Begravningen

Den 18 juni kom så begravningsdagen. Jag och Per åkte upp tillsammans med min bror och syster,(vi ville ha stöttning)till bårhuset. Där låg vår lille älskling så vacker och fin, det såg bara ut som om han sov. Han var så vacker utan syrgasslangar och grimma. Alldeles för fin för fin för denna jorden minns jag att jag tänkte. Sen bröt vi ihop. Nu var det så definitivt slut allting. Vi skulle snart sätta på locket,och det finaste vi hade skulle sänkas ner i jorden. Vi lade dit små gosedjur, teckningar och foton från syskonen, ett bröllopsfoto av mor och far, pappas nalleslips. Vi ville att det skulle vara så ombonat som möjligt. Vi bäddade med mammas baby lakan och lille Lucas egna lilla filt. det såg mycket vackert ut tyckte vi. Sedan körde vi hem till vårt hem där alla syskon och släkten väntade. Vi satte kistan på ett litet bord, det var smyckat med massor av blommor runt om. Vi hade lånat karnelabrar i kyrkan, det var så vackert. Vi hade en präst som vi känner personligen. Han vigde mig och min man. En vän till oss, sjöng några sånger. Efter det ville barnen att vi skulle öppna på kistlocket, de ville se sin lillebror en sista gång. Det var mycket gripande då de pussade ock klappade sin bror för allra sista gången. Övrig släkt tog också farväl på detta sätt.

En vän till oss sjöng Du omsluter mig på alla sidor och det var så underbart vackert samtidigt som det givetvis var mycket svårt.Efter att prästen sagt sitt avslutade vi med att sjunga Tryggare kan ingen vara, den sången kan jag inte alls längre lyssna till.

Sen kom de tyngsta stegen vi tagit i livet. Det var när vi följde lille vännen i sin lilla vita kista till sista vilan.Vi gick upp till Dunkehalla kyrkogård där gravplatsen är. Vi hade valt ut en plats varifrån man ser vårt hus.

Pappa Per bar kistan och sänkte även ner den själv. Det var hårt att se min man sänka ner vår lille son , men vi ville göra allt själva. Sen bröt vi ihop igen. Varför skulle detta drabba oss? Ja frågorna hopar sig och vi får väl aldrig något svar på detta. Men lille Lucas gav oss så mycket under sitt alltför korta liv.

Ett tal hölls av vår vän Åsa Gårdemar:

Den kvällen när Agneta var hemma hos mig och berättade att hon var med barn, glömmer jag aldrig. Då var det både skratt och allvarliga ord. Hur ska man orka arbeta, vara gravid och sköta en redan stor familj? Vid den ålder som vi har? När jag hade smält nyheten tyckte jag att det skulle bli jätte roligt.

Du arbetade och skötte om dej på ett sätt som jag aldrig tidigare hade sett. Du åt folsyra, vitaminer, miniraler ja, jag vet inte allt vad det var. Du skötte dej perfekt!När du sedan blev inlagd på sjukhuset och låg där i din säng med blödningar och fostervattenavgång, var det största problemet att personalen inte passade tiden med mediciner och mat. Du ville ge barnet den allra bästa tänkbara omvårdnad.

Vi pratade ofta och mycket i telefon med varandra. Jag tyckte du var beundransvärd som låg där i din säng och såg ljust på framtiden.

När sedan lille Lucas föddes var han liten, ja mycket liten och oron var stor. Ni var så stolta över en son till. Hoppet fanns. Tiden gick, Lucas växte men minskade i vikt. För varje framgång blev det ett bakslag. Livet blev som en berg och dalbana, upp och ner. Jag hade hoppats, bett tvivlat och trott. Till slut visste jag varken vad jag hoppats eller trodde på. Men när jag såg lille Lucas för första gången, fanns ingen tvekan längre. Hans blick fastnade för alltid hos mej.

Det var en liten kämpe, söt fin och knappt 2 kg tung pojke som visades upp av en mycket lycklig och stolt mor.

Framstegen kom och Lucas var hemma på permission. Vilken lycka att få höra att han blivit bättre igen, det kändes som man kunde andas ut.Men Lucas blev sämre igen. Jag väntade förgäves på att få höra att han blev bättre igen, så som hade hänt många gånger tidigare.

Dagar blev som veckor och dina och mina tårar trillade. Vad är detta frågade vi oss? Vi led med Lucas. Men våra böner och kärlek räckte inte till. Gud hade en annan plan för Lucas.

Jag saknar din lilla hand och din vackra klara blick Lucas. Jag förstår inte varför livet som du fick blev så kort.

Vad jag vet är att du fick all tid som fanns av Agneta och Per. Kärlek fick du av alla dina syskon som tålmodigt delade med sig av föräldrarnas tid.

Ni barn har varit duktiga i den svåra tid. Lucas blev en kort period i våra liv, men en intensiv period. Jag delar er sorg efter ett efterlängtat och älskat litet barn.

Jag kan bara önska er Guds rika välsignelser. Livet går på något sätt vidare, smärtsamt men vidare.

Er vän Åsa

Gravstensbilder