 |
Jag är ju numera helt inställd på att det är enkelt att leva nykter. Det är inte
tillnärmelsevis så jobbigt som att dricka - för mej som alkoholist. När jag
är nykter, väljer jag ju den lättaste vägen. Jag undviker de svårigheter som
livet var fyllt med, när jag drack, och det var sannerligen inte några få eller
små svårigheter. Då *kämpade* jag verkligen.
Jag förklarade, som jag gjort många gånger förut, att jag ju släppt taget, att
jag slutat kämpa nu. Jag ser min maktlöshet och har gett upp. Jag känner
en stor lättnad av att få lämna kampen bakom mej.
Så talade vi om, vad det är som får oss att sluta dricka, vad det är som till
slut får oss att ge upp kampen. Jag frågade, vad det är som får människor
att dricka. Jag frågade varför hon själv dricker ibland... ynka lite, men
ändå... Jo, det smakar gott... ibland är det för att slappna av...
Då säjer jag, att jag vet väldigt få alkoholsorter som egentligen smakar
gott... alltså för smaklökarna, och att det finns så oerhört många smaker
som är goda, så det blir det ingen brist på för att man slutar dricka. Den
andra delen.. att man slappnar av.. där är ju alkoholen en genväg bara... till
känslor som är mina egna... Den genvägen är omöjlig för mej, eftersom
alkoholen skadar mej, när jag använder den, men det viktigaste är ju att jag
har kommit underfund med att avslappningen inte kom från flaskan utan
från mej själv.
Det betyder, att jag borde kunna få fram den känslan på annat sätt än med
ett kemikalium... Och det har jag gjort - genom att 'sluta kämpa' ...
maktlösheten utlöser avslappning ... att jag börjat se på mej själv på ett
realistiskt, accepterande och förlåtande sätt, har jag sluppit ifrån
tvångströjan, som jag trodde krävde alkohol för att lossna lite...
Men alltså.. hur har det gått till, att jag fått den förmågan? Jag tror att det
dels var rena rama utmattningen.. jag orkade inte längre... det fick gå hur
det kunde... det blev läge noll... alla masker föll av mej... fasaderna
rämnade och jag brydde mej inte.. orkade inte bry mej...
Men det var också upptäckten av att det var en gemensam upplevelse
detta... att det faktiskt var en rörelse med många anhängare... med ett
program.. med möten... det *var* ju något... något konkret att ägna sej åt..
möten.. lokaler... bestämda tider... dagar.. kvällar... det var inte något jag
själv hittat på...
Jag fick en ny identitet som AA-medlem... som nykter alkoholist... det var
inte kattskit faktiskt... AA nämndes med aktning i många sammanhang..
man såg skymtar av det i TV... läste om det i tidningarna... den ena
kändisen efter den andra trädde fram som AA-medlem... inte bara i
Sverige utan runt om i världen...
Min nyvunna nykterhet var en respekterad livsstil... jag var inte
godtemplare... det är ju töntigt.. nej, jag var *nykter alkoholist* ... nästan
som astronaut eller något annat hjältebetonat... Det är klart att det var
tilltalande att vara nykter i det ljuset... inte 'kämpigt' ett dugg... nästan...
Det kämpiga som kom över mej ibland.. kändes som en bekräftelse på
kursförändringen... inte något hot.. det gav mej en ännu starkare känsla av
gemenskap och tillhörighet med alla de andra som var som jag... kände
som jag...
Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att det väldigt mycket
hänger på om jag kan släppa taget om min individualitet, min starka
jagkänsla eller min isolering, instängdhet i den egna personliga världen...
Det finns en frihet i gemenskapen... men inte vilken gemenskap som
helst... det finns ett reservat bland andra alkoholister, som kämpat sej
trötta...
Hm.. en familjemedlem bland andra familjemedlemmar... alkoholismen
rann ut ur mej... och blev synlig... den blev ett objekt, som jag kunde
studera... den såg ut på ett visst sätt... och vi var överens... vår alkoholism
blev synlig och hanterbar... vi kan prata med varandra om den... den är inte
ett lömskt virus längre... den kan hållas borta... om jag inte dricker...
Om jag inte väljer att börja *kämpa* igen... då slipper jag smittan... och
det är helsäkert... den smittar bara genom att rinna ner genom min hals...
och det är fullt möjligt att undvika... så enkelt ser det ut idag...
Är det så enkelt för alla? Det ser inte ut så, och jag förstår inte, att det kan
vara så olika... vad är det som gör det svåra enkelt för en del... och det
enkla så svårt för andra?
Det kan handla om något så lättgenomskådat som att jag drömmer om den dag då jag kanske ska kunna
dricka socialt ... (jag säjer inte 'igen', för socialt har jag aldrig druckit) ... men det kanske jag intalar mej... att
jag en gång drack socialt och nu kan återgå till det efter att ha fått mej en näsbränna...
Jag glömmer att vad jag varit med om är något oerhört värre än en 'näsbränna'... att jag höll på att helt gå
under i själva verket... men så kan det alltså förkläs... till en 'näsbränna' och därmed väcka 'förväntningar' ...
falska förväntningar... för om steg ett någonsin har gällt för mej... så bör jag aldrig ens andas ordet
'näsbränna' ....
Men detta är rätt enkelt att hålla koll på med hjälp av ett regelbundet AA-gående och en stabil kurs i
programmet... Svårare kan det vara med andra saker... t ex byta jobb... Visst kan det vara positivt att byta
jobb... men det kan under vissa omständigheter kanske inte alls vara bra för min nykterhet att göra det... jag
bryr mej inte om att ta några exempel... det får er egen fantasi sköta om...
Och i ett sådant fall kanske det inte är så enkelt att se att mina positiva förväntningar i själva verket är
falska och i stället kommer att försätta mej i en situation där jag med stor sannolikhet kommer att ta första
glaset... Det är kanske inte så lätt att se att det handlar om ett ödesdigert val... att jag måste ställa mej
frågan... är det värt priset? Hur mycket är jag beredd att offra för min nykterhet... måste jag kanske offra
den här förväntningen? Vad leder den till?
Likaså andra förhållanden i mitt liv... relationer t ex... Får jag det inte mycket bättre med den kvinnan/
mannen än jag har det nu?
Borde jag inte ta chansen och prova något nytt och fräscht? Jag är väl fri att göra förändringar om jag
känner att det skulle vara bra för mej? Kanske det i stället öppnar för en svårbemästrad situation... kanske
kommer min nykterhet att sättas på spel... trots de lockande förväntningarna... listig, falsk och stark...
Det är ofta mycket, mycket svårt att genomskåda förväntningar... Vad kan man göra? Det enda jag kan
tänka mej är att berätta för några människor om sina förväntningar... inte gå med dom själv... utan höra vad
andra har för uppfattning... jag är nämligen själv blind i ett sådant läge... då måste jag lyssna noga till vad
andra tycker...
Naturligtvis är det klokt att vända sej till AA-vänner, som har god träning på att se klart på sina kamraters
livssituation och genomskåda bakomliggande dolda motiv... mycket bättre än att se detta hos sej själva...
det är det vi är.. speglar åt varandra... och vi måste seriöst lyssna...
Det handlar om att lita på att ensam är jag svag och lättlurad... men i gruppen kan jag hitta försvar mot
mina falska förväntningar... där kan jag få hjälp med att skilja svart från vitt när jag själv är färgblind... eller
fartblind...
Men då gäller det också att vara omutligt ärlig... inte behålla detaljer för mej själv som är avgörande. Först
då kan jag få ett tillförlitligt råd... tillförlitligt i den meningen att tydligare går det inte att analysera
förväntningen... det kan ju bli fel ändå... men om jag dessutom uppriktigt lägger saken i Guds händer... och
väntar... tills jag ser ett svar också från det hållet... då har jag verkligen gjort vad jag kunnat...
Blir det ändå fel... så kanske det går att vända... i tid...
Givetvis finns det också äkta positiva förväntningar.... och dom behöver jag ju... visst behöver jag
framtidstro... det är en viktig drivkraft... men som sagt jag måste minnas att jag är sällsynt lättlurad.... jag
behöver gruppens hjälp... och det är inte något tecken på svaghet... det är en styrka!
Min frihet var starkt begränsad. Det värsta var kanske att jag inte
heller längtade efter någon frihet. Jag såg inte hur begränsad jag
var. På något sätt upplevde jag en frihet i ruset. Som att uppfatta
en instängdhet som frihet - så förvriden var min
verklighetsuppfattning.
Man kan likna det vid att leva i en strikt diktatur. Så länge jag höll
mej till det torftiga mönstret... dricka... ljuga.. gömma... drömma...
planera inköp... besöka soptippen med tomglas och burkar...
läkare.. apotek... undanflykter... förklaringar... så länge det
mönstret höll ihop någotsånär, kunde jag inbilla mej att jag levde
som jag ville.. det var självvalt tyckte jag. Jag valde själv och jag
var fri. När andra la sej i mitt liv för att befria mej, såg jag det som
intrång i min personliga integritet. Min frihet var hotad. Bäst
skulle vara att leva ensam, så att jag kunde röra mej lite friare,
slippa nervositeten för att bli upptäckt. Så indoktrinerad av
alkoholen var jag, att jag inte såg den växande isoleringen,
utanförskapet, fångenskapen i det järnhårda beroendet av
diktatorn.
Jag lever idag i ett demokratiskt tillstånd. Jag kan väga mina
önskemål, jag kan välja fritt, vad jag vill göra, om jag accepterar
att min vilja inte är obegränsad. Den är dock inte mindre än Guds
vilja med mitt liv, och jag kan välja att följa den. Den kan
innebära att jag följer med min familj någonstans utan
ångestkänslor och rädsla. Den kan betyda, att jag utan större
betänkande kan planera en utlandssemester med vilket färdmedel
som helst och jag litar på att jag klarar av att sova borta. Jag vet
att jag utan förbehåll kan lova att hjälpa mina barn med något som
det står i min makt att klara av. Saker står i min makt.
Valmöjligheterna blir fler och fler.
Jag behöver inte längre gå undan med kroniskt dåligt samvete. Jag
deltar.
Jag skrattar utan att tvinga mej till det. Jag kan sova middag om
jag vill - i helgen :-) ... och gå på bio utan att bedöva mej mot
någon cellskräck.
Diktaturen i mitt liv har störtats. Tankens och känslornas
demokrati fungerar allt bättre. Ja t o m känslorna kan jag påverka.
Jag är inget offer längre. AA har gjort det möjligt för mej att med
glädje ta ansvar för min dag och inte gå både blind och döv genom
den. För en icke-alkoholist skulle det kanske inte låta som ett
himmelrike, men ni som lyssnar vet vad jag menar. Och det gör att
jag inte tvivlar. Det är sant. Det är ingen dröm. Jag har vaknat.
Jag var i går på en konfirmation där vi sjöng psalmen Låt mig få bära Ditt
budskap, Herre....
Som människa har jag ingen annan möjlighet än att vara en förmedlare om
jag ska uppfatta min roll på ett realistiskt sätt. Jag kan inte åstadkomma
någonting, som jag inte får någon annanstans ifrån.
Även om jag tror att jag själv tänker ut saker och skapar själv, så är det
alltid utifrån ett stoff som jag fått förmedlat till mej av andra människor.
Jag är i mej själv ett tomt kärl och det är först när jag fylls med
erfarenheter, som jag har något.
Jag kan göra med dessa erfarenheter och intryck som jag får på olika sätt.
Jag kan strunta i dom, låta dom sjunka ner till botten och glömma dom. Jag
kan ta vara på dom och kanske vidareutveckla dom, sammanställa dom
med andra erfarenheter, ge dom en ny inriktning kanske.
Men det kommer alltid att vara frågan om att jag förmedlar, för vidare
något som kommit till mej. Det kan kallas utveckling, detta. Det är all
utvecklings väsen - en process, där gammalt och nytt möts och förvandlas,
och en sådan process sker bara i ett mänskligt medvetande. Den kan inte
äga rum hos ett djur. I djurvärlden händer inget. Där står livet stilla.
Visserligen sker en evolution över årmiljonerna, men det handlar inte om
en medveten process. Det är det mänskliga hos människan - att vara
medveten, att ha en valmöjlighet. Och det är också knuten, eller
problemet. Vad vill jag göra med mina intryck, min kunskap? Behålla den
för mej själv? D v s göra den improduktiv och meningslös?
Man kan tänka på liknelsen om det förvaltade pundet. Vem gör rätt - den
som bara gräver ner sitt pund eller den som förökar det? Använder det?
Gör det tillgängligt?
Min tro är att jag bara lever riktigt om jag är en förmedlare, en kanal,
genom vilken livets gåvor flyter dubbelriktat. Det är min uppgift. Den som
har fått mycket kan också ge mycket, men även den som har fått litet kan
ge. (Änkans skärv)
De som behåller för sej själv, förbryter sej mot livet. De som inte unnar
andra de gåvor de själva fått, står inte på livets sida, de förtär livets
tillgångar för egen räkning.
Jag fick livet tillbaka genom de människor som förmedlade kärlek till mej
när jag påbörjade mitt tillfrisknande. Det är ett tecken så gott som något på
att det är rätt livsinställning - att dela och förmedla. Om jag inte förstått
det, måste jag lära mej på nytt, och det blir lika fruktansvärt som första
gången.
Vad jag har lärt mej om förändring är att man aldrig kan se den i förväg. Man kan inte
räkna ut hur man ska förändras och sikta in sej på det.
Man kan kapitulera och förklara sej villig att förändras, men sedan får man vänta och låta
saker ske.
Det där är något som inte sker, om man förblir i sin ensamhet. Det är mycket svårt att
förändras enbart inifrån. Man behöver påverkas utifrån.
Därmed inte sagt att man efterapar andra. Man lyssnar seriöst och prövar villkorslöst utan
den gamla självgodheten.
Sedan är det ju så också att man är så förtvivlat trött på det gamla livet.. ja skrämd av
det... att man längtar ju efter en förändring egentligen...
... och då när man märker att någonting faktiskt håller på att ske så blir man ju så glad och
entusiastisk så att man plötsligt börjar kunna sätta namn på förändringen.
Man ser vad det är som ändrats, man vet varför... och man vet att det är positivt. Detta
förstärks också i gemenskapen. Vi vet alla vad 'förändring' innebär... Det är ett begrepp
som vi vårdar ömt.
Det är livsnödvändigt för oss att leva kvar i förändringen... i just den förändringen.. från
mörker till ljus.. och inte tappa bort det fantastiska i den...
Ja, jag tror att det är som med förälskelsen.. man måste kämpa för att hålla den vid liv...
den blir ju sliten och vardaglig.. men man kan anstränga sej och ge den näring.. och då
får man tillbaka.. förhoppningsvis...
När det gäller AA-förändringen så måste man också anstränga sej... inte tro att
förändringen sker en gång för alla och sen har man den.. det är inte så... den måste ha
näring och det får den genom att jag försöker ge den vidare..
AA får aldrig bli rutin för mej... AA måste behålla sin glans.. sin helighet... måste förbli den
varma famn det var för mej.. och det är mitt ansvar att det blir så..
AA får aldrig profaneras av 'världsliga' hänsyn... det är DET som gör AA unikt... jag får
aldrig bli rädd att AA kan skadas... AA KAN inte skadas! Inte AA:s innersta väsen... inte
glöden... men den yttre organisationen kan förfalla.. ja visst..
AA kan bli som en fackföreningsrörelse... tom på bränsle.. tom på hänförelse och
oövervinnlig tillit... men det sker bara om 'den heliga förändringen' skjuts i bakgrunden...
om förändring blir 'återgång' .. 'normalisering'... AA FÅR inte 'normaliseras'!
Det gamla måste dö... och en helt ny livssyn träda fram.. och den får inte blekna...
anpassas... Min förändring är en omvälvning av mitt liv.. varken mer eller mindre.. och det
får inte finnas några hinder för mej att leva kvar i den.
Jag vet att jag har rätt... det har jag Guds ord på... det har han visat så tydligt det går att
visa.. och då lyssnar jag inte på falska profeter längre... Jag har en odödlig respekt för
min förändring... som jag fick genom KÄRLEK.. rena rama kärleken...
Varför är förändring så svårt? Varför förefaller det lättare för en del att
förändra sig och så hopplöst för andra? Vad är det egentligen som måste
förändras?
Låt oss fundera på Första steget. Är det svårt att acceptera? För min egen
del var det egntligen inte frågan om att acceptera eller inte acceptera. Det
var ju ett faktum som jag inte kunde bestrida, att jag stod där jag stod. Jag
hade misslycktas så grundligt som man kan, när det gällde att själv
bestämma över mina alkoholvanor. Kontrollen var obefintlig. Den sträckte
sej möjligen till en viss kvardröjande förmåga att gömma flaskor och
burkar och dölja en del av mina hemliga göranden, men någon annan
kontroll hade jag inte över livet längre. Jag var helt i drogernas makt. Och
det kunde jag inte ifrågasätta. Första steget var egentligen taget långt innan
jag kände till något första steg.
Men från att acceptera maktlösheten och kontrollförlusten till att också
uppbjuda någon kraft att agera i enlighet med den insikten, göra något för
att förändra situationen, är steget långt. Det kan vara så illa, att jag stannar
vid Första steget och blir handlingsförlamad. Så illa är det. Det går inte att
göra något. Jag är alkoholist.
Om jag inte går vidare till de övriga stegen, så är ju Första steget ett
alldeles hopplöst steg. Om det inte leder till någon förändring.
Förändringen sker i arbetet med de övriga stegen. Men givetvis är ett
accepterande av steg ett den mest avgörande och nödvändigaste
förändringen av alla. Utan den är de övriga stegen meningslösa.
Vad är det som förändras i arbetet med dem? Långsamt men efterhand
alltmera märkbart. Jo det är inga småsaker. Det är ett nytt 'jag' som växer
fram. Och det är nog det som gör förändringsprocessen så svår. Det
handlar om att ta farväl till sej själv. Till den missbrukande personligheten,
och det är ju det enda 'jag' vi känner - inte konstigt att det känns
skrämmande.
Att slita banden till all trygghet vi förknippat med drogen är inget enkelt
beslut, och ingen klarar det utan en bruksanvisning och hjälp och stöd.
Och tålamod och hopp - och tro - och kärlek. Det är detta AA:s program
kan ge. Det är vad de övriga stegen hjälper till att utveckla hos mej: ett
nytt jag. Hur lång tid tog det att bli den jag var? Många år. Skulle det vara
konstigt då, att det tar några år för ett nytt 'jag' att utvecklas?
AA är som en plantskola, en kennel... :-) Det är liv som växer där. Jag slår
rot där och jag kan växa i gruppens skydd, om jag vill, om jag förstår, att
uppgiften är så stor, att jag inte kan klara den på egen hand. Liksom att jag
inte klarade att växa upp från nyfödd till en självständig människa på egen
hand, lika lite klarar jag att nu göra om detta utan hjälp.
Förändring är något hotfullt för alla människor, och för oss, vars liv hänger
på förändringen, är det något ödesdigert över den. Vi är rädda, och vi
sörjer vår gamla trygga famn, men det finns ingen annan väg. Vi måste
växa, och vi måste skiljas från det vi älskar mest av allt - flaskan, drogen.
Det är sannerligen inte bara att sätta korken på flaskan. Det är inte bara att
mumla Första steget. Men - utan detta kan heller ingenting hända.
|
|