Förord till andra upplagan

storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg storaboken.jpg
    Sedan det ursprungliga förordet till denna bok skrevs år 1939 har ett mirakel ägt rum - snabbt och vittomfattande. I den första upplagan löd vårt då uttalade hopp: "Varje alkoholist som är ute och reser skall finna en grupp Anonyma Alkoholister vid målet för sin resa. Redan nu har två, tre, fem av oss, litet varstans, bildat nya grupper."

    Sexton år förflöt mellan den första publiceringen av denna bok och andra upplagan, utgiven år 1955. Inom denna korta tidsrymd har nästan 6000 grupper Anonyma Alkoholister vuxit upp. Medlems-antalet i dessa grupper uppgår till långt över 150.000 tillfrisknande alkoholister.*) Man kan finna grupper i varje stat i USA och över hela Kanada. A.A. har blomstrande sammanslutningar på de Brittiska öarna, i Skandinavien, Sydafrika, Sydamerika, Mexiko, Alaska, Austra-lien och på Hawaii. Lovande försök har gjorts i omkring femtio län-der. Några grupper håller just på att bildas i Asien. Många av våra vänner uppmuntrar oss med att detta är bara början, bara ett omen om att en ännu större framtid väntar oss. Gnistan, som flammade upp till den första A.A. gruppen, tändes i Akron, Ohio, i juni 1935 under ett samtal mellan en börsmäklare från New York och en läkare från Akron. Sex månader tidigare hade mäklaren, genom en plötslig inre upplevelse blivit befriad från sitt okontrollerbara behov an dricka. Denna var följden av ett möte med en alkoholiserad vän, vilken hade varit i kontakt med den tidens Oxford-rörelse. Han hade också haft stor hjälp av numera framlidne Dr. William D. Silkworth, en New York-specialist på alkoholism, som nu räknas som ett "medicinskt helgon av A.A:s medlemmar och vars berättelse om vår sammanslutnings första dagar kommer i följande kapitel. Av denna läkare hade mäklaren fått lära sig hur allvarliga alkoholismens yttringar år. Även om han inte kunde acceptera alls


    *) År 1992 finns mer än 90.000 grupper i över 160 tänder med cirka 3 miljoner medlemmar. (I Sverige nära 400 grupper.)


    Oxford-rörelsens dogmer, var han övertygad om behovet av moralisk rannsakan, erkännandet av personliga fel, gottgörelse mot dem man skadat, hjälpsamhet mot andra och nödvändigheten att tro och lita på Gud.

    Före sin resa till Akron hade mäklaren arbetat hårt med många alkoholister, enligt teorin att endast en alkoholist kan hjälpa en annan alkoholist, men han hade bara lyckats hålla sig själv nykter. Han hade rest till Akron för en affärsspekulation, som misslyckades och lämnade honom i ett tillstånd av stor rädsla för att börja dricka igen. Han blev plötsligt medveten om att han, för att klara sig själv måste föra sitt budskap vidare till en annan alkoholist. Denne alkoholist råkade bli den omtalade läkaren i Akron.

    Läkaren hade upprepade gånger försökt att själsligt finna en lösning på sitt alkoholdilemma, men misslyckats. När mäklaren gav honom Dr. Silkworth's beskrivning av alkoholism och dess hopplöshet, började läkaren att följa upp sitt sökande efter ett själsligt botemedel mot sin sjukdom med en iver, som han aldrig förut lyckats prestera. Han blev nykter och drack sedan aldrig mer i sitt liv. Det här tycktes bevisa, att en alkoholist kunde påverka en annan på ett sätt som ingen icke-alkoholist kunde. Det visade också att seriöst arbete av en alkoholist med en annan var av vital betydelse för varaktigt tillfrisknande. Efter detta började de båda männen att intensivt arbeta med alko-holister som kom till Akrons sjukhus för vård. Deras allra första fall, ett till synes hopplöst sådant, tillfrisknade genast och blev A.A.-medlem nummer tre. Han tog aldrig mer någon drink. Arbetet i Akron fortsatte hela sommaren 1935. Det blev många rnisslyckanden men också då och då uppmuntrande, positiva resultat. När mäklaren återvände till New York på hösten 1935, hade faktiskt den första A.A.-gruppen bildats även om man inte insåg detta då.

    En andra liten grupp bildades i New York och följdes 1937 av en tredje i Cleveland. Dessutom fanns det spridda alkoholister, som hade lärt grundidéerna i Akron och New York och som nu försökte bilda grupper i andra städer: I slutet av 1937 var antalet medlemmar, som hade varaktig tid av nykterhet bakom sig, tillräckligt stort för att övertyga om att ett nytt ljus hade trängt in i alkoholismens mörka värld. Nu tyckte de kämpande grupperna att det var tid att låta världen ta del av budskapet och den unika erfarenheten. Detta beslut bar frukt våren 1939 i utgivandet av denna bok. Medlemsantalet var då omkring hundra män och kvinnor. Sammanslutningen, som inte hade haft något namn, började nu kallas "Alcoholics Anonymous" efter titeln på dess egen bok. Blindflygets tid var slut och A.A gick in i en ny fas av sitt pionjärarbete.

    När boken kom ut började en hel del att hända. Dr. Harry Emerson Fosdick, den välkände kyrkomannen gav den sitt erkännande efter att kritiskt ha studerat den. Hösten 1939 lät FuIton Oursler, då ut-givare av "Liberty", trycka en artikel kallad "Alkoholister och Gud" i sin tidskrift. Detta förorsakade en ström av 800 desperata förfråg-ningar till det lilla New York-kontoret, som hade öppnats under tiden. Varje förfrågan blev omsorgsfullt besvarad. Broschyrer och böcker sändes ut. Affärsmän som reste ut från redan existerande grupper blev sända till dessa hoppfulla nykomlingar. Nya grupper bildades och det visade sig till allas förvåning, att A.A.:s budskap kunde föras vidare skriftligt lika väl som muntligt. Vid slutet av 1939 räknade man med att åttahundra alkoholister var på bättringsvägen.

    På våren 1940 gav John D. Rockefeller Jr. en middag för några av sina vänner och inbjöd A.A.-medlemmar att berätta om sina erfaren-heter. - Nyheten om detta spreds runt världen. Förfrågningar ström-made in igen och många människor gick till bokhandeln för att köpa boken "Alcoholics Anonymous". I mars 1941 hade medlemsantalet stigit så högt som till 2.000. Senare skrev Jack Alexander på fram-trädande plats i "Saturday Evening Post" en uttömmande artikel där han för läsekretsen visade fram en så stark bild av A.A., att alkoholister i behov av hjälp faktiskt översvämmade oss. Vid slutet av 1941 var antalet A.A.-medlemmar 8.000. Grupper växte upp som svampar ur jorden. A.A. hade blivit en landsomfattande rörelse.

    Vår sammanslutning kom sedan in i en spännande "pubertets-ålder". Provet, som den hade att bestå, var detta: Kunde detta stora antal av osäkra alkoholister med framgång träffas och arbeta till-sammans? Skulle det bli gräl om medlemmar, ledare och pengar? Skulle det bli stridigheter om makt och prestige? Skulle det bli mot-sättningar som kunde splittra A.A.? Det tog inte lång tid förrän A.A. var omringat från alla sidor, av denna sorts problem. Men ur till en början skakande och uppslitande upplevelser växte övertygelsen fram att A.A.-medlemmar måste hålla samman eller dö i ensamhet. Vi var tvungna att förena våra grupper eller överge idén.

    Liksom vi skapade regler efter vilka de enskilda alkoholisterna kunde leva, så måste vi också utveckla regler enligt vilka A.A-grupperna och A.A. som helhet kunde överleva och arbeta effektivt Vi kom fram till att ingen alkoholist, man eller kvinna, skulle kunna bli utesluten från vår gemenskap, att våra ledare måtte tjäna men aldrig styra, att varje grupp skulle vara självstyrande och att vi inte skulle ge oss ut för att bedriva professionell alkoholistvårdande verksamhet. Det skulle inte finnas några avgifter, våra utgifter skulle bestridas genom våra egna frivilliga bidrag. Där skulle vara minsta möjliga organisation, även i vårt huvudkontor. Vårt offentliga förhål lande skulle vara baserat på attraktivitet snarare än propaganda. Det bestämdes att gentemot press, radio, TV och film borde alla medlemmar vara anonyma. Och under inga omständigheter skulle vi gå i borgen för någon, sammansluta oss med andra eller bli inblandade i offentliga konflikter eller debatter.

    Detta var huvudinnehållet i A.A.:s Tolv Traditioner, vilka återfinns i sin helhet i slutet av denna bok. Trots att ingen av dessa principer hade kraften av regler eller lagar hade de 1950 blivit så allmänt accepterade att de bekräftades av vår första Internationella Konferens hållen i Cleveland. I dag är den anmärkningsvärda sammanhållningen i A.A. en av de största tillgångar vår gemenskap har. Medan de inre svårigheterna under vår tillväxttid så småningom raderades. ut, växte det allmänna accepterandet av A.A. med stora steg. Till detta fanns två huvudorsaker: det stora antalet av tillfrisknande människor och av återförenade familjer. Detta gjorde ett starkt intryck överallt. Av de alkoholister som kom till A.A. och verkligen försökte, blev 50 % nyktra genast och förblev så, 25 o/o blev nyktra efter några återfall och av de återstående visade de, som stannade inom A.A., förbättringar. Tusentals andra kom till några få A.A.-möten men fann till en början, att de inte var intresserade. Men ett stort antal av dessa - omkring två av tre - började dock med tiden komma tillbaka.

    En annan orsak till det vittomfattande förtroendet för A.A. kom genom våra kontakter inom medicin, religiösa samfund och press, genom vänner och deras vänner liksom genom oräkneliga andra, vilka blev våra kunniga och varaktiga försvarare. Utan ett sådant stöd kunde A.A. endast ha gjort mycket långsamma framsteg. Några av de råd som A.A.:s tidigaste vänner gav oss, kommer att återfinnas senare i denna bok.

    Anonyma Alkoholister är inte en religiös organisation.

    A.A. intar inte heller någon speciell medicinsk ståndpunkt, även om vi har ett nära samarbete med representanter för såväl medicin som religion.

    Eftersom alkohol inte har någon respekt för samhällsställning så utgör vi ett representativt genomsnitt av alla samhällsklasser. Bland oss finns katoliker, protestanter, judar, hinduer och några spridda muselmaner och buddister. Mer än femton procent av oss är kvinnor.

    För närvarande ökar vårt medlemsantal med omkring sju procent per år. Än så länge har vi, eftersom spriten är ett problem för många millioner alkoholister och potentiella alkoholister i hela världen, endast nått ett litet fåtal. Med all säkerhet blir vi aldrig i stånd att röra vid mer än just en liten del av alkoholproblemet i alla dess yttringar.

    Vi har absolut inget monopol på terapi för den enskilde alkoho-listen. Dock är det vår stora förhoppning, att alla de, som ännu inte funnit något svar på sitt problem, måtte börja att finna ett på sidorna i denna bok och snart komma med oss på vägen till frihet.

    LÄKARENS ÅSIKT

    Vi i Anonyma Alkoholister tror, att läsaren kommer att vara intresse-rad av den medicinska uppskattningen av den plan för tillfrisknande, som beskrivs i denna bok. Övertygande vittnesmål finns naturligtvis från läkare, som haft erfarenhet av våra medlemmars lidande och som bevittnat vår väg tillbaka till hälsa. En välkänd läkare, överläkare vid ett framstående statligt sjukhus specialiserat på alkohol- och narkotikafrågor, skrev detta brev åt A.A. år 1939.

    Till den det vederbör:

    Jag har under många år specialiserat mig på behandlingen av alko-holskadade. I slutet av 1934 besökte jag en patient som, trots att han hade varit en framgångsrik affärsman med goda inkomster, var alkoholist av den typ som jag hade kommit att bedöma som hopplös. Under sin tredje behandling fick han vissa idéer om en väg mot tillfrisknande. Som en del av sitt återuppbyggnadsarbete började han presentera sina idéer för andra alkoholister och underströk för dem att de måste göra likadant med andra. Detta har blivit grunden för en hastigt växande sammanslutning. Denne man och mer än hundra-talet andra tycks ha tillfrisknat.

    Personligen känner jag till ett antal fall av den typ där andra metoder misslyckats fullständigt. Dessa fakta synes mig vara av yttersta medicinska vikt. På grund av de utomordentliga möjligheter till snabb tillväxt, som existerar i denna grupp, kan de markera en ny epok i alkoholismens historia. Dessa människor kan mycket väl besitta ett medel att hjälpa tusentals i samma situation tillbaka till hälsa. Ni kan absolut lita på allt de berättar om sig själva.

    Högaktningsfullt

    William D. Silkworth, M.D.

    Läkaren som på vår begäran gav oss detta brev, har varit vänlig nog att vidare utveckla sina synpunkter i en annan redogörelse som följer längre fram. I denna bekräftar han vad vi, som lidit av alkoholens tortyr, måste tro - att en alkoholists kropp är lika annorlunda som hans sinne. Det tillfredsställde oss inte att få höra att vi inte kunde kontrollera vårt drickande, därför att vi var missanpassade till livet, att vi var i full flykt från verkligheten eller helt enkelt inte var kloka. Dessa påståenden var sanna till en viss grad, faktiskt för många av oss i mycket hög grad. Men vi är övertygade om att också vår kropp var sjuk. Enligt oss är varje bild av alkoholisten, som utelämnar den fysiska sidan ofullständig.

    Doktorns teori, att vi är allergiska mot alkohol, intresserar oss. Som varande lekmän, betyder kanske vår åsikt härom inte så mycket. Men som varande f.d. problemdrinkare kan vi säga, att hans förklaring låter mycket trolig. Det förklarar en hel del, som vi annars inte kan förklara.

    Fastän vi utarbetat vår lösning på det andliga och det altruistiska planet, ansluter vi oss till att sjukhusvård för alkoholister, som är mycket nervösa eller omtöcknade ofta är bra. Det är absolut nödvändigt att en människas hjärna är klar, innan man tar kontakt, för att han skall ha en bättre chans att förstå och acceptera det, som vi har att erbjuda.

    Läkaren skriver:

    Ämnet som framläggs i denna bok tycks för mig vara av allra högsta betydelse för dem som drabbats av problem med alkohol.

    Jag säger detta efter många års erfarenhet som överläkare för ett av vårt lands äldsta sjukhus för behandling av alkohol- och narkotika-missbrukare.

    Det gav mig därför en känsla av verklig tillfredsstäflelse, när jag blev ombedd att bidraga med några ord i ett ämne, som på dessa sidor är behandlat på ett så mästerligt sätt och in i minsta detalj.

    Vi läkare har under en lång tid insett att någon form av "moralisk" psykologi var ytterst nödvändig för alkoholister, men dess tillämpning gav oss svårigheter som översteg vår förmåga. Med vår ultramoderna standard och vårt vetenskapliga sätt att närma oss problemen, är vi kanske inte så väl rustade att ta vara på kraften i det goda, som ligger utanför våra teoretiska kunskaper. För många år sedan kom en av denna boks ledande medarbetare till mitt sjukhus för vård och medan han vistades här fick han några idéer, som han genast omsatte i praktiken.

    Senare bad han att som en förmån få berätta om sitt liv för andra patienter och med tvekan gav vi vårt medgivande. De fall vi har följt upp har varit ytterst intressanta; faktum är, att de varit häpnadsväckande. Osjälviskheten hos dessa människor, så som vi lärt känna dem, den fullkomliga frånvaron av penningmotiv och deras sammanhållning är verkligen inspirerande för en som länge och med förtvivlan arbetat med alkoholism. De tror på sig själva och ännu mera på en makt som har förmåga att rycka kroniska alkoholister ur dödens käftar.

    Naturligtvis bör en alkoholist bli befriad från sitt akuta fysiska begär efter sprit och detta fordrar ofta sjukhusvård, innan han kan maximalt tillgodogöra sig hjälp av psykologisk natur.

    Vi tror nu, och antog redan för några år sedan, att alkoholens verkningar på dessa kroniska alkoholister är ett utslag av allergi, att detta verkligt pockande begär är begränsat till denna grupp av in-divider och aldrig visar sig hos den vanliga tillfällighetsdrickaren: Dessa allergiska människor kan aldrig utan risk förtära alkohol i någon form. När de en gång har fått denna vana och funnit att de inte kan bryta den, när de en gång har förlorat sitt självförtroende, sitt förtroende för allt mänskligt, då hopar sig deras problem och blir förvånansvärt svåra att lösa.

    Ett ytligt, känslosamt vädjande räcker sällan. Det budskap, som kan intressera och hålla fast intresset hos dessa alkoholister måste ha djup och värde. I nästan alla fall måste deras ideal vara grundade på en kraft starkare än de själva, om de ska kunna återuppbygga sina liv.

    Om några tycker att vi, som psykiatriker ledande ett sjukhus för alkoholister, verkar något sentimentala, låt dem vara med oss i stridslinjen ett tag. Låt dem se tragedierna, de förtvivlade hustrurna, de små barnen, låt lösandet av dessa problem bli en del av deras dagliga arbete och till och med en del av deras sömn, och den mest cyniske kommer att sluta förundra sig över att vi accepterat och uppmuntrat denna rörelse. Vi känner, att efter många års erfarenhet har vi inte funnit något, som mera bidragit till tillfrisknandet av alkoholister, än denna oegennyttiga rörelse, som nu växer upp bland dem själva.

    Män och kvinnor dricker huvudsakligen därför att de tycker om den effekt spriten har. Denna upplevelse är så svår att förstå sig på, att även när de erkänner att den är skadlig, kan de efter en tid inte skilja på sanning och lögn. För dem tycks deras alkoholiserade liv vara det enda normala. De är oroliga, irriterade och missnöjda, om de inte åter kan få erfara känslan av avkoppling och tillfredsställelse, vilken genast infinner sig då de tar ett par drinkar - drinkar som de ser andra ta ostraffat. Sedan de gett efter för sin längtan igen, som så många gör, och fenomenet med det där pockande begäret utvecklas, då kommer de välkända stadier av drickande, som leder till själv-förakt och fram till ett bestämt beslut att aldrig dricka igen. Om denna person inte kan uppleva en fullständig "psykisk" omvändelse finns det mycket litet hopp om hans tillfrisknande.

    Å andra sidan - och hur underligt kan det inte verka för den som inte förstår - när en gång en "psykisk" omvändelse skett, finner samma person sig själv i stånd att med lätthet kontrollera sitt spritbegär. Den enda nödvändiga ansträngning som behövs är att följa några få enkla regler. Den som nyss tycktes dömd till undergång, som hade så många problem att han misströstade att någonsin kunna lösa dem, han lyckas nu.

    Människor har vänt sig till mig i hopplöshet med en allvarlig bön om hjälp: "Doktorn jag kan inte fortsätta så här. Jag har allt att leva för! Jag måste sluta, men jag kan inte! Ni måste hjälpa mig!" Ställd ansikte mot ansikte med detta problem måste en läkare, om han är ärlig mot sig själv, ibland erkänna sin egen oförmåga. Även om han ger allt som finns inom honom, är det ofta inte tillräckligt. Man känner att något starkare än mänsklig kraft behövs för att fram-kalla den viktiga "psykiska" omvändelsen. Även om antalet tillfrisknande fall efter psykiatrisk behandling är avsevärt, måste vi läkare medge, att vi haft föga framgång med problemet som helhet. Många är inte mottagliga för vantig psykiatrisk behandling.

    Jag håller inte med dem, som tror att alkoholism enbart är en fråga om själslig kontroll. Jag har haft i min vård många, som t. ex. under månader med gott resultat har arbetat på något problem eller någon affärsuppgörelse, som måste vara löst till en visst datum. De tog en drink någon dag före denna dag, och begäret överskuggade genast alla andra intressen, så att de missade det viktiga sammanträ-det eller vad det kunde vara: Dessa människor drack inte för att fly undan, de drack för att tillfredsställa ett behov som överskuggade deras själsliga kontroll. Det finns många situationer, som väcker detta okontrollerbara be-gär och tvingar människor att göra fruktansvärda offer hellre än att fortsätta att kämpa.

    Klassifikation av alkoholister har visat sig ytterst svår, och alltför detaljerad faller den utanför ramen för denna bok. Där finns naturligtvis psykopaterna, som är känslomässigt instabila. Vi känner alla till denna typ. De har alltid "slutat upp att dricka för gott". De är mycket ångerfulla och har många goda föresatser men fattar aldrig några beslut.

    Där finns den typ som är ovillig att medge att han inte tål sprit. Han planerar olika sätt att dricka. Han byter spritsort eller omgivning: Där finns typen som alltid tror att han efter att ha varit fullständigt fri från alkohol en tid, utan fara kan ta sig ett glas. Där finns den mano-depressiva typen, som kanske av sina vänner är den minst för-stådde och om vilken ett helt kapitel skulle kunna skrivas.

    Där finns också de som är fullkomligt normala i alla avseenden utom när det gäller den inverkan som alkohol har på dem. De är ofta duktiga, intelligenta, vänliga människor.

    Alla dessa kategorier och många andra har ett gemensamt symtom: de kan inte börja dricka utan att utveckla ett intensivt behov att dricka vidare. Detta fenomen kan, såsom vi antagit; vara tecken på en allergi, som särpräglar dessa människor och placerar dem i en klart avgränsad grupp. De har aldrig genom någon av oss känd be-handling blivit botade för alltid. Den enda lindring vi kan rekommendera kommer av fullständig avhållsamhet.

    Detta för oss huvudstupa in i en alltid aktuell debatt. Mycket har skrivits för och emot, men bland läkare tycks den allmänna meningen vara att de flesta kroniska alkoholister är dömda att gå under.

    Vad är svaret? Kanske kan jag bäst kommentera detta med att berätta en av mina upplevelser. Omkring ett år före denna händelse blev en man intagen för kronisk alkoholism. Han hade endast delvis tillfrisknat från en magblödning och tycktes vara ett fall av patologisk, själslig degeneration. Han hade förlorat allt, som var värt att leva för och levde endast, skulle man kunna säga, för att dricka. Han medgav och trodde upp-riktigt att för honom fanns inget hopp. När alkoholen gått ur krop-pen fann man att han inte hade någon bestående skada på hjärnan. Han accepterade den plan, som utformats i denna bok. Ett år senare kom han för att hälsa på mig och detta blev en mycket underlig upplevelse. Jag kände mannen till namnet och kände delvis igen hans anletsdrag, men där slutade all likhet. Ett darrande, misströstande, nervöst vrak hade förvandlats till en man full av självförtroende och förnöjsamhet. Jag talade med honom en stund men kunde inte få mig själv att känna att jag träffat honom tidigare. För mig var han en främling och så lämnade han mig. En lång tid har förflutit utan något återfall.

    När jag behöver en uppryckning, tänker jag ofta på ett annat fall, fört till mig av en känd New York-läkare. Patienten hade ställt sin egen diagnos och eftersom han bedömde sin situation som hopplös, hade han gömt sig i en övergiven lada för att dö. En utsänd räddningspatrull fann honom och han fördes till mig i ett desperat tillstånd. Medan han genomgick behandling för att återfå sin fysiska hälsa, hade han ett samtal med mig, varvid han klart sade ifrån att han trodde att vården egentligen var förspilld möda såvitt jag inte kunde lova honom, vilket ingen någonsin gjort, att han i framtiden skulle ha viljestyrka att motstå impulsen att dricka.

    Hans alkoholproblem var så komplext och hans depression så djup, att vi kände att hans enda hopp skulle vara vad vi då kallade "moralisk psykologi" och vi betvivlade att ens den skulle ha någon verkan. Emellertid blev han såld på idéerna i denna bok. Han har inte tagit en sup på många år. Jag träffar honom då och då. Han är nu en verkligt fin representant för det mänskliga släktet.

    Jag råder uppriktigt varje alkoholist att läsa denna bok till slut.

    William D. Silkworth, M.D.

    INRE UPPLEVELSE

    Uttrycken "inre pånyttfödelse", "andlig upplevelse" och "andligt uppvaknande" används många gånger i denna bok, vilket, om man läser med eftertanke, visar att den personlighetsförändring, som är stark nog att ge tillfrisknande från alkoholism, tar sig många olika uttrycksformer bland oss.

    Ändå var det så att första upplagan av vår bok gav många läsare intrycket att denna personlighetsförändring eller religiösa upplevelse till sin natur måste vara plötslig och skakande. Lyckligtvis, för oss alla är denna slutsats felaktig. I ett par av de första kapitlen beskrivs ett antal plötsliga, revolutionerande förändringar. Fastän det inte var vår mening att framkalla ett sådant intryck, har många alkoholister dock dragit den slutsatsen att för att kunna tillfriskna måste de få ett plötsligt och överväldigan-de "Gudsmedvetande", omedelbart följt av en vittgående förändring: ... av känslor och tro.

    Bland vårt hastigt växande antal medlemmar av tusentals alkoho-lister är en sådan förändring på inget sätt den vanligaste, även om den förekommer. De flesta av våra upplevelser är vad psykologen William James kallar "uppfostringsvarianter" därför att de utvecklas långsamt över en längre eller kortare tidsrymd. Ofta är nykomlingens vänner medvetna om denna förändring tidigare än han själv. Så småningom blir han dock varse att han undergått en djup förändring i sin inställning till livet och att han knappast ensam kunde ha åstad-kommit en sådan förändring. Vad som ofta sker under några få månader skulle sällan ha kunnat komma till stånd genom år av själv-disciplin. Med få undantag upptäcker våra medlemmar att de har öppnat en oväntad inre kraftkälla, som de genast identifierar med sin egen uppfattning om en Kraft starkare än de själva.

    De flesta av oss tycker att denna medvetenhet om en Kraft starkare än vi själva är kärnan i den inre upplevelsen. Våra mera religiösa medlemmar kallar det "Gudsmedvetande".

    Vi skulle eftertryckligt vilja säga, att varje alkoholist, som är i stånd att ta itu med sitt problem med hjälp av vår erfarenhet, kan tillfriskna, om han bara inte utestänger all inre eller andlig påverkan. Han kan misslyckas blott om han har en intolerant inställning eller fortsätter sitt förnekande.

    Vi tror inte att någon behöver ha svårigheter med den sidan av programmet. Beredvillighet, ärlighet och ett öppet sinnelag är det viktigaste för tillfrisknandet. Men detta är nödvändigt Att låta skuldkänsla förhindra självrannsakan är ett sätt att skapa sig en barriär mot all upplysning och hålla en människa kvar i en dödande okunnighet.

    Herbert Spencer