin egen lilla bostad. men nu när det är så nära, då vill jag bara stanna hemma. gömma mig framför teven. mysa. jag börjar bli så rädd att jag känner det i magen. känner knutarna bli hårdare, känner hur de snabbt förökar sig och klänger sig upp mot halsen. munnen blir förstoppad, enda utvägen är att skriva. jag är inlåst. nu hjälper inte nått som nån säger till mig. nu finns inga räddande ord mera, jag är omsluten av rädsla.
och nu har
jag blott nån månad eller så kvar på min hemsida,
nu har jag blott bara en stund kvar att chatta, bara lite tid kvar för
att uppdatera min egen dagbok, varför skrev jag inte en vanlig dagbok,
på papper. oki, jag får juh chans att skriva på helgerna
ibland. jag kommer juh att återvända hem nu och då. men
finns samma flicka kvar. kan jag förändras? blir bara räddare
av att skriva, blir bara konstig av att fundera. vill fly, men inte för
långt bort... men samtidigt är min högsta önskan just
nu att jag får börja studera där jag fått bostad.
jag andas djupt.
jag var till åbo för att skriva under pappren så att jag har bostaden. fick nyckeln en stund, så att jag kunde ta en titt på rummet. kanske inte en drömbostad precis. men nu känner jag att jag måste slippa in i skolan, jag måste få bo där. människorna jag såg i kvarteret verkade helt okej. verkade ganska lika som mig. jag vill, jag vill, jag vill...
samtidigt som jag varje dag tänker på bostaden, blir jag mera och mera rädd för att jag inte får en studieplats. tänk om jag bara koncentrerat mig aningen bättre på inträdesförhöret. tänk om jag läst mera till studentexamen. nu förstår jag, men nu är det också för sent. nu kan jag bara vänta, och inte hoppas för mycket. nu är det två veckor kvar att tänka. skulle vilja planera hur det skall se ut i bostaden, skulle vilja handla mera möbler. men vågar inte. tänk om chansen att jag kommer in faller, varje gång jag köper en ny lampa, varje gång jag tänker på att vara ensam. jag vet samtidigt att jag inte kommer att bli ensam. tror inte att jag skulle bli ensam. skulle få klara mig själv helt enkelt. skulle få nått helt eget. skulle må ännu bättre än jag mår nu...
nu finns bara panik, o. jag har svårt att andas, trots att jag svälger gång på gång täpps min strupe.
jag ligger i sängen, har inget täcke på mig. kvävs, kan inte andas. försöker sätta munnen mot mitt öppna fönster, lutar mig fram, trycker munnen mot myggnätet, men tom luft möter mig med något unket. känns hopplöst, blott ett minne av syre vilar nånstans långt borta, nånstans för längesen. har varit så hett, så länge. jag älskar sommaren, men för varmt är helt enkelt för varmt. flera veckor har gått och det har hela tiden varit ca 30 grader i skuggan. varit till stranden varje dag, när jag kommit från jobbet. vattnet var 25 grader, och jag känner mig inte tillfredställd. nu har det blivit ännu varmare, luften blivit tyngre, solen skiner inte längre. jag har huvudvärk bakom ena ögat, känner hur det trycker och försöker vila ögat. det är åska i luften. regnar inte, men kan höra åskan långt borta. kan inte regnet snart komma, så att himlen öppnar sig.
lycka? vad har lycka med det här att göra? snart en vecka tills jag får svar från skola. lyckan kommer inte när jag tänker på det. väntar redan på posten, men inte av lycka. börjar kännas förtvivlat. är lycklig för att jag inte är kär. är så okär man kan bli, känns det som. känns som om jag är fri från onödiga känslor. kanske jag äntligen får en chans att hitta nån riktig. tror inte på det själv egentligen. men vill se honom. skönt att inte ha ett pojkansikte framför mig, när jag drömmer. alla som har lurat bakom min rygg är nu inlåsta. för nån vecka sen försvann de alla till armén. jag vet var de finns. jag behöver inte oroa mig för att de plötsligt skall dyka upp. lycklig för att jag har ett problem mindre.
befriad.
hör regnet smattra mot taket. hör hur jag kan andas lite bättre
om jag just nu sitter ute. adjö.
vet att jag förmodligen snart slipper bort från denna plats. kommer att sakna det mesta. och det är det som är sjukt med mig. vill bort från denna stad, men älskar den endå. igår var jag på bio. såg fucking åmål. älskade filmen genast när den började. funderade en hel del över mig själv under filmens gång. vet inte vem jag är. Agnes eller Elin. egentligen är det fel att fråga vem av dem jag är, jag är juh flickan.
markus fest skulle vara tagen från mitt liv. sitter i ett hörn och surar. dricker, dricker, dricker, spyr och nån hjälper till. men samtidigt som det är så realistiskt det kan bli, har det bara hänt en endaste gång i mitt liv. och då var jag inte 14, nej jag var 18. det får mig i sin tur att fundera om jag inte alls är klok. sånt skall väl mera hända när man är yngre, jag var ju uråldrig när det hände. vad kände jag igen mig hos Elin mera då. oki, det har hänt att jag sparkat på min lillbrorsa, det har hänt att han hällt mjölk över mig. men jag var mycket yngre då. nu skulle de aldrig hända. vi är vänner.
Agnes kamp mot födelsedagsfesten är ur mitt liv med. jag har haft de där festerna då jag bjudit ca 10stycken o. en kom. men då fyllde jag ca 10 år. efter det har jag inte haft några fester. när jag tänker efter är jag nog en blandning av de båda. ingen kan säga att jag är som elin, ingen kan säga att jag är som agnes. det är skönt att veta det. skönt att veta att jag är nått där emellan. det betyder att jag är normal. eller kanske normal i alla fall.
just nu vill
jag bara slippa min lilla fucking stad. jag darrar lite när jag skriver
ordet som börjar på f. det passar inte i min mun. jag kan säga
det, men jag tror inte att det är så många som hört
mig säga det. DET är jag, det är ett av mina kännetecken.
säger inte fula saker. släpper inte in de i mig. det finns andra
saker jag kan säga som är fult, men inte fult på det sättet.
flickan är realist men svär inte... där med basta.
fattar ingenting o. endå vet jag precis vad som händer. mamma väckte mig klockan halv tio när posten kommit. det är måndag, och nästa fredag skulle meddelandet komma. vilket meddelande? meddelande om jag fick studieplats så klart. *fnittrar* jag fattar inte. har velat så mycket, har önskat så mycket. varit så nervös att jag fått diarre. *ähum* kanske man inte brukar avslöja sånt, men det är sanningen. idag fick jag meddelandet. jag fick just DET meddelandet. jag kom in. JAG KOM IN! jag lovar, sånt ljuger man inte om.
kanske mina
skrivkunskaper är bristfälliga just nu. kanske texten innehåller
mera stavfel än vanligt. men vem bryr sig. Finland vill att JAG skall
bli filosofie magister i nordisk etnologi. Finland vill att jag skall representera
Finland som en intelligentsia. *skratt* jag kom in precis dit jag ville.
jag känner att nu är jag bäst, nu bryr jag mig inte om nån
annan. har kvällstur i dag på jobbet. lyckat, då kan jag
meddela alla genast jag kommer på jobb. precis varenda en skall få
veta. *hysteriskt skratt* jag har varit så nervös över
allt. nu får jag studera det jag vill. nu får jag flytta. nu
skall jag bo ensam. nu skall jag flytta till åbo. nu skall jag sluta
chatta. i mitten av augusti försvinner jag. måste så klart
fortsätta skriva här. måste helt enkelt. men kommer inte
att bli lika ofta. *huh, jag är stolt* känns som om jag inte
kan sitta stilla. måste snart springa. måste ge min nya adress
till folk som vill ha den. måste få adreser så att jag
inte tappar bort folk. måste, måste, måste.
om det är
nån jag glömmer... påminn mig, snälla...
åh...
jag blir tokig. jag får äntligen leva. får äntligen
andas. NU börjar livet. *åaahh*
satt just o. skrev ett mail. kom precis då på att jag segrat över just henne. kanske det var hon som bidrog till och med att jag segrade. hon sa -det blir aldrig nått av dig. men nu har hon fel. det blev nått av mig i alla fall. nu skulle jag vilja veta om hon kom in i nån skola.
egentligen
har jag segrat hela tiden. det började med kioskjobbet. jag vet att
hon inte tyckte om att jag jobbade. att jag hade jobb. hon frågade
alltid ut mina vänner när hon såg dem på stan eller
så... så fick jag det riktiga jobbet. vet att hon inte gillade
det för hon kom aldrig o. handla. hon brukar alltid handla med sin
mamma. men till min butik kommer mamman alltid ensam. och nu kom jag in.
lilla jag, lilla snälla jag. alla har sagt att jag kommer attr komma
in. men nu kom jag verkligen in. fattar det inte ännu...
jag är
underbar. självförstoendet är på topp. fick veta igår
att jag kom in till helsingfors universitet också. visserligen skulle
jag aldrig vilja studera där. men det är klass att veta att jag
skulle kunna sitta där o. diskutera nordisk litteratur. jag vill inte
dit för alla andra som sökte var flickor. såna där
näpna o. prudentliga fröknar med senaste modet o. perfektmakeup.
ibland blir jag deprimerad. hade de tänkt att jag skulle passa in
där. tyckte professorn att jag var lämplig? jag vill studera
nått riktigt intressant, jag vill inte gå i en flickklass.
jag vill inte bli fast i ett fack. fackidiot - no thanks.
men men,
underbara jag får ju välja precis vad jag börjar med. o.
underbara jag skall flytta till åbo, o. studera sitt favoritämne
har inget
att skriva. finns inget speciellt jag tänker på. finns ingen
jag längtar efter. det har inte hänt nånting alls. måste
skriva för att visa att jag finns. försöker komma på
nått klokt att skriva. men känns som om inget är så
viktigt. ingen skillnad om det jag skriver har nån betydelse. vill
bara ta det lugnt. och mest av allt önskar jag nu en ny gästbok.
skönt att ta det lungt helt enkelt...
sitter o myser med en korvskiva i ena handen, stress i den andra, o. minnen i bakhuvudet. pirrar inte fast det borde pirra. dagarna går så fort, men jag önskar att de gick ännu fortare. kom idag på en sak... kommer inte att sakna så många här hemma. hemma i staden alltså. kommer att sakna alla i familjen juh, en hel massa. men andra som rör sig i trakterna känns det mera likgilltigt mot.
mammis o.
pappis var igår med mig till bostaden. märkte att mamma inte
tyckte den var så fin. men älskar den, o. älskade den ännu
mer, efter att jag fått dit lite av mina egna saker. nu kan jag precis
när som helst bosätta mig där. om jag får lust kan
jag ta nästa tåg o. mysa i min nya stad. kommer att sakna dagboken,
kommer att sakna icq:n, kommer att sakna internet, vänner... antagligen
glömmer jag internet först. men vänner glömmer jag
inte. vänner e alltid vänner fast de bara e mailvänner.
för det finns inga bara, allt är på riktigt, fullkomligt.
vet att inget
av det jag skriver har nån betydelse egentligen. vet att ni antagligen
inte får så mycket nöje ut av dessa ord, dessa rader.
jag vet att mina ord inte räddar hela världen från undergång.
men jag är jag, och det här e mitt. ibland skulle jag inte orka
uppdatera. men om jag inte orkar uppdatera orkar jag inte heller skriva
nått viktigt, nått som har betydelse. men ibland glömmer
jag att det här 'är mitt. jag tänker på er som läser
det. jag tänker på vad ni skall tycka, tänker på
stavfelen ni hittar. men skit i det, tänker i bland, o. redan nästa
mening innehåller så mycket serverat för vem som helst.
då undrar jag om jag är sann. finns några jag inte vill
att skall läsa det här. finns människor
jag inte skulle ge adressen. men vad gör jag med de som jag vill ge
adressen till, men vågar inte. har sagt till en person att jag har
en dagbok, men försökte förklara att jag ännu inte
vill ge adressen. han sa att han förstår, men... men vadå,
han fortsatte inte. betyder det att han vill läsa min dagbok, eller
betyder det nånting annat? betyder det att om han skulle få
adressen, skulle han då bli rädd för mig. skulle sluta
tycka om mig? vet inte ens om han tycker om mig. han skriver att han gör
det. personen jag pratar om är en pojke jag träffade på
en chat. vi har inte träffats, har sett hans foto. har sett hur han
formulerar sina meningar, älskar det. vi har icq:at en del också.
så fick jag hans telefonnumer. han vill träffa mig. lovar att
allt jag sagt honom är sanning, men samtidigt undrar jag hur mycket
han har uppfattat som jag inte sagt. undrar om han fantiserat ihop nått
som inte stämmer. han sa att han ska skicka ett riktigt brev, gav
honom min adress. om han du skriver ett brev, o. det är trevligt.
betyder det att det är allvarligt. var går gränsen? hur
vågar han träffa mig, trots att han inte sett mig? är inte
kär, älskar inte honom. tycker aningen om honom, eller hans ord.
vet inget mera. eller vet att jag är glad, och vet att jag skulle
kunna bli kär i honom en vacker dag. men betyder det att jag skulle
kunna bli kär i honom en mulen dag. *livet är kryptiskt*
...behöver
tips, behöver råd...
skulle kunna
säga att jag suttit här en hel evighet o. vet inte vad jag skall
skriva om. men sanningen är att jag inte ens suttit o. funderat fem
minuter. patetiskt kanske, men jag sa juh sanningen. samtidigt fyller jag
min hemsida med onödigheter. fyller min dagbok med skit, obetydliga
känslor ord, bara för att jag kan skriva på datorn. skulle
aldrig bli sånmt här om jag satt med en penna i handen. ärligt
talat är det senast jag skrev nått allvarligt o. långt
med penna för snart tre månader sedan... vet inte vad stycket
skall kallas ... en introduktion kanske. till kommande klantigheter, tråkigheter,
sanningar, senare minuter av mitt liv.
försökte
febrilt läsa gamla saker jag skrivit för några månader
sedan. men hittade inget jag kan berätta mera om. inget jag kan skriva
en fötölj på. kärlek, är bara tomhet. hade så
ljuvlig dröm i natt. drömde om en jag känt sååå
länge. en person jag tycker såå mycket om, bryr mig om
honom. var så trygg dröm att jag vill sova igen. sanningen är
att jag är så trött. mina blodkärl i ögonen har
spruckit, så jag har röda o. svullna ögon. ingen vacker
syn precis. var på jobb i dag. visst känns det härligt
att jobba en lördag. man står där, går där,
ser glad ut, vet att det är lördag, vet att alla andra är
lediga. kan inte strecka på sig, för det skulle se opassande
ut. man får inte dricka vatten när man är törstig,
eller då skall man inte ha kunder o. man måste försöka
smyga utanför dörren, så att kunder inte ser. man kan inte
ta bort skorna, inte ens för en liten stund. idag orkade jag inte
vara så glad, jag drack vatten i ett hörn, jag tog lite skinka
från slaskpåsen. jag tyckte att allt jag skulle säga på
finska hördes löjligt. som om jag inte hade en aning om hur man
pratar. o. nu sitter jag hemma vid datorn. klockan är halv elva på
kvällen, som vanligt... vill lägga mig raklång, strecka
på hela mig, vill att nån skall masserar mina axlar. vill sova.
men vill skriva, för jag vet att om jag inte skriver nu, blir det
inte på länge... dessutom vill jag chatta lite...
de senaste dagarna har jag upptäckt något. det har blivit så synligt för mig att jag inte förstår att jag trott mig vara helig. jag förstår inte att jag förstått det tidigare. kanske lilla flikkan inte alltid är så snäll. ibland kanske hon inte är så ödmjuk o. älskvärd. jag saknar min oskuldfullhet, renheten, de änglalikadragen. de senaste dagarna har jag funderat över mig själv. och destu mer jag tänkt på mig själv, har jag skitit i andra människor. kommit fram till att det inte finns nån som jag skulle göra allt för. min mamma, min pappa o. älskade bror kanske inte räknas med. de är min värld, min trygghet. men andra människor. trots att jag kallar folk vänner, skulle jag inte dö för dem. jag älskar inte dem. det finns ingen älskling jag skulle göra allt för. det finns en, o. det är jag själv.
alla dessa otaliga sånger som handlar om obegränsad kärlek, alla dessa kärleksdikter... vad har de för betydelse för mig. jag känner inte sammhörighet. inte den rätta iaf. jag vill vara den älskade. jag vill vara den som alla gör allt för. jag vill bli kramad, gullad, matad, lyssnad. det är längesen jag gjort något för nån utan att ha tänkt på nått i gengälld. kanske folk inte uppfatar det som jag gör. kanske de inte förstår hur mycket jag suger av dem tillbaka. ger hälften så får jag dubbelt. kanske de tycker att jag varit rar när jag bjudit dem på kaffe o kaka, men upptäckte de hur hungrig jag var? hunger efter makt, omtanke, nån man kan se upp till. men kan man se upp till nån som utnyttjar en?
ju mer jag funderar över det här, ju mer jag skriver, destu mera utnyttjar jag er. jag kräver att ni läser vad jag skriver, jag kräver att ni tycker att jag är duktig, begåvad, älskvärd. jag kräver att ni skickar mail, att ni skriver i gästboken, jag kräver att ni tar mig som vän. jag kräver att ni genast lyssnar på mig, när jag har nått att säga. jag kräver att ni kontaktar mig via icq genast ni har den påslagen. om ni inte säger hej, vad är det för fel på er? är jag inte omtyckt? ni måste vara dumma... ni måste helt enkelt vara egoistiska...
jag kom för
någon timme sedan från jobbet. det är söndageftermiddag
o. jag försöker fundera över saker jag varit med om, och
försöker komma fund med vad jag skall göra nu. det var sista
dagen på jobbet. kommer att sakna butiken oerhört mycket.men
jag antar att det blir en del besök. en hel del pratstunder vid köttdisken.
kommer inte att sluta kontakten med folket där. ibland har det kännts
tungt att fara på jobb. men så mycket oftare har jag varit
glad över att slippa på jobb. kryptiskt. skulle kunna sitta
och fundera hur mycket som helst på det här. men det känns
så meningslöst, ty det är slut nu. min dag kommer aldrig
att tillbringas där. misstänker att jag kommer att fösöka
få sommarjobba där. snälla...
sitter o myser vid datorn. äntligen kan jag skriva dygnet runt, eller nästan dygnet runt iaf. förutom some qualitytime med datorn måste jag den här veckan gå till butiken för att lämna tillbax mina kläder o. nyckel, ringa till försäkringtanten, beställa tid till frissören, ordna med mitt körkort, köpa teve o. mattor. sitter o. sysslar med två nya sidor med. ena skall bli fylld av konstverk, o. andra fylld med länkar. så passa på nu den närmsta tiden att tipsa om hemsidor o. sånt. dessutom skall jag skicka ett litet mail, till folk som skrivit in sig i gästboken, folks hemsidor jag tycker om, o. andra människor. skall försöka få ännu mera folk till min hemsida. vill bli kändis juh...
men tills dess, pussokram. *planer på att äta hönsfrikassé*
fly ande,
illdåd begått
när
de orden andas dovt
fylls tomhet
av en skepnad
idel längtan
slingrar fram
en vit kråkas
tiara slocknar
vitt är
nu endast grått
jag vet inte
vad jag gjort de senaste dagarna. eller jag vet var jag varit o. vad jag
sysslat med. men hur mycket jag än funderar kommer jag inte på
nått bra jag gjort. inte en endaste en sak som haft nån betydelse.
suttit vid datorn, jobbat lite med några nya sidor, jobbat med några
gamla sidor, läst lite mail, surfat o. fått nackspärr.
japp, tydligen skulle jag aldrig kunna jobba heltid vid en datorn. dagen
där efter låg jag i sängen, hade feber o. huvudvärk
baar för att jag suttit o slappat vid datorn. utan att ha gjort nått
klokt alls. måstre lära mig att sträcka på mig, byta
ställning. borde kanske börja med yoga. nja... är nog för
lat, eller så kan jag juh skjuta upp det till nästa vecka...
vad stoppar mig från att bli vegetarian? känner mig inte tillfredställd av kött, jag äter inte så mycket kött. men å andra sidan skulle jag inte sluta äta kött för djurens skull. jag vill inte bli vegan, jag vill inte skada djur, men tycker inte att det är fel att äta dem, trots att vi skulle kunna leva på växter o. annat. älskar blomkål, brockoli, frukter, ris, bröd, o. andra grönsaker. jag skulle helt bra kunna klara mig på det. jag äter groddar, ägg, o. andra bra saker. det enda som egentligen stoppar mig är det faktum att min familj är köttätare. egentligen skulle det inte var nån chock för dem. jag äter inte griskött. inte för att jag tyckte synd om babe -grisen, jag tycker helt enkelt inte om griskött. slimsor, senor, fett o. andra konstigheter som känns obehagligt i munnen. nötkött äter jag, men behöver jag verkligen göra det? tror att jag skall försöka bli vegatarian. eller inte försöka, det är inte rätta ordet, jag skall testa den sidan... när jag flyttar känns det som om jag är redo. jag blir inte distraherad av nått annat.
ingen skulle
tycka att det skulle vara konstigt. för allt är nytt, alla är
nya. man vet inget om alla... tror att det skulle vara nyttigt för
min mage med. har laktosintoleran juh, så jag dricker inte så
mycket mjölk. eller jag dricker nog en del mjölk, men jag dricker
inte vanlig mjölk... gjorde det misstaget för nån timma
sen, o. mår pyton. pappa hade glömt att köpa min mjölk,
så jag tänkte jag skulle prova den vanliga. tänkte att
jag kanske inte hade laktosintolerans mera. men hade totalt fel. verkligen
totalt fel. *yäk*
fredagkväll
o. jag lyssnar på radio. de spelar sån där riktigt dansmusik.
riktig tecno som är snabbare än humpalumpa tecnon. känner
att jag snart måste ut o. dansa. riktigt dansa, gå in i musiken
o. skutta omkring i min egen lilla värld. *ah* måste ut snart.
i morgon skall jag på festmiddag, om nån skall ut efter den
måste jag med. brukar inte tycka om sån där musik annars.
kan inte lyssna på den. scooter - no way. men om det bara fanns riktigt
dansgolv, människor, ljus o. massa rök älskar jag den. älskar
att känna hur musiken dunkar inom en. känna hur hjärtat
dunkar i precis rätt takt. älskar att höra dunket i öronen
när jag sakta går hemmåt i natten. måste ut snart.
måste...
...den 24.8...
tror inte
det blidde några frames. inget nytt utseende heller. o. vet inte
mera vad jag skall skriva om. finns en del jag skulle vilja berätta,
finns en del jag borde skriva här. men vet inte om jag endå
vill göra det. eller sanningen är väl att jag inte vågar.
känner mig ganska hopplös o. liten. o. blyg så klart...
*hm* några dagar sen den där festen. jag blev inte redlös, jag tappade inte skorna, jag dansade inte på bordet, jag hade roligt. oki, anar att jag vinglade lite när jag skulle gå från taxin till dörren. kände mig aningen fnittrig. minns att jag tänkte att visst var det tur att ingen var uppe när jag kom hem. hade diverse problem att få upp dörren, nyckeln verkade inte passa in. men det riktiga problemet var väl att jag provade med min cykelnyckel. *hm* på morgonen fick jag i alla fall veta att hela familjen tydligen stått i fönstret o. spanat efter mig. o. tydligen sett mig när jag anlänt.
måste komma ihåg att besöka butiken idag. måste kolla att ingen fattas. måste se hur hon mår. hon med de kloka orden. hon med de riktigt runda fotsulorna. hon som lovade att inte slå mig, någonsin. förklarade att det var för att jag aldrig var orättvis, trots att jag är bättre än henne. vilken tur jag har alltså... hon saknade mig tydligen bakom köttdisken. efter kramkalas med alla ett par gånger i alla fall. försäkrade jag alla att jag lovar att komma o. hälsa på. *lovar på riktigt, brukar juh inte vara orättvis*
vad mera? vi åt, drack, sjöng snapsvisor, pratade, tog frisk luft, o. chefen sa att han redan skrivit in mig på arbetslistan den 1.6 år 2000. ytterst lugnande att veta att jag får fortsätta, att de vill ha mig där överhuvudtaget. det blir tredje sommaren... o. tredje sommaren som det antagligen är vackert väder, tredje sommaren som jag aldrig kan fara ut, aldrig sola, fast lite roligt är det nog endå där. känner mig som hemma.
o. nästa
dag mådde jag så där. vacknade redan klockan tio, o. mamma
o. pappa drog i väg mig för att handla mattor. det var antagligen
bra, för annars skulle jag inte fått nått gjort alls,
skulle bara varit i sängen, tyckt synd om mig o. inte stigit upp överhuvudtaget.
lyckat!
kommer inte på nått alls att skriva om, trots att jag hela tiden tänker på nått. tror jag hoppar över till mailen. finns nått jag borde säga, men vet inte hur. känns så ovanligt. kanske orden kommer senare. kanske jag endå inte borde säga det. försöka hitta råd i sånt jag tidigare skrivit. men hittar inget. o. jag som trodde att allt jag skriver skulle hjälpa mig en dag. men men... över går till att diskutera vädret.
nästa veckoslut skall jag föra en del saker till bostaden. egentligen skall jag komma hem efter det. bara snabbvisit alltså. men funderar endå på att stanna kvar där nån dag. får se, vill dit men redan? far väl dit på lördag. på onsdagen börjar skolan, känns kusligt. o. trots jag fått massa papper har jag egentligen ingen aning om vart jag skall, när jag skall o. varför. *suck* åker dit iaf på tisdag o. kommer hem på fredagen igen. äsch... kanske jag endå borde stanna hemma? fast det går juh int. *hoppar på riktigt över till mailen*
kom på
nått jag måste säga. men det försvann... *funderar*
städade rummet igår faktiskt. tog flera timmar. mamma trodde jag hade hemlängtan redan, men det är inte det... vet varken ut eller in, vet inte vad jag vill... eller vet vad jag vill, men vågar inte vilja det. då kanske det går tokigt. så konstigt att en liten sak kan bli så mycket. nå, fick rummet städat iaf. eller nästan städat måste dammsuga idag. börjar bli irriterad på mig själv, varför håller jag på så här? ju mer jag tänker på allt o. ingenting blir det bara värre. jag vet att det är så, men endå gör jag inget för att sluta...
imorgon far
jag till grannstaden. orkar inte sitta inne. blir bara mera vilse. tar
tåget o. så kör jag hem. pappa jobbar dubbla skift idag.
så är han hemma en stund o. jobbar dubbla skift igen. kör
hem honom efter det, tror han är för trött att köra.
men men... vi får se... vill i alla fall ut från huset.
*på riktigt vilse*
fortfarande
är dt torsdag, men några timmar har gått sen jag skrev
här senast. kommit på en lösning, kommit på ett sätt
att tänka. vet inte om det är rätt, vet inte om jag borde
göra så. men om inget händer snart, gör jag så
att det händer. gör inget sen fast det inte går bra. huvudsaken
är att jag slipper fundera så mycket. all min energi har försvunnit
till det... känns säkert aningen kryptiskt att läsa det
här om du inte känner mig. om du inte vet vad jag pratar om.
men som sagt, det är min dagbok. o. de som jag vill att skall veta,
de har jag berättat för. de jag litat på, har jag frågat.
o. jag tror jag kommit på en lösning tack vare det... *tror
alltså*
---
njaa...
vet inte mera så mycket. eller vet mycket mera egentligen. men känns
inte bättre för det. är inte arg på nån eller
så. eller egentligen är jag arg på mig själv. arg
för att jag gjorde nått som var otypiskt mig från första
början. men shit happend antar jag, men skärp dig endå...
*hm:ar* behöver inte fundera såå mycket på det mera.
behöver inte vara vilse.
en dag har gått igen. and I'm back... var ut idag, gick i lite butiker, köpte lite saker till skolan som skall börja om exakt fem dagar. köpte en diktsamling, åkte tåg, körde bil, o hälsade på i butiken. *glad* alla verkade finnas på plats fortfarande efter festen. men hon kommer inte ihåg nånting. blev kvällschef o. allt, men fick reda på det på riktigt först när hon kommit på jobb. *skrattar* sån är hon... fast visst hade hon juh lite roligt också. visste inte om jag borde ha berättat om vad hon sa till mig. berättade för henne att hon hade lite sorgligt också på festen. de andra hade tydligen berättat att hon gråtit. så jag förklarade varför. måste kännas sjukt när nån annan berättar varför man gråtit. *hm* men hon tog det inte hårt, tyckte det var bra att jag berättade.
hände en lite konstig sak också idag. eller konstig o. konstig, kommer inte bara ihåg att det skulle ha hänt förut. stod i en butik, en pojke kom fram till mig. funderade varför han ställde sig så. men fick svaret utan att fråga. började sjunga ...singing na na na... dovt i mitt öra. tittade snabbt på honom om avlägsnade mig ganska snabbt. vet inte vilken effekt han hade tänkt att det skulle ha. om det var för att charma, så kan jag meddela att det definitivt inte lyckades. *yäk* skulle ha räck med att han skickat ett kort, det här blev liksom lite för mycket (av det goda?!??).
...men som
sagt är jag tillbaka, mår bra, men tänker nog lite fortfarande...
vill bara vara jag, bara vanliga flickan, men lite modigare. vet inte om jag är tillbaka, känns så annorlunda på nått sätt. kanske annorlunda för att jag vet nånstans långt inne, att nu händer det saker. nu kommer mitt riktiga liv att formas. flyttar juh imorgon. känns som om jag borde vara nervösare. men känner ingen nervositet, bara självsäkerhet, äntligen... ingen som känner mig, ingen som vet varifrån jag kommer. vill vara ny. vet att det aldrig skulle kunna bli nått nytt av mig. känns som om jag känner mig så väl att det inte går att forma mig till nått annat. VILL inte bli nån annan. känner mig rät så nöjd med allt jag fått framfört, allt jag tänker på, allt jag betyder. personlighet. fördomsfrihet. makt.
idag börjar en tävling. en informationstekniks tävling för flickor. man skall komma på nått nytt. skall komma på ett sätt att få kvinnor in i tekniken. känner mig som ett typ exempel. inte intresserad av teknik. vet inte om jag kan nånting om teknik egentligen. är motståndare från början. tävlingen slutar i december. vet inte om jag skulle orka fundera på att delta, men vet att det skulle vara roligt. gör juh hemsida, kan en del html:koder. fast inte är det juh många... inget chockerande... äsch vet inte om jag orkar fundera, intresserar juh inte mig endå så mycket. nån annan får fundera på sånt, håller mig till mig.
känns som om alla sånger de spelar i radion handlar om mig just nu. neej, det är ju den sången. nått pojkbänd, sjunger om att inte få veta, om de inte vågar. får aldrig veta om det skulle ha blivit nått. hörde sången tidigare, för nån dag sen. kanske sången är till mig? *suck* varför håller jag på så här? känns hopplöst juh... west life hette gruppen tydligen, aldrig hört om dem tidigare. men lovar endå att de inte kommer att bli mina favoriter. lika bra kunde jag ju tassa omkring i BSB-skjorta. *skrattar* no way...
hörde
just om hotmail i radionyheterna. finns tydligen nån plats på
internet där man kan läsa andras mail. behöver tydligen
bara veta mail@adressen. kommer inte egentligen inte som nån chock.
man har blivit varnad. vem vet, kanske nån sitter o. lyssnar när
man pratar i telefon också. menar inte att det skulle vara nått
positivt, men så gammalt samtidigt. vem som helst kan ju läsa
ens brev också, helt vanliga post. har faktiskt sett posteljonen
läsa tidningar folk beställer. sånt händer...
sitter o finns saker som folk har sagt till mig. för det mesta tänker jag på de mindre trevliga sakerna folk säger. på sätt o. vis är det ju de som för en frammåt. det är se som sänker en, men som får en att samla ännu mera krafter. de elaka sakerna som gror o. växer till makt. hos mig i alla fall. inte makt över andra, utan mankt över mig själv. gör att jag kan styra mig själv. låta bli att slå, låta bli att vara elak. vill inte vara lika elak som personen. motmedicin.
sitter o. funderar över speciellt två saker. säkert fins det saker som männiksor sagt till mig som är ännu vackrare. men det handlar inte alltid om orden, det är saker som handlar om mig. så klart har min familj sagt fina saker om mig, men de räknas inte. känns så själv klart. egentligen borde det inte vara självklart, det är inte självklart för alla. men hos min familj har det alltid funnits en säkerhet, trygghet. det har format mig till den jag verkligen är.
de två sakerna är kanske lite konstiga. folk kanske tycker att de inte är så märkvärdiga. men det beror så mycket på situationen o. det beror så mycket på personen som säger det. det fanns en gång en pojke jag tyckte om. vet inte om han visste det. eller nog visste han väl det, men det bara var tycka om grej liksom. han sa en gång mitt på arbetsdagen att jag var snäll. eller undarde egentligen om hur jag blir när jag dricker. blir säkert en riktig hagga, eftersom jag nu var snäll flikka. kombinationen av snäll o. flikka, fick en sån effekt. total.
det andra snälla, äkta en människa sagt till mig hände för en vecka sen ungefär. på middagen. en vän förklara att jag varit den bästa. var den bästa i hela världen därför att jag hjälpte, vara glad, förstod o. tolerant. många gånger har jag faktiskt tänkt att nej, jag orkar inte med henne. hon är helt otroligt irriterande. men har aldrig sagt det, för varje dag jag jobbat men hon inte gjort det så har jag saknat henne. jag kommer att gå hur långt som helst i livet sa hon. inte för att good girls go to heaven, bad girls go everywhere... nej för att jag var good girl. rättvis, för att jag inte irriterade mig över folk. för att jag inte sagt nått elakt till nån. för att jag uppmuntrade fast det inte var så roligt alltid. uppmuntrade att inte bry sig, fast jag visste hur mycket hon hatade honom. o. samtidigt drog jag henne efter mig. visade att man kan gå frammåt. få utbildning, trots att man var en som hon. det gällde bara att vara snäll, tolerant o. förstående...
tack det
är NI som för mig högre upp!