Medlemmarna
Gitarristen Jens Nilsson är en ljushårig kille med svettig armhåla.
Han gillar att dricka mjöd och bada bastu. Jens var mer aktiv i skapandet av
musiken än texterna, och han har alltid varit något av ett musikaliskt underbarn.
Om det inte hade varit för alla byten av fosterfamiljer och vårdhem hade han nog
varit rockstjärna för länge sen.
När vi bad ett par pojkar på hans skola att beskriva honom sa de "Han är en otroligt
lugn kille som alltid har läget under kontoll. Han skulle inte ens gråta om hans
mor blev våldtagen mitt framför ögonen på honom!". Men vad många inte har upptäckt
är att under den hårda ytan döljer sig en omtänksam mjukis, som egentligen
föredrar lugna hemmakvällar före de knivslagsmål han ständigt hamnar i. Sångaren
Adam Svanell är raka motsatsen till Jens och hans coola attityd.
Han ger intryck av att vara en snäll, glad och oblyg kille,
dock med en något pervers humor. Han är mycket uppskattad och omtyckt av nästan alla.
Men det är bara ett spel, Adam bär nämligen på en psykisk sjukdom som
har gjort honom till ett samvetslöst och elakt monster.
Adam är dock även smart, och döljer därför sina onda sidor (d.v.s. hela honom) så
mycket han kan. Sina begär lever han sedan ut genom fruktansvärda våldsdåd på
helgerna. I bandet var hans uppgift att komma med textförslag som var så groteska
att övriga medlemmar spydde. Det gjorde trummisen Gustav Strömbäck
när han läste Adams första refrängutkast till "Som en vilsen trana". Gustav
är betydligt mer känslomässigt mogen än de andra i bandet, och tvingades
ständigt tona ner deras vulgära idéer. Han slog på sina trummor med en varsamhet
som visade på riktig omtänksamhet, och han var utan tvekan den mest romantiske och
generöse killen i "orkestern" (som han till de andras förskräckelse brukade kalla den).
En del av eleverna på hans skola hade tyvärr lite svårt att uppskatta dessa
positiva sidor, och kallade honom istället för den nedvärderande termen "mes".
Det gillade inte Gustav, och ibland hände det att han avvek från sina vanor
och gav dem lite stryk. Men eftersom Gustav var en så go´ kille
undvek han att använda vapen så ofta det gick (aldrig). Undviker att använda vapen gör däremot inte Mardin Palm, vars uppgift i bandet var att bara rocka totalt på scen. Han har nämligen en liten psykisk störning som hindrar honom från att smälta in i mängden. Egentligen är Mardin en helt vanlig kille, förutom att han gillar att äta mask, sparka på bebisar, våldta vandrande pinnar, loska på kommunalt anställda och smörja in sina underarmar med knäcksmet. Dessutom är hans familj ytterst extraordinär. Hans mamma har t.ex. bestämt att han måste vara hemma klockan sex varje dag för att duscha, och hans äldre bror Ola samlar på remouladesås. Basisten
Kiret var den givne ledaren och frontfiguren i bandet. Vare sig det
gällde inledningsriffet i en ny låt eller vem som skulle sätta kniven
i rånoffret, så var det han som bestämde. Han har en mycket utmanande klädstil
och säger precis vad han tycker (förutom om han nån gång skulle uppskatta något)
till lärare, jämnåriga och inte minst poliser. Orten där han bor styr han med
järnhand genom den maffialiknande rörelsen Kirets klan.
Att vi bara skriver Kiret, utan efternamn, är ingen slump. Ingen vet
nämligen hans riktiga namn.
